Här bloggar barnmorskan Hanna Möllås om sexuell och relationell hälsa.
Del 3: En ensam födande, omgiven av herdar och vise män?
Klockan är tidigt, allt är mörkt och kallt. Tekoppen ångar och doften av jul förstärks av en nyskalad apelsin. Jag älskar denna tid på året, advent, jul och nyår. Mörkret, ljusen, kylan och snön. Det är som ett bokslut över året som gått. Jag ser tillbaka på jobbiga upplevelser, nyheter och berättelser som varit smärtsamma och endast åsamkat människor lidande. Jag tänker även på nya bekantskaper, möten, lärdomar och reflektioner som skapat hopp.
I dessa blogginlägg har jag satt fokus på barnmorskans breda arbetsfält. Inte nog med att det sträcker sig genom hela människans livscykel, med allt vad det innebär. Barnmorskan har dessutom ett annorlunda fokus för sitt arbete, om vi jämför med läkare, sjuksköterskor eller socionomer. Hälso- och sjukvård kännetecknas av hur patologi och dysfunktioner kan vändas mot hälsa. Barnmorskans fokus har dock en annan ingång. Här är handlar det om lust och njutning, naturligt födande och de förändringar som kvinnor i årtusenden invaderas av genom sina liv, av menstruation, graviditet, barnafödande, amning, klimakterier och åldrande. Så nu gör jag inte bara ett bokslut över det här året, utan funderar även över hur kvinnor burit mänskligheten i sin famn och hur jordemödrar vandrat med födande genom historien.
Under årets barnmorskekonferens Reproduktiv hälsa lyssnade jag till fantastiska Maja Larsson, författare till boken Kläda blodig skjorta, som talade om makt och motstånd. Likt naturen själv, har barnmorskor många gånger varit bångstyriga och aktivistiska. Barnmorskor har vågat göra motstånd mot den medicinska patriarkala och hierarkiska strukturen till förmån för naturligt födande. Barnmorskor förstod tidigt att stöttning, väntan, tystnad kan vara en bättre och kraftfullare intervention än läkemedel och induktioner. Maja visade bilder från tidningar med rubriken: ”Från maskinvård till mödravård.” Det skedde när barnmorskor 1980-talet kämpade för att den födande återigen skulle stå i centrum för vården. När vi gör ett bokslut över barnmorskans historia, kan vi ana en röd tråd som löper bakåt i generationer och årtusenden.
Mina tankar går därför osökt till den bild av ett förlossningsrum som är vanligast under december, nämligen stallet i Betlehem. Kanske det är världens mest kända förlossningssal. Där ligger Jesusbarnet i krubban med Maria och Josef. De omringas av herdar, getter och vise män. Om vi bortser från frågan, om det är en historisk eller fiktiv berättelse, kan vi ändå konstatera att det med största säkerhet inte skulle ha sett ut så här. Det är absurt att tro att en födande kvinna i den tidens kultur, skulle ha fött barn ensam. Nej, sanningen är att doulor och andra hjälpkvinnor skulle kommit till hjälp och sällskap. Troligtvis var heller inte stallet fristående från övriga huset, utan förmodligen så befann sig djuren på nedersta våningen med trappor upp till andra våningar där människorna levde.
Hur har denna historieförvrängning kunnat få stå som förebild för en födelsescen?
Nu raljerar jag ju naturligtvis. Men om vi tänker framåt, vad kommer människor om hundra år säga när de beskriver dagens förlossningsvård? Vilket blir då vårt bokslut, vår berättelse om historien? Är vi fortfarande aktivister? Är de födandes berättelser samstämmiga med barnmorskornas åsikter och drivkrafter?
Kanske romantiserar jag barnmorskans aktivistiska ådra. Kanske är jag naiv och blåögd, trots min mörka hudfärg. Men låt mig då få vara det. För i detta, må så vara illusionistiska hopp, finns det en tro och önskan om förändring. En framtid där det naturliga födandet inte betraktas som vanvettig häxkraft med verklighetsfrämmande inslag. Där det är en självklarhet att kvinnor ska få mer makt över sitt eget födande, må det så vara på sjukhus, andra vårdalternativ eller hemma.
Vid en middag på barnmorskekonferensen, hade jag förmånen att sitta jämte barnmorskan Malin Bogren, docent i reproduktiv och perinatal hälsa och dessutom ordförande i Svenska Barnmorskeförbundets internationella råd. Hon vidgade dessa perspektiv ytterligare i sin beskrivning av hur medicinska interventioner globalt är en klassfråga. Att föda naturligt, i ett hem och att amma sitt barn, anses i många kulturer vara ett bevis på fattigdom. Så hur kan vi som barnmorskor utnyttja vår roll som aktivister för att förespråka säkert och tryggt födande som ger efterklang även i internationell politik?
Jag är en stolt medlem av Svenska Barnmorskeförbundet som driver professionsfrågor utifrån födandes perspektiv. Så snälla låt oss inte lämna den födande kvinnan ensam i det där rummet med ett gäng (vise) män.
_________________________________________________________
Hanna Möllås är ledamot i Svenska Barnmorskeförbundets etiska råd.
___________________________________________________________
