Det är juni och snart semestertider. Jag känner hur jag redan börjar förbereda mig mentalt för att jobba i sommar. Förbereder mig på känslan av att vara lätt orolig i magen när jag går till jobbet.
Känslan när jag går hem och jobbet gick bra. Den känslan beror antingen på att allt verkligen gick bra – eller helt enkelt PHUUU det gick…
Jag tror alla vet vad jag menar.
I början av maj var jag på Island och deltog i Nordisk Jordemorkonferens (njfcongress.is) under tre dagar. Det var kul och intressant. Det presenterades en hel del intressant forskning om barnmorskors arbetsmiljö och om barnmorskors risk för att bli utbrända. Det finns forskning som visar liknande resultat från Sverige, Danmark och Norge.
Barnmorskor är, oavsett arbetsplats, en yrkesgrupp som definitivt löper risk tt bli utbrända. Studierna skiljer ofta på utbrändhet relaterat till arbete, personliga omständigheter eller patientkontakt. Resultaten pekar åt att det framförallt är arbetet som är den största påverkan. I mindre utsträckning handlar det om patientkontakt.
Omorganisationer i vården står ut som en riskfaktor, liksom dåligt ledarskap. Skyddande faktorer är ålder (ju äldre desto bättre) och om du har barn och lever i en relation. En teori varför ålder är skyddande är naturligtvis erfarenheten och tryggheten men i till exempel Norge får barnmorskan fördelar som exempelvis färre arbetstimmar i takt med att hen blir äldre. För de yngre är mentorskap skyddande.
Det är lätt att bli lite nedslagen av detta men det är ju samtidigt bra att det visas klart och tydligt. Någonting måste göras – både på kort och lång sikt.
Någonting som verkligen sticker ut är att det är skyddande för barnmorskor att arbeta i modellen med så kallad caseload midwifery. Studie efter studie visar att barnmorskor som arbetar med båda graviditet, födsel och eftervård har, trots jourtid, färre tecken på utbrändhet och större nöjdhet med jobbet.
Det verkar faktiskt som vi kan se en modell där barnmorskor arbetar med helheten som ger bättre hälsa för barnmorskor och för dem de vårdar. Det är inte så att risken är lika med noll i modellen, men den är signifikant mindre. Faktorer som tros vara skyddande är att modellen faktiskt innebär en större möjlighet att påverka det egna arbetet. Att jobba med alla delar och får möjlighet att själv följa upp det du gjort, ger en känsla av personlig och yrkesmässig utveckling.
Precis som i den ”vanliga” vården så är det viktigt att arbetsbelastningen i dessa modeller inte blir för hög så en kan ju fundera på om skillnaden skulle vara lika stor om barnmorskorna i den ”vanliga” vården hade en bra arbetsbelastning?
Min sommar kommer att bestå av att åka till Almedalen och prata rösten hes för barnmorskor och kvinnors hälsa ur alla tänkbara perspektiv. Jag arbetar kliniskt med både föde- och eftervård och mellan passen kommer jag säkerligen att prata med journalister som ställer samma fråga till mig år efter år: Hur står det till med förlossningsvården egentligen?
Hur står det till? Tackar som frågar!
Jag längtar till den dagen jag med lätthet svarar: Jo tack alldeles utmärkt, alla kvinnor vet var de ska föda och de vet att de har en utvilad barnmorska vid sin sida. Mödravården mår utmärkt och ingen barnmorska är ansvarig för fler än 80 kvinnor. Alla har fått ut sin semester och vi orkar hjälpas åt att täcka passen eftersom vi har en rimlig arbetsmiljö resten av året. BB-vården är differentierad med BB-vård hemma och barnmorskor ansvarar för max fyra familjer. Alla regioner kan erbjuda kvinnor att vårdas i en kontinuitetsmodell om de vill och barnmorskor kan välja hur de vill arbeta utifrån livssituation och intresse. Så tackar som frågar, vi mår utmärkt!
En utopi?
NIX, det är dit vi ska tillsammans!
Barnmorskan. En profession – en organisation.
Trevlig sommar!
Vi hörs,
Mia
