Följ doktoranden Louise Lundborgs dagbok där hon beskriver en barnmorskas resa från klinisk barnmorska och projektledare in i forskningsvärlden.
Louise Lundborg
Ålder 44
Blev barnmorska år 2007
Arbetat med: Framför allt förlossning, men även mödravård och projektledning.
Nya rekommendationer från WHO – halleluja för forskning!
Mars 1
Glädjer mig åt att WHO äntligen har kommit ut med sina nya rekommendationer: Intrapartum care for a positive childbirth experience. Vissa delar kan man absolut inte förstå finns med, om vi utgår från svensk kontext, till exempel att det är bra att äta och att dricka och att kvinnor inte skall bli kränkta av vårdpersonal under förlossningen. Tänk att människor faktiskt lever och arbetar där det inte är självklarheter!
I rekommendationerna finns också väldokumenterad forskning om det som verkligen angår vår pågående forskning; nämligen i vilken takt kvinnor föder barn. Halleluja för forskning! Jag tycker ibland att det kan vara svårt att veta vad WHO egentligen gör, men en sak de gör är att sammanställa viktig forskning och formulera rekommendationer. Det borde egentligen vara obligatorisk kurslitteratur och även på planeringsdagar att faktiskt läsa vad som skrivs, för att hålla sig uppdaterad.
Mars 10
Fortsätter gå igenom WHO rapporten. Mycket nytt har nu publicerats inom mitt forskningsområde. Det som är banbrytande är synen på i vilken takt en kvinna förväntas föda och våra referenser med partogrammets alert- och actionline. En av de viktigaste nyheterna från WHO är att de erkänner att varje födsel är unik och att referensen en centimeter per timme inte längre skall användas när vi bedömer progress för enskilda förlossningar. Denna referenshastighet har använts ända sedan Friedmans studier på 1950-talet. WHO skriver; Genom att erkänna att detta kan vara orealistisk för vissa kvinnor, bör detta inte vara en enskild indikator för medicinsk intervention eller påskyndande av födseln, under förutsättning att mor och barn i övrigt mår bra.
WHO förutser att denna nya rekommendation kommer att bidra till att avsevärt minska den växande andelen av onödiga kejsarsnitt som är en pågående epidemi i delar av världen. Det är just detta som vi skall titta på i en stor kohortstudie i svensk kontext. Forskning finns från alla delar av världen, utom Europa, och våra resultat kommer tillföra en ytterligare dimension.
Mars 16
Det kommer ta tid för mig att bli bra på att formulera mig på engelska och på att mata texten med så mycket bakgrundsdata som möjligt utan att använda för svåra formuleringar. Tricket är att göra det lätt utan att bli populärvetenskaplig.
Just nu handlar mycket om att jobba på text, lägga undan text, ändra och få feedback och ändra igen. Det är långsamma ”feedback loopar”, i jämförelse med en dag på förlossningen, där man ofta avslutar sitt pass med en glad familj som gråtande tackar för allt. Här blir det inte mycket snabb positiv feedback, jag måste hela tiden mata mig själv med det långsiktiga målet för att förstå att det jag lägger många timmar på är viktigt på lång sikt för födande kvinnor. Att jobba sig förbi ”abstracts” och djupdyka i detaljer i studier och utformning. Att gång på gång gå tillbaka och titta för att kanske, den tionde gången, faktiskt se att det går att göra annorlunda.
Mars 22
Jag tar ett avbrott från forskningsvärlden för att åka till New York och presentera vårt arbete om kvinnlig könsstympning i FN. Jag har det senaste året drivit en stor utbildningsinsats med Amelmottagningen, Sveriges enda mottagning för könsstympade kvinnor. Är nu på FN:s kvinnokonferens tillsammans med barnmorskekollegan och journalisten Elisabeth Ubbe, samt gynekolog Bita Eshraghi. Vi visar bilder och berättar om vårt arbete. Att ta del av så mycket empowerment av kvinnor från olika delar av världen, att se att det lilla vi gör faktiskt påverkar andra och lyfta blicken från den egna verksamheten är otroligt givande. Det ger kraft att fortsätta kämpa för kvinnors rättigheter i alla former, även rätten till att få föda på rätt villkor och med rätt evidens i ryggen.
