Följ barnmorskan och doktoranden Louise Lundborgs dagbok där hon beskriver sin resa in i forskarvärlden.
December 2021
Dagarna efter mitt förra inlägg så briserade det en bomb inom förlossningsvården i Stockholm, och även på andra ställen i landet. Jag har som flera andra känt mig otroligt påverkad och oroad kring det faktum att den kris vi som arbetat inom förlossningsvården varnat för i flera år faktiskt svepte in på riktigt. Sorgsen över att vi inte mäktat med att få de resurser som vi så väl behöver på plats innan krisen skulle bli akut. Samtidigt så snurrar det vanliga forskningsarbetet på, och det har varit mer regel än undantag att jag och min handledare tittat på varandra och sagt: men stopp, nu måste du fokusera på detta och inte förlossningskrisen. Och med ”detta” har vi syftat på att jag ska göra de sista statistiska analyserna för den sista studien i mitt avhandlingsarbete. Den studien som undersöker om/hur olika lång förlossningstid i öppningsskedet är relaterat till neonatalt utfall. Att både planera en studie, göra analyserna, tolka resultaten, göra nya analyser, allt detta tar otroligt mycket längre tid än vad man kan tro. Att sammanställa tabellerna som skall ingå i ett manuskript kan ta flera dagar, och sen när man väl skickat in ett manus så kan man behöva sitta lika många dagar till för att ändra i dem igen, alltså inte innehållet utan design och layout. Det har jag nu fått göra med min tredje studie som äntligen är klar och bara väntar på att komma i tryck. Vissa tidskrifter är mer noga än andra, det ska även vara rätt storlek på filerna, jag har googlat re-size och compress file många gånger under dessa år.
Jag har blivit bra på att googla, och kunde därför snabbt hitta hela Malin Hanssons vältajmade avhandling om barnmorskors profession och arbetsmiljö (GUPEA: A meaningful work in a strained context – exploring midwives’ work situation and professional role). Väldigt viktigt att vi som profession har en egen avhandling med forskningsevidens som nu backar upp de beskrivningar av arbetsmiljön som vi ser i tidningar och media. Tack Malin med forskningskollegor för detta bidrag!
Även som forskare är man extremt beroende av laget, jag har tidigare berättat om mitt närmsta team, min huvudhandledare Mia, mina bi-handledare Anna, Olof och Xingrong. Listan över personer som hjälpt mig framåt kan bli lång men jag inser också att jag behöver börja summera den snart inför det sista skrivarbetet av avhandlingen och den viktiga ”tackparagrafen”. Jag har nu kvar till i maj med några deadlines på vägen att slutföra hela avhandlingen. Det är min litteraturöversikt och en statistik/metod del som ska beskriva studiedesign och statistik både övergripande och i detalj för mina arbeten. Mycket av detta har jag redan skrivit, men jag behöver också göra klart manuset till min 4:e studie, så även om det kan verka som om jag har mycket tid på mig så tickar tiden iväg. Ansökan om disputation skall även vara ifylld och skickas in 3 månader innan, vilket innebär att jag måste fylla i en himla massa papper innan februari månads slut. Ansökningsblanketter är nästan lika svårt som statistiska analyser, det är så mycket detaljer som skall med i ansökan, och man måste ha fallenhet för datum och tidpunkter.
Idag sa en vän att jag verkar väldigt lugn trots kort tid kvar till disputation. Jag bestämde mig tidigt när jag klev in i detta att jag inte skulle göra det på bekostnad av mig själv, något som jag i perioder inte alltid lyckats hålla. Jag har arbetat otroligt mycket mer än 40 timmar i veckan i perioder, men också haft veckor när jag jobbat mindre. Numera är det hjärnan som själv sätter stopp, jag har insett att det inte alltid går att jobba så mycket, hjärnan blir trött och jag blir ineffektiv, men då tar jag en paus och pratar med en vän och ofta så handlar det om något som är relaterat till jobbet ändå. När min bihandledare Olof hade en liten middag för oss i forskargruppen för en tid sedan för att fira att han blivit installerad som professor så överträffade vi oss själva, istället för en fördrink så satt vi alla och jobbade in i det sista, och kunde konstatera att vi var ”världens tråkigaste förfest sällskap”. Att då dela det med andra jämlikar har för mig varit fantastiskt, att vara engagerad forskare är inte en 8-5 livsstil, men jag skulle inte vilja byta bort det totala engagemanget jag känner inför mitt arbete mot mer ledig tid. Jag kan sakna det ibland, att gå till ett jobb och vara totalt uppslukad av en förlossning och glömma tid och rum utanför och när man lämnar jobbet för dagen så är man helt slutkörd men kan njuta av att det föddes en ny människa. Mest av allt saknar jag teamarbetet med mina gamla kollegor, när jag härom dagen pratade om den nya Definitionen av aktiv fas med obstetrikerna på min gamla arbetsplats så kändes saknaden kanske lite extra mycket i hjärtat.
Jag är priviligierad som har fått arbeta med så många duktiga och empatiska människor på SÖS i så många år, som slitit på med hjärtat på rätt plats för de födande med begränsade resurser. Jag hoppas verkligen att vi ser början på en förändring nu. En barnmorska – en födande är en fin ambition som vi hört mycket sista veckorna, men varje födande behöver också stöd av anhöriga/vänner, liksom vi barnmorskor behöver stöd av andra professioner för att kunna ge den bästa vården till gravida och födande.
