Island, vilket spännande och annorlunda land. Naturkrafterna ständigt närvarande. Det pyser och puttrar, sprutar och dånar lite här och där.
Efter två dagars rundresa med mycket skratt, intensiva barnmorskediskussioner och intressanta platser såg jag fram emot att delta i den nordiska barnmorskekongressen med många intressanta föredrag på programmet.
Barnmorskor, barnmorskor, barnmorskor
Så mycket kraft, så mycket kunskap att ta del av. Forskningsresultat och dialoger med barnmorskekollegor, det stärker i själ och hjärta, ger inspiration och kraft att jobba vidare. Föreläsningarna väckte också många frågor och reflektioner kring förlossningsvården i dag.
Som barnmorska och verksamhetsutvecklare inom Kvinnosjukvården funderar jag på varför förlossningsvården inte utvecklas lika mycket som cancervården. Inom cancervården för kvinnor har vi kommit mycket långt när det gäller kontinuitet, och därmed trygghet, i vården. Cancersjuka kvinnor har fasta läkare, men lika viktig är den personliga kontaktsjuksköterska som koordinerar och stödjer den enskilda individen. Vården utvärderas kontinuerligt för att bli bättre och kvinnor deltar i vårdens arbetsgrupper för att utveckla cancervården. Vi har kommit långt och detta är vi väldigt stolta över.
Varför utvecklas inte vårdkedjan graviditet och barnafödande med samma hastighet mot målen; kontinuitet, delaktighet och personcentrering?
Varför utvecklas inte vårdkedjan barnafödande med samma hastighet mot målen; kontinuitet, delaktighet och personcentrering? Vi har stark evidens att kontinuiteten gör skillnad för individen både vad gäller upplevelse och medicinskt utfall.
Evidens finns alltså, men var är verkstaden? Att ett arbetssätt som ger kontinuitet även innebär bättre arbetsvillkor för barnmorskor stärker behovet av förändring.
Forskning och kliniskt arbete måste gå hand i hand, men vi behöver också utrusta oss med en stark röst som hörs i rummen där beslut tas. Vår samlade kompetens och vår gemensamma utvecklingsvilja måste kunna driva fram den utveckling som behövs inom hela kvinnosjukvården.
Dagens kvinnosjukvård inom vårdkedjan barnafödande har på många sätt kört vilse. Högspecialiserad vård för friska kvinnor med normala graviditeter, överallt annars i vården pratar man om lägsta effektivaste omhändertagandenivå. Vården ska ske på rätt nivå och ingen övervård.
Alltså finns det ett jobb att göra.
Vilken utveckling vill kvinnorna/familjerna ha? Vilka arbetsvillkor ger barnmorskor möjlighet att göra ett bra jobb? Vad ger effektivaste och billigaste vård?
I dag kan kvinnan välja vårdgivare, i varierande omfattning, men kvinnans val av vårdform är mycket begränsad. Tack och lov börjar det hända saker och arbetssättet Caseload tycks vara på stark frammarsch. I Sverige har vi också Graviditetsregistret som snabbt utvecklas och snart också innehåller en återkoppling från kvinnorna inom den barnafödande kedjan. Det ger oss nya möjligheter att följa upp vår verksamhet och att förbättra den.
Mina reflektioner gäller också vad var och en av oss kan göra i dag för att erbjuda kvinnor adekvat information så att de kan göra de välinformerade val de har rätt till.
Ger vi adekvat information inför de val som kvinnan ställs inför? Som exempelvis tar jag EDA. Vet kvinnor som väljer EDA hur det påverkar möjligheter till den första amningen? Ett mycket intressant föredrag på Island levererande fakta i den frågan.
En summering av dagarna är att jag fått inspiration från många föredrag och barnmorskediskussioner och konstaterar att vi vet vad som är bra för vårdkedjan barnafödande.
För att åstadkomma en bättre vård behöver vi:
- Arbetssätt som ger kontinuitet och stöd, eftersom det ger bättre utfall och mindre risk för utbrändhet hos barnmorskor.
- Stödja det normala förloppet och tillåta det normala att variera. Vi måste jobba mot vårdrutiner som onödigt ingriper i den normala processen.
- Bättre kunna erbjuda kvinnan/föräldrarna möjligheter till välinformerade val.
Vi behöver också ha kvinnorna med oss, det är ju för dem vi jobbar
