Barnmorskan Monica Christianson var moderator på temadag Framtidens förlossningsvård – mångfald och kontinuitet. Hur går vi vidare? Svenska Barnmorskeförbundet webbinarium 17 november 2020.

Det kvinnor vill ha.

Barnmorskan Monica Christianson var moderator på Svenska Barnmorskeförbundets temadag om framtidens förlossningsvård den 17 november 2020.

Barnmorskan Monica Christianson är docent i sexuell och reproduktiv hälsa och anställd vid institutionen för omvårdnad Umeå universitet. Hon har en forskarutbildning och bakgrund som doktorand vid den nationella genusforskarskolan och allmän medicin Umeå universitet. Hon disputerade 2007 och gjorde postdoktor vid centrum för genusstudier Umeå universitet 2009-2011.

Monica Christianson har snart 35 års erfarenhet av att arbeta som barnmorska. Numera undervisar hon, främst på barnmorskeutbildningen i Umeå, och bedriver forskning inom sexuell och reproduktiv hälsa med ett genusperspektiv. Som bisyssla arbetar hon kliniskt som barnmorska på Ungdomshälsan i Umeå.

Hallå där Monica Christianson:
Du var moderator och inledde dagen med att prata om kvinnors kroppar som vaktas, övervakas och kontrolleras, men också om kroppars kraft – kvinnors kraft – och vad kvinnor vill ha. Du sa att kvinnors behov bör styra vårt – barnmorskans – arbete. Och att vi kan använda vår genusblick i synen på barnafödandet. Vad menar du med det?

Om vi lyfter den så kallade genusblicken så ser vi att stora delar av svensk förlossningsvård genomsyras av ett patriarkalt systemtänkande. Det är viktigt att vi barnmorskor är medvetna om de övergripande strukturerna som påverkar kvinnors födande. Som exempel kan jag nämna att det finns få (om ens några?) barnmorskeledda enheter i Sverige. De flesta är obstetrikerledda vilket får konsekvenser för födandet och även på hur förlossningsvården är utformad. Synen på födandet omgärdas ofta av en obstetrisk riskdiskurs där graviditet och födande patologiseras. Kvinnors kroppar riskerar att reduceras till maskiner som förväntas föda på 12 timmar- så kallad active management/action line, när vi istället vet att det födande kvinnor behöver är lugn och ro. Problemet är också att kvinnors födande bara i efterhand kan ”bevisas” vara okomplicerat / ”naturligt” eller fysiologiskt och därmed måste födandeprocessen noga övervakas eftersom ”avvikelser” när som helst kan uppstå.

Det kvinnor vill ha: autonomi, respekt och jämställdhet?
Det kvinnor har: patriarkala strukturer och faktaresistens?

Vad ska vi säga om kvinnors autonomi när det kommer till barnafödande?

Frågan är när kvinnor ska få föda på sina egna villkor? Det finns alltför många exempel på situationer där kvinnors självbestämmande inte hörsammas eller där kvinnors önskemål negligeras. Det finns även situationer där kvinnors önskningar inte kan uppfyllas på det sätt som de kanske hade önskat. Det kan handla om akuta situationer där både kvinnans och eller barnets liv kan stå på spel men dessa situationer är mycket sällsynta inom svensk förlossningsvård. Kvinnor behöver verkligen få bli lyssnade på. Det är viktigt att tänka på att kvinnor föder i snitt cirka två barn under sin livstid så det innebär att det måste bli rätt för kvinnorna vid födandet eftersom de ska bära med sig dessa upplevelser och minnen resterande del av livet. Även för partnern, den blivande andre föräldern är det viktigt att det blir upplevelser som är positiva.

Vad ska vi säga om barnmorskans autonomi när det kommer till yrkesutövningen?

Den dominerande medicinsk-obstetriska auktoritativa kunskapssynen påverkar barnmorskors autonomi och självbestämmande och begränsar barnmorskors handlingsutrymme och därmed rätten att utöva yrket på det sätt som gagnar kvinnor och deras partners och barnmorskorna. Idag styrs många barnmorskor av PM och riktlinjer som inte alltid är i samklang med hur barnmorskor önskar utöva sin profession. Vi barnmorskor är ju skolade i att understödja fysiologiskt födande och känner till vikten av gott stöd under födandet, vilket var viktigt för barnmorskor redan på 1700-talet. När hemförlossningar flyttades till institutionellt födande på sjukhus innebar det att barnmorskors profession började omgärdas av teknokratiska procedurer som begränsade barnmorskors möjligheter att understödja fysiologiskt födande.  Att ständigt kastas från en förlossning till en annan och ha mer än en födande per barnmorska är negativt för yrkesutövningen. Det kallas för förlossningskonst men konsten att se, uppfatta, känna och förstå vad kvinnor behöver försvåras av en alltmer pressad förlossningsvård, där det till och med kan vara så att en barnmorska står på en förlossningssal och bistår en kvinna som föder och samtidigt har hen en arbetstelefon i fickan som ringer. Att vara multitasking är ofta en bra egenskap men inte lämplig när födandet störs av ringande telefoner. Idag är svensk förlossningsvård alltmer medikaliserad och födandet inramas av en mängd interventioner som ibland direkt och på sikt riskerar att skada kvinnor och kvinnors kroppar. Jag tänker på klipp, tappning med kateter, värkstimulerande dropp med mera.

Barnafödandet har blivit allt mer medikaliserat de senaste decennierna och till det bidrar även barnmorskorna själva. På temadagen användes ordet faktaresistens när det gäller hur viss typ av forskning och evidens, som till exempel gäller alternativa vårdmodeller inom förlossningsvård, ibland tas emot av beslutsfattare. Vad tror du det beror på att det är så att en del forskning – helt eller delvis – kan förbises och avfärdas? Eller handlar det om något annat?

Detta är en komplex fråga och jag är inte säker på att jag kan svara heltäckande. Att ”viss” forskning ibland avfärdas kan bero på flera bakomliggande orsaker. Beslutsfattare kan ibland vara ovana vid att barnmorskor är forskare och tänker istället att barnmorskor arbetar ”på golvet”. Den forskning som ”barnmorskeforskare” inte sällan bedriver är kopplad till att födandet är en ”naturlig” livshändelse. Den blick som barnmorskor därmed har och de forskningsfrågor som barnmorskor ställer är ofta ett resultat av lång erfarenhet från ett område som det finns motiv att förändra och förbättra. Vi forskare brukar tala om situerad kunskap (Haraway) vilket skulle kunna tolkas som att det många barnmorskor forskar om, är just områden som innefattar denna specifika blick på forskningen. Därför behövs det ännu mer forskning där barnmorskor konstruerar forskningsfrågorna och där de som är doktorander/forskarstudenterna också får handledning via docenter och professorer som är barnmorskor. Ofta har det varit det omvända, läkare har handlett barnmorskedoktorander och då blir fokus vanligen ett annat vilket i sig inte alls behöver vara negativt.  Skulle du fråga en obstetriker så är kanske det är mer intressant att studera exempelvis gener och ovarialcancer än att utveckla sammanhållen vårdkedja.  Forskning inom ”midwifery science” är en ung vetenskap och det tar ofta tid innan forskningsresultat når ut och forskare får den respekt som de förtjänar att få. Vi forskare måste även vara självkritiska och träna oss i hur vi strategiskt når ut med våra forskningsresultat på bästa vis så att vi får med oss beslutsfattare. Vi kan alla behöva viss mediaträning.

Vad är det som sitter i väggarna på BB? Handlar det om makt? Makt över vad?Det saknas vårdplatser och regeringens budgetsatsning har inte använts till ökad barnmorskebemanning. Får inte barnaföderskor – kvinnovården: mödra- och förlossningsvård – kosta pengar?

Nej, att vara gravid och föda barn är inte ett prioriterat område om du frågar mig Kvinnohälsa ö h t tenderar att vara ett underordnat område som är relativt osynliggjort och många barnmorskor biter ihop och jobbar på eftersom kvinnor är tränade i att ta ansvar från tidig ålder. Dessutom får inte kvinnor alltid gehör när de upplever besvär utan dessa negligeras eller förminskas till en – ”vanliga besvär som ingår i att vara kvinna”- diskurs. Jag kan dock inte svara på vad som sitter i väggarna på BB eller om det handlar om makt. Troligen en kombination.

På 1920-talet fick kvinnor rösträtt. Nu är vi på 2020-talet, det är #barnmorskansår och Sverige har en feministisk regering. Temadagens presentationer handlade om olika vårdformer och vårdrutiner och den evidens som finns, men även om relationens betydelse för trygghet och tillit och den kontinuerliga närvarons betydelse för stöd.

Framtidens föderskor vill mer än vad vi idag kan erbjuda dem. Det är egentligen inga stora krav de har. Att begära individualiserad, person- och kvinnocentrerad vård, autonomi och respekt, och för de kvinnor och blivande föräldrar som vill, att få känna sin barnmorska.

Ja det är rimliga krav.

Vad är nästa steg för att kvinnor ska få det kvinnor vill ha – och har rätt till? God vård i samband med graviditet och barnafödande, vad är det för dig?

För mig handlar det om kontinuitet, och individbaserade lösningar. Det finns ingen modell som passar alla så vi måste skräddarsy vården. Det gör arbetet så mycket mer meningsfyllt och fler kommer att bli nöjda – det gäller både för oss barnmorskor och för de som behöver oss.  Att möten också får ta olika lång tid är en viktig aspekt. Ibland måste vi ”gå utanför ramarna” utan att vi går emot lagstiftning och de regler som gäller för barnmorskeprofessionen.

Vad tar du med dig från temadagen?

Imponerad över alla kompetenta barnmorskor, forskare och kliniker som föreläste och den höga nivån, bredden och variationen på presentationerna. Riktigt bra!!!

Vad kommer du att fortsatt diskutera med kollegor och barnmorskestudenterna?

Hur vi fortsätter att utveckla professionen, stärker barnmorskestudenterna så att de verkligen tror på sin egen förmåga att klara studierna trots komprimerad utbildning och högt tempo, fortsatt bibehållen hög kvalitet på utbildningen och helst av allt hur vi får till en direktutbildning för blivande barnmorskor.

___________________________________________________________