Den 7:e november 2022 började jag jobba som barnmorska för Läkare i Världen i Stockholm. Jag ska kartlägga barriärer till vård för de allra mest utsatta människorna i regionen; papperslösa, asylsökande, EU-medborgare och tredjelandsmedborgare.
Hotfull eller hoppfull höst?
Hbtqi-utvisningar på olagliga grunder. Angiveri. Förslag om ökad tid för inlåsning i förvar. Det mörka nyhetsflödet sveper in över mig med en rasande kraft, som får sommarens översvämningar att likna en porlande bäck i jämförelse. Den kalla sommaren börjar glida över i en hotfull höst. Det finns mycket att göra.
Jag börjar arbetsveckan med att läsa den mycket oroande rapporten “Asylsökande hbtqi-personer utvisas på olagliga grunder” som RFSL släppte i början av augusti. Den handlar om situationen för personer som jag då och då möter i mitt uppsökande arbete som barnmorska på Läkare i världen. Alltså, de jag träffar är de som ännu inte utvisats och som lever sitt liv i det skuggsamhälle, som vår migrationsminister Maria Malmer Stenegard har sagt sig vilja utrota.
Jag tänker mycket på en ung person, som jag mötte strax innan sommaren. En person från ett land där homosexuella blir utfrysta och förskjutna av sin familj och ibland till och med blir dödade. Hen kom till Sverige på arbetsvisum för att arbeta i en nisch där vi gärna välkomnar dessa arbetskraftsinvandrare. När visumtiden var slut kom en ny arbetskraftsinvandrare och fyllde luckan. Den unge personen kunde nu inte försörja sig, förlorade också sin plats som inneboende och har sedan dess flyttat runt mellan olika soffor i det så kallade skuggsamhället. Hen saknar pengar till mat. Kan inte sova på grund av ångest och oro inför framtiden. Vågar inte söka vård trots grava fysiska problem som behöver läkarvård. Det lilla jag kan göra, gör jag, men det är alltför otillräckligt.
Jag vet inte vad hen hoppades på när hen kom hit, visumet var ju trots allt tidsbegränsat redan från början, men jag kan föreställa mig känslan av hopp över att få lämna landet där man förskjutits av sin familj för att man är den man är och få ett arbete i Sverige. Att få resa långt bort, tjäna pengar och kunna träffa vem man vill. Att kanske möta kärlek utan att behöva vara rädd.
Jag föreställer mig att det kan ha varit en förförisk lockelse att få leva sitt liv i sanning. Jag minns själv min ungdomliga förvissning om att allt kommer att ordna sig. Ett år är ju så lång tid!
För tydlighets skull är jag inte för att människor ska tvingas leva i ett skuggsamhälle. Jag menar att vi behöver skapa ett samhälle och en värld där alla får sina mänskliga rättigheter respekterade och sina behov tillgodosedda. I Sverige borde vi förstås se till att ingen ska behöva vara rädd för att bli utvisad till ett land där man i bästa fall enbart är paria och i värsta fall avrättas på grund av sin sexuella läggning.
Det är en liten önskning med tanke på mänsklighetens potential tänker jag, men i det nuvarande politiska mörkret är det en önskning som ter sig nästintill orealistisk. Ändå har jag ett hopp och en tro att de flesta i Sverige är medmänskliga. Jag tror också att de flesta förstår att det lotteri som gjort att just de råkat födas här i Sverige och får förmånen att leva i vårt stora välstånd också inser att det är den turen som gör det möjligt och viktigt att ta ansvar även för andra. Eftersom jag i mitt jobb möter många solidariska barnmorskor inom alla verksamhetsområden så hoppas jag att hösten ska komma med en formlig smitta av medmänsklighet och solidaritet.
För övrigt: behöver vi fler barnmorskevolontärer, hör av dig så berättar jag hur du kan göra en insats: elisabeth.ubbe@lakareivarlden.se, 0735 15 36 69
