Följ professorbloggen #Barnmorskansdecennium år 2021. Här bloggar legitimerade barnmorskor som är professorer och berättar om det som engagerar och tankar om professionen, barnmorskeriet, kvinnors och barns hälsa, srhr och egen forskning.
Barnmorska och professor Tanja Tydén
Jag vill passa på att skriva det viktigaste först.
Barnmorska är ett starkt varumärke och det ska vi vårda.
Barnmorska har blivit ett ”hajpat” yrke tack vare serier som barnmorskorna i East End. I sociala sammanhang när man tillfrågas om yrke och mitt svar är barnmorska och professor kommer ofta reaktionen; oj, det måste ju vara kul att vara barnmorska.
Det känns som om ”folk” litar på och har respekt för en barnmorska. De flesta förknippar vårt yrke med födandet och förstår att det är ansvarsfull uppgift att hjälpa en kvinna att föda ett barn till världen. Många män som varit med vid en förlossning får en inblick i och respekt för detta gamla kvinnodominerande yrke.
Jaha, du arbetar som barnmorska också.
I kontakt med journalister, som varit intresserade av nåt specifikt med min forskning har jag fått liknande reaktioner. ”Jaha, du arbetar som barnmorska också. Det måste ju vara bra att ha en fot i verkligheten också”. För mig har det passat bra att få kombinera forskning med att vara ”på golvet”. Jag har fått idéer för forskning i den praktiska verkligheten. Studenter har också uppskattat ha en professor, som de också träffar i den verksamhetsförlagda delen av utbildningen. Jag har tyckt att det var roligt att handleda studenter och ett år fick jag en pedagogisk ros och en inramad motiverande text av läkarstudenterna som gick obst/gynkursen. Det kändes bra att det var en barnmorska som fick den rosen.
Vem är denna bloggande professor?
Jag växte upp i Uppsala, hade tre yngre syskon och en mamma som var hemmafru tills vi blev stora och hon utbildade sig till undersköterska. Min pappa, som var världens snällaste pappa, utbildade sig succesivt från mätbiträde till VVS ingenjör tack vara Hermods och kvällskurser. Efter arbetsdagens slut som mätbiträde tog han tåget till Stockholm och gick en ingenjörsutbildning.
Mamma hade tio syskon, vara tre par tvillingar och de flesta bodde runt Uppsala. Släkten var viktig och mormor och morfar var samlingspunkten. Mormor Helga var städerska på ”forskningen”, som hon kallade sin arbetsplats. Hon tog sin moped från Uppsala Näs till institutionen för astronomi där hon städade. Morfar var snickare. De hade det fattigt med pengar men var rika på kärlek och omtanke. När det var födelsedagskalas, fick barnen trasiga kakor som mormor fick på Landings konditori. Jag har aldrig hört mormor säga att något varit ”jobbigt”.
Man gör många val i livet och ett är; vad ska jag bli när jag blir stor?
Vad blev jag? Det var en slump att jag utbildade mig till sjuksköterska. Tänkte att jag kunde väl testa sjuksköterskeutbildning, som inte är så lång och man får ju ett yrke. Efter utbildningen, och 6 månader på akuten på Akademiska (Uppsala) var jag säker på att jag ville bli barnmorska. Det verkade mer självständigt och var inte så sjukdomsinriktat. Örebro hade startat en barnmorskeutbildning som bara tog in 15 elever. Överläkaren Viking Falk, liksom barnmorskelärarna brann för denna utbildning och ville att vi skulle bli duktiga barnmorskor. Vi pluggade hårt i 1.5 år och det var roligt och intressant. Efter barnmorskeexamen, började jag på förlossningen; först i Västerås sedan i Uppsala. Gemenskapen var stor. Vi var ofta två barnmorskor i rummet när det var dags för förlossning, en som lyssnade (med tratt) och assisterade, och den barnmorska som förlöste. De erfarna delade med sig av sitt kunnande.
Jag arbetade på natten, eftersom vi hade småbarn. Vissa nätter var det full rulle hela natten, andra nätter när det var lugnt kunde vi sitta och prata och sticka. Samarbetet med gynekologer fungerade bra och sett i backspegeln var det den roligaste tiden i mitt yrkesliv. Efter 10 år var det dags att börja arbeta på dagen och jag fick möjligheten att gå en kurs i preventivmedelsrådgivning. Året var 1982 och det hade kommit ett nytt virus som spreds genom sex och ledde till Aids. Eftersom det inte fanns något botemedel hade Aidsdelegationen enorma nationella kampanjer för kondomanvändning. Detta grep tag i mig och när jag gick en kurs i vårdvetenskap skrev jag en kandidatuppsats om ungdomars kunskap om HIV/Aids. Denna uppsats lyckades vi publicera i Midwifery (Swedish adolescents’ knowledge of sexually transmitted diseases and their attitudes to the condom) och den blev startskotten till forskning. ”Just for fun”, vill jag nog påstå. Det kändes lockande att vara barnmorska och kombinera det med forskning. Jag arbetade halvtid på Ungdomshälsan och hade en stödjande barnmorskechef, läkare och en professor, som tyckte att jag skulle ta en licentiat examen. Det var enkelt sa han; bara två uppsatser och sen ett seminarium. Efter lic. examen tyckte samme professor, Ulf Ulmsten, att jag borde fortsätta och ta en Dr. examen också, men jag la forskningen på hyllan ett tag och valde att arbeta heltid som barnmorska ett år.
Professor Ulmsten hade emellertid sått ett frö, som grodde och jag blev efter tag inskriven som doktorand. Efter några år som barnmorska på Ungdomsmottagningen och forskning vid sidan av detta arbete, var dags att försvara en avhandling om ungdomars sexualvanor och prevention av sexuellt överförbara infektioner. Det var en häftig känsla att komma från en arbetarsläkt och doktorera. Jag fick därefter en lärartjänst och professor Ulmsten gav nästa bra råd: ”Tappa inte foten i verkligheten utan fortsätt arbeta som barnmorska också”. Jag följde detta bra råd och har sedan dess arbetat som barnmorska, lärare och forskare. Tyvärr dog Ulf Ulmsten av sjukdom strax efter sin pension. Jag hade velat tacka honom för allt stöd och haft honom med när jag blev professor.
Det är just foten i verkligheten som givit mig forskningsidéer. Det blev olika projekt från HIV/Aids, HPV och attityder till vaccin och till preconceptionell hälsa, se till exempel www.reproduktivlivsplan.se. Jag har fått handleda många duktiga doktorander i dessa projekt.
Så vad blev jag?
Jo, en forskande barnmorska. Jag instämmer med det barnmorskan Margareta Larsson säger, att yrkesvalet varit djupt tillfredsställande. Det är viktigt att vi som forskar finns i det kliniska arbetet också för att kunna påverka kliniska riktlinjer. Tidig hemgång efter förlossning är ett bra exempel. Ulf Ulmsten var den klinikchef, som startade BB på väg (Uppsala). Detta var tack vare professor Ulla Waldenströms forskning om tidig hemgång. Ulla disputerade också på Ulfs institution. Han var både professor och klinikchef och hade därmed mycket makt.
Andra viktiga val i livet är val av partner och om man vill ha barn eller inte. Jag valde Olof eller så valde han mig. Vi blev bra för varandra. Olof blev läkare och forskade också under några år och har varit ett stöd i nöd och lust. Vi fick tre barn. Sen hade vi turen att få sex barnbarn också. Vad mer kan man önska av livet än att få ha ett roligt jobb och en bra familj? En kvinna, som kom för preventivmedelsrådgivning, frågade mig om jag hade barn. När jag svarade att jag hade tre barn och sex barnbarn, svarade hon att jag var rik och det höll jag med om.
Nu är jag pensionär och världen är drabbad av Coronaviruset.
Jag såg att det fattades smittspårare i region Uppsala och anmälde mitt intresse. Har nu en timanställning som smittspårare på halvtid och ringer till personer, som nyligen fått veta att de har Covid 19 och gör sedan en smittspårning tillsammans med personen. Jag smittspårade klamydia som barnmorska, men detta är svårare eftersom kontakterna är många fler. Eftersom det är en pandemi uppmanar vi den smittade att informera sina kontaktpersoner om att dessa bör testa sig. Den smittade personen kan ha många frågor, till exempel kan jag amma mitt barn? Svaret är ja, men ha munskydd en till två veckor framåt och var noga med handhygien. Jag fått stor respekt för detta virus som sprids så lätt och ger så olika symptom.
Tillsammans med kollegor, bland annat barnmorskan Maria Ekstrand Ragnar, som jag handledde när hon var doktorand, har vi startat ett projekt som heter abort och preventivmedel i tider av en pandemi. I nästa blogg följer en fortsättning om hur det går med vårt forskningsprojekt om Covid-19. Jag vill passa på att rikta ett tack till de kliniker, barnmorskor och den läkarstudent som hjälper oss med datainsamling.
Det verkar kanske som jag är en riktig arbetsråtta, men jag hinner med mycket annat också. Ska på Yoga nu, sen middag med några kära äldre Covid-säkra (hoppas jag) släktingar. Olof och jag har fått första dosen av Pfizers vaccin, eftersom vi anmält oss som vaccinatörer. Enligt en rapport från Israel, som ligger i framkant med vaccinerandet, ska första dosen ge ett 85 procent skydd. Detta har framkommit när de vaccinerat betydligt fler personer än i de kliniska prövningarna. Jag hoppas det stämmer, men man ska alltid vara kritisk när det gäller forskning.
Undrar ni över nåt?
Frågor skickas till tanja.tyden@kbh.uu.se
