Tillit, trygghet, stöd, bemötande och relation. Det är ord jag funderar mycket på. Både i rollen som ordförande och som barnmorska, men också varje gång jag själv som privatperson har kontakt med vården.
Nyligen gjorde jag ett operativt ingrepp i ett knä och ställdes inför att bli omprioriterad till lokalbedövning istället för narkos. Blodtrycket steg, hjärtat började klappa och stressen och rädslan slog till. Jag ville så gärna få det gjort så jag sa till narkosläkaren: ”ok, men då måste du vara nära mig och ”rädda” mig med lugnande om smärtan slår till. Han satte sig nära, pratade, skvallrade, petade i mig lite lugnande och skapade lugn och trygghet. Efter en stund var jag djupt inne i det som hände på skärmen och kollade när meniskens trasiga delar skalades bort och det hela började allt mer kännas som ett trevligt party.
Varför berättar jag det här?
Jo, för det här är precis det som barnmorskor ägnar så mycket tid åt i sitt arbete. Vad är ”barnmorskeri” egentligen? Vi sätter för all del nålar, fixar läkemedel och dropp. Vi sätter spiraler, p-stavar, tar cellprover och arbetar med både fosterdiagnostik och abortverksamhet – men vad är kärnan i vårt arbete? Jag vill påstå att det relationella, mellanrummet mellan människor, de trygghetsskapande och stödjande delarna är en stor del av det vi kallar barnmorskekonst. Oavsett var vi arbetar som barnmorskor.
Jag har många gånger mött barnmorskor under mitt liv. Från det att jag var ung, genom de fertila åren och ibland i den senare delen av mitt kvinnoliv. Alla barnmorskor jag mött har varit avgörande för att jag har kunnat stå ut med smärta, sorg och rädslor. De har funnits där med sin professionalitet, i det mellanmänskliga relationsrummet. Jag minns mångas namn och har inte glömt någon.
Vi måste vi prata mer om vad som är barnmorskekonst. Att ”barnmorskeri” inte kan förminskas genom att MÄTAS i tidsenheter i ett schema eller alltför pressade tidböcker.
En väsentlig del av barnmorskejobbet är att utveckla relationer och skapa trygghet. Att hinna lyssna och förstå vad som sker, att vara i vaksam närvaro. Allt detta ingår i det holistiska sättet att arbeta där det praktiska hantverket bara utgör en del. Jag tycker att vi ska använda ord som intervention när vi talar om att ge stöd och skapa ett tillitsfullt lugn i relationerna, för det är en professionell intervention. Barnmorskor påverkar fysiologiska processer med sitt mellanmänskliga relationsbygge och minskar därmed stresspåslaget i kroppen på dem vi möter. Det finns evidens och det finns forskning. Nu handlar det om att vi barnmorskor ska stå upp och bli än mer tydliga kring vad barnmorskearbete faktiskt är.
Jag vet hur verksamheten suger musten ur oss, men det är bara vi barnmorskor som kan stå upp för det unika i vårt arbete. Bryta en normalisering som går mot att acceptera arbetsförhållanden där kontinuitet, relationer och ett holistiskt arbetssätt inte får ha betydelse – eller för all del ta resurser.
Jag och mina kollegor i styrelsen driver, tillsammans med våra lokalföreningar, politik kring det här i alla forum vi kan. Men för att det ska få full effekt måste också du som enskild barnmorska stå fast vid att vi arbetar för dem vi möter och vilka verktyg vi behöver för att utöva vår barnmorskekonst.
Hej så länge!
Eva
