Jag skriver till er från ett rum som är mycket hett och kvavt. Jag sitter på Karolinska Institutet där jag igår jobbade kliniskt. Det är varmt och fuktigt överallt! Denna sommar har bjudit på en dygnstemperatur vi inte är vana vid. Konsekvenserna är många, vissa helt förödande.
Det har brunnit på många ställen och tidningarna rapporterar dagligen om värmens konsekvenser. Kan det vara en förklaring till varför min telefon har varit lite tystare än tidigare somrar som jag varit ordförande.
Förra sommaren var extrem och jag blev uppringd flera gånger i veckan. I år har jag hittills haft sammanlagt max fem samtal.
Har antalet samtal från journalister någon relation till hur läget ser ut i mödravården och förlossningsvården? Nix, inte om jag funderar på denna sommar.
Har antalet samtal från journalister någon relation till hur läget ser ut i mödravården och förlossningsvården? Nix, inte om jag funderar på denna sommar.
Från många platser i landet får jag rapporter om ett mycket pressat läge. Precis som tidigare år. Trots alla satsningar på vården i samband med graviditet och förlossning, står vi i samma situation som tidigare vad det gäller personal och semester. Kan faktiskt kännas tröstlöst.
Jag har som vanligt jobbat kliniskt i sommar och det är helt underbart att göra det – när det finns tillräckligt många barnmorskor i tjänst. De pass när vi har gått kort har inte varit roliga. Vi har klarat det, men på bekostnad av att inte kunna tillfredsställa normala mänskliga behov. Ni vet vad jag menar.
Det som verkligen oroar mig är att denna återkommande situation – förutom daglig stress, trötthet, törst och irritation – tär otroligt mycket på förtroende- och lojalitetskontot. Det är den oron som gnager i mig när hösten närmar sig.
Graviditets- och förlossningsvården är helt beroende av barnmorskor.
Graviditets- och förlossningsvården är helt beroende av barnmorskor. Och barnmorskor är sinsemellan helt beroende av varandra och varandras erfarenhet och kompetens. När barnmorskor slutar skapas ett stort kompetenshål som är svårt att ersätta. Jag hoppas innerligt att alla som arbetar med klinisk vård fortsätter och någonstans anar ett hopp om bättre förutsättningar att bedriva en god vård.
Vi barnmorskor har alla tillsammans satt vår profession, kompetens och det vi gör på den svenska ”vårdkartan”. Beslutsfattare, politiker och medborgarna vet vilka vi är, vad vi gör och i stor utsträckning vad vi vill och behöver.
Vi måste vidare och fortsätta med det viktiga arbete vi påbörjat tillsammans.
Vi hörs,
Mia
