Kära barnmorskekollegor! Det är höst och mycket arbete i gång och snart har vi en regering på plats.
Jag hoppas ni såg politikens svar på ett antal frågor från oss innan valet. Om inte finns de på vår hemsida. Det finns ett stort engagemang men kunskapsnivån varierar bland de olika partierna. Och svaren är intressanta! De kan användas av alla; i diskussioner vid middagsbordet, på myndighetsbesök, vid besök hos ministrar eller i debattartiklar. Det går inte skilja politiken från den verklighet vi arbetar i. Styrningen ger oss förutsättningar att göra ett professionellt jobb. Varje dag, året om.
Apropå politik. Svenska Barnmorskeförbundet besvarar remisser. Jag vill nämna en, ”Vård och behandling av provocerad vulvodyni” med nya nationella rekommendationer från Socialstyrelsen.
Provocerad lokaliserad vulvodyni, även kallat vestibulit, är ett smärttillstånd som främst drabbar unga kvinnor. Smärtan är lokaliserad till slemhinnan runt slidöppningen och beröring av vävnaden utlöser en intensiv, brännande smärta. Tillståndet påverkar ofta sexuella relationer men också vardagsaktiviteter, allmänt välbefinnande och livskvalitet hos den drabbade
Det saknas bred forskning inom området. Det finns överhuvudtaget mycket få studier. Den nya rekommendationen kommer att bygga på ett slags konsensusförfarande som används när det vetenskapliga stödet delvis eller helt saknas. Förekomsten varierar i undersökningarna från cirka 10 procent som led av långvarig och svår samlagssmärta till 17,1 procent med lätta besvär och 4,7 procent med måttliga eller svåra besvär. Det är ofattbart många som har besvär och behöver stöd och hjälp från oss i vården.
En viktig del i rekommendationen handlar om att peka ut vad som behöver göras för att skapa jämlik och nära vård i hela landet. För det är stora variationer, både vad gäller tillgång och kompetens. Kötiderna är långa till den specialiserade vården. Jag tror att alla barnmorskor gör så gott de kan för att hjälpa och hjälpa vidare men det finns för lite resurser. Det är politik!
Det saknas inte bara resurser. Det saknas även forskning. Det krävs kompetensutveckling och att beslutsfattare inser att det gäller att arbeta förebyggande; mer tid för att prata om normal fysiologi, sexualitet och vad som inte är normalt. Samtalet och tilliten till att kunna få hjälp är, som vi barnmorskor vet, ett fundament för att skapa bra vård. Som vanligt kokar det hela ner till en fråga om genus.
Varför saknas så mycket resurser till de 10-20 procent som lider av provocerad vulvodyni? Och inte bara det, det finns många andra tillstånd som orsakar lidande inom vårt kompetensområde sexuell och reproduktiv hälsa där resurserna är knappa.
Jag kämpar vidare för att förbättra villkoren för dem vi möter och för en evidensbaserad vård, men också för acceptabla villkor för oss barnmorskor som gör att vi stannar kvar i yrket och orkar jobba heltid.
Jag kämpar inte ensam. Vi gör det tillsammans.
Hej så länge!
Eva
