Här bloggar barnmorskor som är ledamöter i Svenska Barnmorskeförbundets internationella råd.
Kära bloggläsare,
Ni ska få följa med mig på en workshop i Rwanda 8–12 juli 2024.
Göteborgs Universitet har ett kontrakt med UNFPA där Frida Temple arbetar som teknisk barnmorskespecialist. Jag, Kerstin Erlandsson från Högskolan Dalarna, och Malin Bogren från Göteborgs Universitet har i uppdrag att facilitera utbildningsplaner för barnmorskor i Rwanda.
Rwanda, 30 år efter folkmordet: ”Rwanda ligger väl nära Zanzibar?” sade ett biträde i en affär innan jag åkte hit. Fick samtidigt mail från en väninna som skrev: ”Rwanda, det låter som en varm semester.” Inte semester och inte så varmt där gorillorna bor. Drar på mig ett tjockt täcke på natten och sitter framför brasan på kvällen. Tar på en tjock tröja när vi ska gå ut för att äta kvällsmat. Det är i alla fall bra att det inte är så varmt i Sverige heller, tänker jag som gillar den svenska sommaren. Åka till Rwanda på jobb i juli kanske inte var bästa månaden på året att vara borta från Sverige, eller vad säger ni som läser detta? Och expediten i kassan, jo, det var ju Östafrika Rwanda ligger i, men jag undrar vad hon i övrigt hade för kunskap om Rwandas historia.
En get skriker i dödsångest när den slaktas. Den äter jag sedan på spett tillsammans med en stor, ganska torr kokbanan. Jag tror jag har glömt hur det känns att äta djur du hört slaktas. När jag bodde i Jubadalen i Somalia när jag var nyfärdig barnmorska på 80-talet hörde jag det ofta, för jag fick en get för varje barn jag var med när det föddes. ”Umuliso” (barnmorska) stod det på getens mage, för den levererades levande till min dörr. Dagen efter skulle den slaktas och vi hade stor fest på kvällen för att fira barnet, modern och den nya familjen… och så mig som varit med. Sedan dess har jag blivit mer inne på att äta grönsaker istället för kött, och kanske därför skar getens skrik genom luften så att jag ställde mig en stund utanför gästhuset för att slippa höra. Sen blev det tyst…
Tänk att jag kunde bo på landsbygden i Afrika på 80-talet i tre år utan mobiltelefon och dator. Jag såg en skylt idag på ett kaffeställe där det stod: ”When the phone was tied to the wall with a string, people were free.” Nu noterar jag samma tystnad, samma frid, samma långsamhet hos människorna här i deras rörelser som jag minns det från 80-talet, men mobiltelefoner har de. Och jag som kunde sitta och titta på stjärnorna om natten på den tiden har blivit helt mobil- och databeroende. Jag kan inte slappna av. När jag inte har ström och wi-fi på en halvtimma kryper det i kroppen. Borde höra av mig till Sverige. Borde jobba. Tänk vad jag kunde hinna jobba istället för att sitta här i tystnaden och invänta en fem dagar lång workshop. Fem dagar är förresten en väldigt lång workshop. Ska de inte kunna vara lite mer effektiva? Hur ska jag klara att bo i ett gästhus med relativt enkel standard i 5 nätter? Sparsamt med vatten, el och toapapper. Jag förvånas över mig själv. Gästhuset liknar det jag bodde i under vistelser i Mogadishu för lite ombyte från landsbygden där jag annars bodde utan rinnande vatten, med utedass och balja för att duscha på den tiden.
Vad har hänt med mig? Afrika har förändrats, världen har förändrats och jag med den. Det var nog så rätt det som stod på väggen på kaffestället: ”When the phone was tied to the wall with a string, people were free,” för sedan kom datastressen. Tänk att jag är så beroende av att alltid vara uppkopplad. Jag visste inte ens att jag var så bunden till datorn och att alltid vara nåbar och att alltid kunna nå andra.
Sedan var det gatubilden. Kvinnor med barn överallt, unga människor, så olikt Sverige där det snarast är äldre med rullator var du än går idag och snart är jag en av dem. Afrika kommer, Europa går bakåt med ålderspyramiden. Afrika behöver välutbildade barnmorskor, ja, det är därför jag är här.
Kerstin Erlandsson med hälsningar från Malin Bogren och Frida Temple, Internationella rådet, Svenska Barnmorskeförbundet
