Följ barnmorskan och doktoranden Louise Lundborgs dagbok där hon beskriver en resa från klinisk barnmorska och projektledare in i forskningsvärlden.
April
Jag behöver revidera mig själv eftersom jag i förra inlägget skrev att det kändes som jag började lära mig ett nytt språk…. Block 2 på min forskarskola i Epidemiologi gjorde det motsatta, jag inser nu hur mycket det är som jag inte kan. Biostatistiken från tidigare har blivit något lättare, vi byggde på mycket nytt som handlar om valet av regressionsanalyser etc. Samtidigt som förvirringen blev total när vi började med interaktioner och gentyper.
Jag har i min hjärna börjat försöka tänka om alla uppgifter till egna referenser. Så till exempel när de pratar om någon typ av ”utfall” (till exempel hjärtkärlsjukdom) i en uppgift byter jag ut det till olika förlossningsutfall, till exempel kejsarsnitt för att kunna förstå det i min kontext. Det funkar ibland, och ibland blir det ännu rörigare…
När vi på forskarskolan senast skulle lära oss att skriva en artikel och ”get it published” så var det handuppräckning innan föreläsningen om någon blivit publicerad tidigare. Det fanns folk i min klass som redan hade 10 publikationer av studier, inte så konstigt då att jag ibland känner att en del i klassen ”kan allting”, de ligger ju flera år före mig i sin process.
Ett sätt att kunna bli bättre att värdera forskning och förstå om en studie är relevant, välgjord och översättningsbar till vår värld, är att läsa många studier och även examensarbeten på Diva.se. Läser man ett examensarbete på svenska får man ofta en bra övergripande uppfattning om ett ämne, och därifrån kan man ju leta sig vidare till studier via referenslista. Det är en bra början – om det tar emot lite att komma igång att läsa studier.
Många tror att forskning snabbt övergår till förändrade riktlinjer. Det är helt fel. Ofta ”släpar” våra riktlinjer efter under lång tid innan någon ansvarig haft tillräckligt med tid för att sammanställa och värdera forskningen. Det kan ju ibland vara lite frustrerande att det är så, särskilt när man kommer ut till klinisk tjänstgöring och ser att vissa saker vi gör eller säger faktiskt är helt fel. Jag kan sällan låta bli att prata om min forskning, för att jag tycker att det är viktigt att vi gör saker utifrån evidens, även om riktlinjerna inte är uppdaterade.
Det är så roligt att höra barnmorskor och läkare fråga mer om partogrammet, öppningsskedet, och att känna att de svar jag ger dem utifrån forskningen verkligen överensstämmer med verkligheten. Även om vi ibland är lite oense.
Blir man verkligen värksvag av en epidural? Eller är det så att man har ett lite långsamt öppningsskede 4-5 cm och vi ”skyller” på epiduralen när vi tycker det tar lång tid? Det är så givande att ha dessa diskussioner på jobbet. Och det är viktigt att vi fortsätter att diskutera.
Maj
En del i en forskarutbildning är att presentera sina resultat på en konferens. Jag har varit på Island och presenterat mina resultat från studie 1 på 21th Congress of the Nordic Federation of Midwives. Det var en fantastisk konferens med barnmorskor från 27 länder som närvarade. Att hålla föredrag på 15 minuter på engelska var som förväntat mycket nervöst. Det var roligt att så många barnmorskor som jag kände sedan tidigare hade olika föredrag och posters på plats på konferensen. Jag lärde även känna nya barnmorskor från hela Sverige, från nästan alla förlossningskliniker, och hela norden. Vi hade många spännande föreläsningar och diskussioner! Det kändes som vi var många som åkte hem påfyllda med energi och känslan av att vi barnmorskor gör skillnad i världen.
Det är väldigt stor skillnad att åka på ett internationellt arrangemang av barnmorskor jämfört med SFOG, här är det barnmorskefrågor som är i fokus. Ni som arbetar på kliniker som inte valde att prioritera detta bör verkligen ansöka om att få åka på något liknande framöver. Redan i november är det en viktig barnmorskekonferens i Malmö, 6th EMA Education Conference.
Väl tillbaka hemma så var det dags för att starta igång igen med forskningen, men även att fylla i blanketter, finjustera powerpoints, gå på forskarmöte, svara på mail, sommarsemester planering etcetera. Även om man forskar så har man en massa andra saker som pågår som behöver ordnas med och det finns självklart ingen ”administratör” som grejar med allt sånt. Det ingår att man själv är en bra projektledare när man är doktorand.
Tillbaka till kliniskt arbete. Jag arbetar en dag i veckan på Karolinska Huddinge Förlossning. Fredag kväll denna gång innebar handledning av en barnmorskestudent jag inte tidigare träffat. Vi hade ett underbart men hektiskt pass, med två födande kvinnor, varav en duplex förlossning där tvilling II kom i dubbel fotbjudning. Det är charmen med vårt arbete, att man aldrig vet hur en dag på jobbet kommer att bli!
