Blivande barnmorskans dagbok – från start till mål. Följ barnmorskestuderande Nina Dambergs resa från start till mål när hon bloggar om hur det är att bli barnmorska.
Är det tisdag? Eller onsdag? Kanske torsdag till och med?
Jag är i skolan några av dagarna, om inte fysiskt så stirrar jag blint framför mig, för hjärnan är fortfarande kvar vid skolbänken.
Under vår första kurs sa en av våra lektorer ”tänk på att ni också vill ha kvar era partners, familjer och vänner efter att ni klarat den här utbildningen och att dom förhoppningsvis också vill ha kvar er”. Hon syftade till att barnmorskeutbildningen är speciell och att vi som går den ofta uppslukas med en entusiasm kring saker som omvärlden kanske inte alltid vill höra om.
Jag kände mig absolut träffad av hennes kommentar och ville gömma mig bakom skämskudden i högsta hugg. Det är lätt för mig att komma hem och prata öppet och högt om barnmorskans olika arbetsmoment, om sköra ting som andra kanske har svårare eller till och med upplever motvilja mot att prata kring.
Jag gick hem till min fina partner som omringas av bilder på bäcken, ligament, latinska namn på uterus insida med tillhörande sträck och pilar. Bredvid toaletten sitter en ordlista över positioner och stationer, cervix öppningsgrad och utplåning, oklara procentenheter, plus och minus hit och dit. Han har flyttat från Danmark för att vi ska kunna vara tillsammans och nära, följt med mig från Skåne till Småland bara för att mina framtidsdrömmar ska få kunna gå i uppfyllelse. Han är något av det dyrbaraste jag har men är också helt olik mig på många sätt.
Min fina partner kan inte (på något sätt) föreställa sig min fascination kring kroppen, att handskas med blod är som en mardröm för han, när jag ”råkar” känna på en ven i hans armveck drar han snabbt bort armen och ryser. Trots detta har jag tryckt upp PowerPoints med bilder av olika bristningar och bjudningar i ansiktet på han och mötts av en förskräckt min och sett en dovt skiftande nyans i hans ansikte.
Men hur kan man inte fascineras över riktiga blodgivarvener eller se det vackra i en placenta? Att inte ta med sig allt nytt (och spännande) hem och vilja dela all den nya kunskapen med dom man håller kär kan vara en hårfin gräns mellan öppenhet och kränkning av någons person.
Skolan följer med mig hem på många sätt. Det är kanske extra svårt att låta bli när man flyttar till en ny stad ”bara” för att plugga? Familj, vänner, utställningar och evenemang skulle säkert göra att jag inte slukades upp lika mycket av mina studier, men lite av allt detta finns där jag befinner mig just nu. Så min fina stöttepelare i livet får stå ut med mycket och även han skulle säkert kunna titulera sig som jordemor om jag inte lägger band på mig.
Jag lägger stort värde vid stöttande och aktivt lyssnande människor. Förtroende från patienter och tacksamhetsskuld till handledare och lärare som pushar och peppar är något som vi studenter tackar högre makter för. Men jag tror även att det är viktigt med balans och att faktiskt involvera sina kära kring allt nytt och spännande som fyller ens liv för tillfället. Det är balansen som barnmorskestudent, vän, partner syster och dotter som kan gå i klinch och jag undrar hur man gör för att ta med sig lagom hem? Detta härliga svenska påhittade ord. Utan översättning eller passande synonym på varken engelska eller danska. Hur finner man balansen mellan de olika rollerna jag som person befinner mig i? Den rädsla som sköljde över mig när vår lektor påminde oss om de sköra byggstenarna som relationer är byggda av. Ibland som cement, ibland som sand eller grus. Att förlora någon på grund av sin passion känns ofattbart men också som en legitim påminnelse. Men vi gör så gott vi kan efter egen förmåga. Att dela kunskap och synsätt med varandra kan leda någonstans men att göra det lagom är nog något jag får öva på. Du som läser detta kanske har några knep till att hitta balansen? Dessa mottages i så fall med glädje!
