Blivande barnmorskans dagbok – från start till mål. Följ barnmorskestuderande Helena Bohmans resa från start till mål när hon bloggar om hur det är att bli barnmorska.
Namn: Helena Bohman
Ålder: 34 år
Utbildningsstart: Hösten 2019 på Linnéuniversitetet Kalmar.
Tidigare utbildningar och arbete: Undersköterska inom psykiatri och funktionsstödsförvaltningen och sjuksköterska på en medicinsk avdelning med omväxlande arbetsuppgifter inom både akutvård och avdelningsarbete. Förutom sjuksköterskeutbildningen många småkurser, främst inom digitala designverktyg och hantverk som textilt hantverk på Capellagården på Öland.
Det är så här det är
Sådär, första kursen i barnmorskeutbildningen är nu till ända. Vad har jag då egentligen lärt mig funderar jag. Är det lärorikt, var det som du trodde, kanske någon annan undrar. Men alla de här frågorna som ställs kring om hur min egen och andras uppfattning gör mig till barnmorska är tyvärr inte besvarade som jag mig till en början trodde.
Dessvärre har jag nog inte någon som helst ny kunskap att komma med. Ingen revolutionerande ny forskning som jag kan bistå arbetsmarknaden med. Inget som får mig att tänka att mitt val är något djupt inrotat inom mig som bara behövt leta sig fram. Och herregud, hur kunde jag tänka det, som att barnmorskeauran skulle vara något som bara kom efter några veckor så fort man tagit steget in på Linneuniversitetet. Faktum är att jag nog aldrig varit så här omotiverad någonsin till att plugga till den stora tentamen som avslutade kursen, som nu. Jag skäms för att säga det, men mina tankar har nog mer gått åt till att tänka på varför jag är omotiverad snarare än att reflektera över kursens innehåll. Detta är ju mitt intresse, jag borde vältra mig över alla böcker och kunskap som finns tillgängliga. Frenetiskt sålla igenom all information som finns tillgänglig på nätet. Somna lite snyggt med boken över ansiktet. Inte få nog av all kunskap som bara ligger presenterad framför mig. Men tyvärr, DET HÄNDER INTE.
Resorna till och från skolan har däremot gett mig en grym musiklista och en oerhörd förmåga att planera resten av dagen. Har dessutom lagt (förlåt) otaliga timmar på serien Handmaids Tale över kursens gång och rensat SVT’s arkiv över fynd som fittan brinner, orgasmgarantin, Ottars liv och Parning. Inget av det här hör ju till första kursen, tänkte jag.
Men, det har tydligen fått mig att omedvetet ifrågasätta saker. När jag rivit mig i håret för att boken legat oöppnad framför mig, så kanske jag skulle kunna tänkt mig att dessa omotiverade tankar egentligen tillfört något. Tre timmars daglig kollektivtrafik har ju i alla fall inte minst resulterat i en väldigt stark fantasi.
För, tänk om miljöförstöringen verkligen skulle ha någon inverkan på fertiliteten? Hur hade världen sett ut om inte preventivmedel funnits. Typiskt män, att givetvis tänka att det bara är kvinnor det skulle drabba. Klart att mjölken inte runnit till mer, bebisen har ju inte fått hud-mot-hudkontakt. OCH SÅ VIDARE. I ALL OÄNDLIGHET. Läs ”otaliga timmar”.
Nåväl. Vad har jag då egentligen vunnit på det här? Jo, att det är så här det är. Det är precis så här det är varje gång någonting nytt börjar. Alla vet det. Nya arbetskollegor vet det, lärare vet det, tidigare studenter har med all sannolikhet också haft samma omotiverade tankar. Historien kanske talar sitt tydliga språk, vad vet jag. Men denna tid skall ägnas åt REFLEKTION. Japp, där har vi det. Ordförrådets stora guldberg.
Reflektion är per definition något som ändrar riktning, något som ger mening och grundad förståelse till beslut. Konsekvensen av utebliven reflektion är felaktiga beslut, minskad kreativitet och sämre förmåga till problemlösning, sa en psykolog i en tidning.
Så, för att trösta mig själv lite så tänker jag att första kursen därför har gjort sin stora verkan. Tankeverksamheten har kommit igång. Funderingar kring hur kvinnors position förändrats genom historien och vad som inte förändrats. Att vi fortfarande föder barn på samma sätt som vi alltid gjort. Hur den kvinnliga orgasmen fått uppmärksamhet. Rätten till preventivmedel, reproduktion, abort, sex och välmående. Hur utvecklingen i arbetet kring sexuell och reproduktiv hälsa faktiskt har större påverkan än vad de flesta tror, hur allt hänger samman. Kunskapen, erfarenheten, det kollegiala sammanhanget, kulturen, den sociala statusen och allt annat som präglat den här utbildningen och arbetet framåt genom årtiondena. Hur mycket mer det finns att lära sig och hur många fler böcker (och serier) som jag kommer behöva pusha mig igenom. Hur många gånger jag kommer ändra mig, ta tillbaks och säga förlåt inom detta forum. Men det är ju en evighetsprocess. Den här resan har ju verkligen bara börjat, jag vet det nu. Tack (min hjärna?) för att du tagit mig ner på jorden så att jag har börjat uppskatta din närvaro och att vi kunnat catcha upp där vi en gång började.
