Den 7:e november 2022 började jag jobba som barnmorska för Läkare i Världen i Stockholm. Jag ska kartlägga barriärer till vård för de allra mest utsatta människorna i regionen; papperslösa, asylsökande, EU-medborgare och tredjelandsmedborgare.
5-2
Om jag skriver 5-2 så gissar jag att större delen av er i läsekretsen kommer att tänka på den populära dieten med periodisk fasta. Eller kanske möjligen på Fem komma tvåan-öl. Men jag tänker på något helt annat. På den regel om karensnätter för de personer som inte har någon annanstans att sova än på natthärbärgen. Hmmm, obegripligt tänker du kanske. Och det är det, men låt mig förklara: För att personer som behöver bo på natthärbärgen i Stockholm inte ska se detta som en långsiktig lösning har man infört en regel om att fem nätter i följd beviljas för att sedan åtföljas av två nätter då man inte får sova på härbärge.
Det innebär att personer tvingas sova ute, i bil, i tält, i ett hörn på golvet på Centralstationen eller helt enkelt varhelst man kan.
Själv tror jag det skulle vara väldigt svårt att sova ute i minusgrader, i alla fall om man saknar polarutrustning och tältkamin. Men så ser verkligheten ut för en grupp människor som befinner sig i Sverige. De ska ju inte bli för bekväma eller betrakta boende på härbärget som en långsiktig lösning.
Just det, en sak till; platserna lottas ut eftersom ”efterfrågan överstiger tillgången”. Och utlottningen sker på en helt annan plats än där härbärgena ligger.
Vad har då det här med en kartläggning av barriärer till vård att göra? Jo, många av de jag träffar i arbetet bor ofta på just härbärgen. De har nästan undantagslöst symtom på ett hårt liv. De har urinvägssymtom, huvudvärk, ont i kroppen. De har ingen förväntan på att få hjälp av mig, men när jag frågar är behoven till synes oändliga.
Eftersom mitt uppdrag är SRHR-frågor får jag ofta ta del av långa och traumatiska berättelser runt barnafödslar innan de mer akuta problemen kommer fram. Det är oftare frågor om att få hjälp att få medicinsk hjälp och ibland vädjanden om hjälp att få slippa karensnätterna. Snälla. Snälla.
Frågor kring den reproduktiva hälsan ligger längre ner i behovspyramiden. Min kollega som arbetar med psykisk hälsa i samma projekt som jag har en ännu längre väg att gå. För vem i den situationen har tid att tänka på hur man mår i själen när man måste hitta en säker och helst varm plats att sova på? Och vem har tid att fundera över samtycke vid sex, att förebygga könssjukdomar eller biverkningar av en p-stav?
Jag undrar vad som skulle hända om man i stället för signalpolitik som denna med karensnätter skulle se verkligheten som den är: En del människor kommer att fortsätta komma till Sverige, långt ifrån sina barn, sin kultur, sitt språk, av det enkla skälet att livet här, även med karensnätter, är så mycket bättre än i deras hemland.
Om de fick en riktig chans att integreras, arbeta och bo, eller i alla fall ha det drägligt så länge de är här, och sedan ta med sina erfarenheter till hemlandet så skulle kanske det initiera förändring där. Det skulle säkert ta tid och kosta pengar, men jag tror att det kostar på ett samhälle, ekonomiskt och mänskligt, att öka ojämlikheten. Det handlar ju om hur vi vill att framtiden ska vara – inte bara för mig och de mina utan för oss alla.
Föreställ dig att vi i Sverige behandlade andra människor så som vi själva vill bli behandlade. Kärleksfullt, omtänksamt och med respekt.
