Barnmorskor har för mycket makt, fick en barnmorska höra från sin chef en dag.
Kanske tror du att detta är något som hör historien till, att det var något som hände en barnmorska i början av förra seklet. Nej, händelsen utspelade sig så sent som i slutet av 2022.
Är det så? Har barnmorskor fått eller tagit sig för mycket makt?
I så fall för mycket för vem?
Andra professioner och medarbetare? Chefer? Sjukhusledning? Svensk förlossningsvård?
I slutet av 2022 arrangerade Svenska Barnmorskeförbudet och Svensk Förening för Obstetrik och Gynekologi ett gemensamt webbinarium för barnmorskor och gynekologer för att prata om det som ”skaver” i svensk förlossningsvård. Föreläsare hade bjudits in för att lyfta aktuella ämnen och frågor. Vad är det som skaver? Vad har hänt med förlossningsvården på senare år? Hur har medikaliseringen påverkat? Hur ska vi samarbeta i team för att ge bästa möjliga individanpassade evidensbaserade vård? Vad kan vi tillsammans göra för att vården ska bli bättre för våra patienter: kvinnor och barn.
Inte alla upplevde att det ”skaver”, men dagen var mycket uppskattad av deltagare som gärna ville se en fortsättning med liknande gemensamma samtal.
Ett ämne under den avslutande diskussionen var ”makt”. En deltagare föreslog att en del av det som ”skaver” kan handla om att maktbalansen har förändrats i förlossningsvården eftersom barnmorskeprofessionen förändrats under de senaste 20 åren. Alla höll inte med, men jag tänker att det ligger något i det eftersom vi har en ny generation av disputerade och forskande barnmorskor som hörs och syns och når ut även i kliniken. Det kan utmana eftersom diskussionen kan bli på en annan nivå när båda parter kan argumentera mer jämlikt för sin sak. Läkarkåren har inte per automatik hela tolkningsföreträdet. Kanske inte heller chefer?
Det där skavet, kanske ska vi ha det, kanske måste vi ha det? Barnmorskan och gynekologen (obstetrikern), två professioner med olika grund och delvis överlappande kompetensområde och med samma uppgift och mål: evidensbaserad personcentrerad patientsäker vård för alla kvinnors och barns hälsa. Det kanske ska skava för kanske är det först då det kan bli riktigt bra? Om vi struntar i makten och kan fokusera på att prata med varandra. Respektera varandras kompetens och lära av varandra för att utveckla vården. Ta tillvara det var och en och alla tillsammans kan.
Men åter till det där med för mycket makt.
Vilken makt är för mycket för barnmorskor? Är det makten att påverka och fatta beslut som rör barnmorskeprofessionen, förlossningsvården och själva barnmorskeriet? Vem är det som ska ha den makten – om inte barnmorskor?
Det där är inte bra, nästan lite osmart, tänkte jag när jag hörde att en chef sagt att barnmorskor har för mycket makt. Jag har sedan funderat på varför en chef med ansvar för en förlossningsavdelning säger på det sättet till en barnmorska – en medarbetare. Handlar det om en replik i stundens hetta eller om att maktbalansen har förändrats?
I vilket fall är det inte bra sagt i en tid när till och med regionens politiker lovat satsningar utöver det vanliga och det pågår många utredningar om förlossningsvården och barnmorskor, forskningsprojekt om arbetsmiljö. Den framtida barnmorskebristen i regionerna är ett faktum och regeringen lovar en nationell förlossningsplan.
En kvinnoklinik är helt beroende av att det finns rätt antal barnmorskor – och gynekologer – på rätt plats för att bedriva verksamheten och borde vara glad för att starka barnmorskor vill ha inflytande och har kraften och förmågan att axla det ansvaret. Det gäller på alla nivåer där barnmorskekompetensen behövs för att bedriva och utveckla verksamheten: förlossningsvården.
Barnmorskan som fick höra att barnmorskor har för mycket makt var Mia Ahlberg, tidigare ordförande i Svenska Barnmorskeförbundet och forskare knuten till Karolinska Institutet, vårdsakkunnig barnmorska obstetrik/förlossning Region Stockholm, anställd på Karolinska universitetssjukhuset och vid tillfället även Omvårdnadsansvarig Karolinska universitetssjukhuset graviditet och förlossning.
Barnmorskan Mia Ahlberg var den som tog initiativ till projektet Min Barnmorska med vårdformen caseload midwifery på Karolinska Huddinge. Något som gick helt i linje med att Karolinska universitetssjukhuset säger att de ska leda hälso- och sjukvårdens utveckling. Projektet Min Barnmorska var mycket uppskattat av både barnmorskor, gravida kvinnor och föräldrar. Nu när vårdformen skulle bli en del av ordinarie vårdutbud riskerade det plötsligt att rasa ihop. Barnmorskorna sa upp sig. Anledningen till det var att de fackliga förhandlingarna om ett lokalt kollektivavtal avslutades i oenighet mellan fack och arbetsgivaren. Det blev inget nytt kollektivavtal med anpassat schema som facket och de barnmorskor som under fyra år arbetat med Min Barnmorska menar behövs för att vårdformen ska fungera fullt ut som det är tänkt och utlovat till patienterna.
Efter det har många fler barnmorskor på Karolinska sagt upp sig. Vad som hänt kan beskrivas som en dominoeffekt – förvärkar som lett till att (slem)proppen gått, sedan vattnet och därefter en värkstorm med total avlossning – vilket har lett till att hela Huddinge förlossning på Karolinska riskerar att kollapsa. Något som skulle få effekter även på Solna förlossning Karolinska och hela Stockholms förlossningsvård. Det skapar oro hos såväl första linjens chefer som hos vårdpersonal och patienter – och regionens politiker.
Överläkare på Karolinska Huddinge bad redan i december 2022 om samtal med högre chefer i ledningen men blev hänvisade psykologsamtal. Respektlöst tänker jag som utomstående, särskilt när det är medarbetare med mycket lång erfarenhet, helt kapabla att bedöma läget och med kompetens som är ovärderlig för sjukhuset. Det har gått så långt att barnmorskor kräver att verksamhetschef och temachef avgår. Karolinska universitetssjukhuset har själva i ett pressmeddelande beskrivit det som hänt som ”turbulens” och sjukhusdirektören lovar genomlysning av verksamheten med hjälp av ett oberoende externt team.
Alla människor, både kvinnor och män i Sverige, ska ha makt att forma samhället och sina egna liv. På arbetsmarknaden råder den svenska modellen med två parter – arbetsgivarorganisationen och fackförbund – som samarbetar och kommer överens genom att bland annat teckna kollektivavtal. Inom en hierarkisk vårdorganisation och ledningsstruktur är det annorlunda. Denna maktbalans har också förändrats över tid, säger jag som började arbeta inom vården när det rådde uttalad hierarki och nu åter ser och hör om nya hierarkiska ledningsstrukturer. Inte heller alla chefer är representanter från professioner som de chefar över. Kanske är det ibland så att chefer inte alltid förstår verksamheten fullt ut?
Apropå maktbalans och tolkningsföreträde.
Vem är det som har makt på Karolinska? Är det barnmorskor och förlossningsläkare?
Är det första linjens chefer, verksamhetschefen, temachefen eller sjukhusledningen och sjukhusdirektören? Arbetsgivaren eller professionen och medarbetare?
Är det någon som har för mycket makt?
Förlossningsvården i Stockholm 2023 har hittills varit en sorglig historia, även för dem som ska föda barn. Men än är det inte över. Den 28 februari meddelar Karolinska att Min Barnmorska får en fortsättning med anpassat schema för beredskap.
Utan barnmorskor finns ingen förlossningsvård så som vi känner den i Sverige.
Att lyssna på barnmorskorna är viktigt och det går att skapa något riktigt bra om alla inblandade bjuder till. Det finns ännu möjlighet att ligga i framkant och leda utvecklingen. Vi får se hur det slutar på Karolinska.
Förlossningsvården en never-ending-story…
___________________________________________________________
Det som hänt på Karolinska har rapporterats av Dagens Nyheter och Svt Stockholm lokalnyheter.