Sommaren är alltid en tuff period för sjukvården i Stockholmsregionen. I år satsas det extra på intensivvården samtidigt som vi uppmanas att fortsatt lyssna på Folkhälsomyndighetens råd för att minska smittspridningen och trycket på sjukvården. Sommartid ökar också trycket på förlossningsvården.
Smittspridning går till viss del att påverka och förhindra. Det är annorlunda med de kvinnor som är höggravida och väntar barn som ska födas under sommaren. Det går inte att påverka.
Det går att i förväg planera för vilken kapacitet mödra- och förlossningsvården bör ha i ett land eller en region eftersom vi har en hel del nationell statistik på området. Vi vet hur stor befolkning Sverige har och hur många kvinnor som är i barnafödande ålder. Vi vet på ett ungefär hur många barn som föds varje år. Det går att ha viss framförhållning för som alla vet så är en graviditet vanligen 9 månader och vi känner till nästan 100 procent av graviditeterna eftersom nästan alla kvinnor går till barnmorskan på mödrahälsovården i början av graviditeten. Det finns statistik och det finns ett datum för beräknad förlossning.
Varför fortsätter det år efter år efter år?
Hälso- och sjukvården inklusive mödra- och förlossningsvården är regionernas ansvar. Att sommaren är tuff är ingen nyhet för barnmorskor verksamma inom Stockholms förlossningsvård. Så har det varit i många år och det skulle nästan kunna kallas för normaltillstånd. ”Krisen” har pågått länge, det har gått upp och ner med förlossningar och vårdplatser och tillgången till barnmorskor, kanske faktiskt ända sedan politiken bestämde sig för att det fanns överkapacitet i Stockholm och stängde BB i Nacka och på Löwenströmska. Sedan stängdes även Södra BB och det nya BB Sophia som när det öppnade var politikens lösning på förlossningskrisen i Stockholm.
Att sommaren är ansträngd är alltså inget som förvånar men i år är det annorlunda.
I år är fokus på hälso- och sjukvården och särskilt på intensivvården. Hälso- och sjukvårdspersonalen har jobbat hårt hela våren. Det är coronapandemi och alla drabbas på det ena eller andra sättet. Det har också skjutits till statliga pengar till både det ena och det andra för att undvika ekonomisk kris och konkurs och lågkonjunktur.
Men alla får inte. Häromdagen gick barnmorskor på Danderyds sjukhus ut offentligt med sina protester när de fått besked om att tidigare utlovade ersättningar för extra pass sänkts. Nu vill de inte ta några extra pass och jobba övertid för att lösa sommarsituationen. Nästan samtidigt annonserade region Stockholm att de bordlägger nya BB på St Görans sjukhus med motiveringen att det inte behövs, det kommer att finnas överkapacitet i förlossningsvården, och att det inte finns pengar. Planeringen för St Görans nya BB har pågått ett längre tag, det har engagerat och många har sett fram emot att det äntligen efter många år ska bli av. Det är dock inte första gången ett nytt BB blir bordlagt men den här gången kan man undra lite extra över det beslutet. Man kan också undra över vad det skickar för signal till både profession och den kvinnliga fertila befolkningen i regionen. Igår ( 17 juni 2020) debatterade också Barnmorskeförbundets lokalförening i Stockholm och kallade regionens motivering för löjeväckande.
Förlossningsvård kan för många vara den första vuxna kontakten med hälso- och sjukvården. Det är första gången du behöver vård på sjukhus och du får redan innan veta att du kanske inte kommer att få plats. Du kan till och med bli motad och uppmanad att stanna hemma även om du själv egentligen upplever att du skulle behöva och må bra av både stöd och råd och vård. Du gör som du är tillsagd och ringer till förlossningsavdelningen, du behöver en barnmorska, men barnmorskan uppmanar dig att stanna hemma och ringa igen. Det finns inte plats för dig.
Hur upplever blivande föräldrar att läsa om den ständigt återkommande ”sommarsituationen” och ”förlossningskrisen”, att det alltid tycks saknas barnmorskor i schemat när semesterperioden börjar? Vad skickar det för signal att det är likadant år efter år? Hur påverkar det unga människors inställning till offentligt finansierad vård och viljan att betala skatt? Och hur är det för alla de gravida kvinnorna som beräknas föda barn under sommaren?
Så här skriver en kvinna som väntar sitt andra barn sommaren 2020
För tre år sedan, när jag födde vår son, kunde jag veckorna innan beräknad förlossning läsa och höra på nyheter och i sociala media om att vi stod inför en krisande sommar utan tillräckligt med barnmorskor på förlossningsavdelningarna i Stockholm. När det var dags ringde jag fem gånger innan jag blev ”insläppt”. Väl på plats och efteråt är jag ändå jättenöjd med barnmorskan och vården men det var frustrerande att inte bli trodd på och bli bortmotad flera gånger på grund av platsbrist…
Idag, tre år senare, när jag inom två veckor ska föda vårt andra barn, tycks situationen vara oförändrad inom förlossningsvården. Hur är det möjligt? Det är enligt mig under all kritik i ett land som Sverige. Då talar jag inte utifrån barnmorskornas arbetsvillkor och löner, vilket nu tycks vara fokus i debatten och ack så viktigt, utan från alla höggravida kvinnors perspektiv. Vi som snart ska gå igenom troligtvis vårt livs största händelse.
Att föda barn kan skapa mycket ovisshet och oro, och det är en tid då vi ska slippa oroa oss för om det finns tillräckligt med barnmorskor på förlossningsavdelningarna. Vi ska slippa oroa oss för att inte få den närvaro och det stöd vi har rätt till. Det finns mycket annat att vara orolig över och tänka på inför en förlossning, till exempel det mest grundläggande som hur ont det ska göra och att allt ska gå bra med barnet. I Sverige måste vi också oroa oss över vart vi får föda och vem/vilka som ska hjälpa och stötta oss och nu även om det ens kommer att finnas tillräckligt med barnmorskor.
Samtidigt läser vi om att staten går in med ytterligare 5 miljarder i SAS för konstgjord andning. Jag skulle hellre betala de 300 kronor extra (brutto) det kostar per extra arbetspass eller ja, betydligt mer, om möjligheten fanns, för att garantera kontinuerligt stöd och en känsla av trygghet i den här stora livshändelsen. Om staten – regionerna – med hjälp av skattemedel inte kan garantera födande kvinnors rätt till en trygg och säker förlossning hade jag vänt mig till privata alternativ om det hade funnits.
Till den eller dem som bär ansvaret för det här vill jag bara säga: Lös problemet!
Se till att det finns tillräckligt med barnmorskor också under den tid på året då barnafödandet är som högst i Sverige!
Anna Larsson