Följ Sanna Engberg som bloggar om hur det är att gå tredje terminen på barnmorskeprogrammet och snart vara färdig barnmorska.
Del 2: Jakten på den femtionde förlossningen
De senaste månaderna har varit mycket. Veckorna har bestått av pendling, långa övertidspass, tentaplugg, skratt, gråt, löss, förväntan, magsjuka, hopplöshet, Covid, längtan och förtvivlan. Det har varit korta förlossningar, långa förlossningar, nackspärr, ännu mer tentaplugg, för lite sömn, för mycket stress. Jag har känt press, gjort framsteg, och sett utveckling. Jag har pluggat ännu lite mer och haft helt fantastiska möten.
Cirka halva klassen har idag något symtom på utbrändhet. Jag är glad att jag inte skilt mig under utbildningen. Vi som har barn har nog använt alla våra barnvaktstimmar från mor- och farföräldrar för flera år framöver.
Det är jakten efter siffran 50 som jag funderar över. De där 50 förlossningarna vi ska ta oss igenom som barnmorskestudenter. Det är en stress att jaga en siffra. Men jag förstår å andra sidan att den måste finnas. Men den enorma press vi utsätts för kan väl ändå inte vara meningen? Jag vänder mig till politiker, universiteten, vårdens beslutsfattare med ett enda budskap; förläng utbildningen!
Hela ens liv ska väl inte sättas på paus och typ stå på spel för att man pluggar till barnmorska? Är det rimligt att känna sig som en urvriden trasa redan innan man kommer ut i arbetslivet? Är det rimligt att pressa sig igenom en utbildning till ett yrke som har en arbetsmiljö och en schemaläggning som är rent av skadlig?
Jag skriker åt honom i bilen. På riktigt. Jag skriker.
En natt på väg till förlossningen hör jag, komiskt nog, regionrådet Kenneth Backgård från Sjukvårdspartiet deklarera glatt på radion att Region Norrbotten har gått 1,7 miljarder kronor i vinst! 1,7 MILJARDER KRONOR! Jag skriker åt honom i bilen. På riktigt. Jag skriker.
När jag är på förlossningen är det som att tiden står stilla. Dagen eller natten rusar fram och helt plötsligt ska jag hem och det med en fundamental trötthet i kroppen. Det värker överallt. Och samtidigt är det så fantastiskt att få följa alla kvinnor och deras familjer i det största som händer i livet, att jag får vara en del av det. Att få se små liv komma till världen. Att få se familjernas längtan, förväntan och största lycka. Jag känner att jag valt helt rätt yrke.
Jag känner att jag valt helt rätt yrke.
När jag visste att jag bara hade en enda förlossning kvar upp till 50 som praktiken kräver, det var pirrigt. Jag tänkte, är det bara slut efter det här? Eller nu det börjar?
Det var en lördag natt och tomt på avdelningen. Tomt. Ingen skulle föda. Jag skulle inte få bocka av den femtionde. Jag städade i en förlossningssal och in kommer en kvinna i rullstol. Det går snabbt att bli tagen av hennes historia och liv. För några år sedan fick hon en plötslig ihållande smärta i ryggen och i samband med det slutade hennes blåsa och tarm att fungera. Från 2019 har hon inte kunnat gå och idag är hon avdomnad från midjan och lever med daglig smärta samt ett tillstånd som ingen har kunnat säga vad det är.
Hon ber om ursäkt för att hon inte hunnit locka håret. Jag säger att hon är vacker.
Hon berättar att hon alltid drömt om att få bli mamma, men aldrig tagit något för givet. Att folk i omgivningen varit positiva och nyfikna gällande hennes graviditeter men tyckt att det varit lite konstigt att hon inte valt kejsarsnitt. Hon berättar att hon känt ett enormt stöd från specialistmödravården och sin mödravårdsbarnmorska under graviditeten, att allt känts tryggt, bra och tar allt som det kommer. Hon har hämtat stöd från andra personer i liknande situation och fått många tips och råd. Hon vill bidra till att normalisera, säger hon.
Hon föder barn helt av egen kraft, hon lyser av glädje och jag tänker att jag är så glad att hon blev min nummer 50. För mig blev hon så mycket mer än en siffra. Hon strålade när hon födde barn och hade en sån fantastisk inställning till livet.
Jag inser att arbeta inom sjukvården alltid väcker tankar hos mig, om livet, om människoöden, om döden, om orättvisor och om tacksamhet. Återigen fick jag en påminnelse att vi är här på jorden för att leva.
Ge oss möjligheten att orka finnas där för alla kvinnor, barn och familjer.
Min ”nummer 50” berättar för mig efteråt att hon upplevde att vi verkligen var där för henne. Att vi lyssnade, vägledde, att vi berättade om det hon inte kunde känna. Vi kunde vara hennes kropps tolkar där, just då. Och för mig betyder den uppskattningen så mycket, det balanserar upp stress och press, den egna tröttheten och hopplösheten. Och det får mig att vilja ryta ännu mer till alla de som sitter på makten och kan förändra den tråkiga arbetssituationen som råder för barnmorskor. Ge oss möjligheten att orka finnas där för alla kvinnor, barn och familjer. Ge oss värdiga arbetsförhållanden, en värdig praktik och en värdig introduktion till ett av världens viktigaste jobb.
Sanna Engberg, barnmorskestudent termin 3
___________________________________________________________
Texten är godkänd för publicering.
___________________________________________________________
