Följ Sanna Engberg som bloggar om hur det är att gå tredje terminen på barnmorskeprogrammet och snart vara färdig barnmorska.
Tredje terminen del 1
Hej! Sanna heter jag, fyllde 30 år dagen innan julafton och ska försöka hinna med några blogginlägg här under våren! Jag har precis påbörjat tredje terminen på barnmorskeutbildningen vid Umeå universitet, en utbildning som är helt fantastisk och underbart rolig men ärligt talat också helt galen. Det är 180 procent fullt ös från start. Lägg till två små barn, en hund, en katt (som inte är min, jag är katträdd) och en man som jobbar borta mycket så kan man prata svett och tårar. Jag har tidigare arbetat några år som sjuksköterska på en gyn-avdelning som ligger i anslutning till BB mitt emellan Luleå och Boden.
Jag bestämde mig redan under sjuksköterskeutbildningen att jag ville bli barnmorska. Det var efter min första egna förlossning som ja, den var i min mening inte helt underbar. Kortfattat fick jag ett dropp påhängt trots öppen 9-10 centimeter, en platåfas som uppfattades som värksvaghet, och utan någon som helst smärtlindring. Resultatet blev en sfinkterruptur.
Varför, varför, varför?
Eller det trodde jag, men efter 5 års letande efter en kompetent gynekolog konstaterades även att skadan var felsydd plus att nästan alla andra muskler där nere är av eller trasiga. Ja det kanske hade gått såhär hur som haver, utan dropp och så vidare, men det får mig att fundera, varför gör man såhär? Jag kan inte släppa tanken på vad som hade hänt om jag fått vara kvar i badet där det var lugnt och avslappnande. Varför har vi bara ett badkar eller två på förlossningen, fördelat på två sjukhus i hela Norrbotten? Är det vård på lika villkor att vissa får föda i badkar och andra inte? Varför överanvänder vi droppet? Varför utgår vi nästan enbart från risker? Varför finns det inga barnmorskeledda förlossningsavdelningar? Varför ser eftervården (post partum) ut som den gör? Varför, varför, varför? Jag har så många frågor. Och samtidigt är jag så ny, så oerfaren i min snart nya roll. Det kanske är såhär det ska vara? Förvirrande tankar i alla fall. Jag har förstått att man som barnmorska gärna skulle ha två superkrafter. Röntgensyn för att kunna se hur barnen ligger i magen och att kunna se in i framtiden så att man vet vilka val som hade varit mest fördelaktiga. Min högsta dröm är i alla fall att arbeta med hemförlossningar. Kanske någon gång i livet när jag är närmare dessa superkrafter och känner att jag vågar.
HEJA! 5 månader kvar! Det här klarar vi!
Men åter till nuet! Tränar på att vara mer här och nu.
Den 3 januari i år ringde väckarklockan 06:30, jag klev upp och kände en otrolig trötthet. Hur ska jag orka? Fem månader kvar! Varje månad känns som 1 år i kroppen. Sjuk tanke men sant. Dock är det så himla roligt! Längtar varje dag efter att få träffa alla människor som vi möter, alla kvinnor, att få vara med i livets alla delar på ett sätt. Klev som sagt upp och skrev i vår lilla chatt med några av mina barnmorske-student-vänner något i stil med: HEJA! 5 månader kvar! Det här klarar vi! Tog mig igenom den sista praktikveckan på mödravården och nu i dagarna stundar två tentor. Efter det blir det sista långa förlossningspraktiken. Det blir att pendla 15 mil enkel väg under tre veckor, sen ska jag vara på mitt ”hemsjukhus”, med ett badkar. Hoppas i smyg på en förlossning i det lilla trånga rummet.
Heja alla barnmorskor och barnmorskestudenter där ute som kämpar på! Och till alla er som säger ifrån! Det kan bara bli bättre nu, eller hur?
