FN:s kvinnokonferens 2019 ger en glimt av en mörk framtid för kvinnor. Trots de många goda initiativ och exempel, som översvämmar de olika konferenslokalerna på Manhattan, ligger en dov ton över årets konferens, det som på Insidan i DN 19 mars benämns kvinnomöte.
Vi talar om FN:s största årliga konferens, kvinnokonferensen – CSW63.
I år med Priority theme: Social protection systems, access to public services and sustainable infrastructure for gender equality and the empowerment of women and girls; och Review theme: Women’s empowerment and the link to sustainable development.
Det är andra året i rad som jag är på plats i New York för att visa bilder och prata om mitt arbete med att dokumentera kvinnoberättelser. 2018 handlade det om kvinnlig könsstympning och i år om projektet Doula & kulturtolk i Halland, som jag följt sedan starten 2016. Det är på sin plats att påpeka att jag inte är anställd av projektet, jag får däremot regelbundet uppdrag av dem, att dokumentera deras arbete. Och verksamhetsledaren Jennie Dalsmark har som målsättning att mitt arbete så småningom ska samlas i en utställning och en bok. Detta för att kulturtolksdoulorna och deras viktiga arbete ska få en plats i det offentliga rummet.
Jag producerar en pop-up-utställning, för att få besökarna att känna att det är ett födelsedagskalas vi bjuder in till. Tre megastora bilder med doulor ”in action” och flaggspel bestående av flera bildreportage förvandlar den neutrala lokalen till en festlokal där kvinnoberättelser oblygt tar plats.
Jennie Dalsmark inleder seminariet:
– När jag som sextonåring valde att få barn sa yrkesvägledaren till mig att jag inte skulle kunna bli barnmorska, som var det jag drömde om, eftersom jag valde att få barn. Nu sitter min vuxne son här i publiken och jag är både barnmorska och driver Doula & kulturtolk i Halland för att ge andra kvinnor möjligheter att göra det de drömmer om.
Sedan berättar hon om projektet, dess mål, drivkrafter och utmaningar, för att använda managementspråk. I själva verket är det inte utmaningar utan stora hinder i en tid av tilltagande främlingsfientlighet och ökande kvinnoförtryck.
Några dagar innan resan har hon berättat för mig att finansieringen för projektet kommer att upphöra. Hon lät trött. Det finns liksom inget mer hon kan göra; projektet är betydelsefullt och uppskattat av de födande kvinnorna, sjukhuspersonalen, förskollärarna på mötesplatserna och inte minst av doulorna själva.
– Alla säger att de tycker att projektet är bra och viktigt, ändå vill regionen inte finansiera det vidare, säger hon.
Nåväl, att driva ett projekt som uppmärksammas med ett reportage i New York Times gör bara den som är omåttligt motiverad och på plats i New York gör Jennie Dalsmark och doulan, tillika barnmorskan, Mavis Neo Bengtsson från Botswana, allt för att presentera projektet och nätverka för att väcka intresse för potentialen i deras arbete.
Seminariet fortsätter och Mavis Neo Bengtsson tar vid. Med ett förflutet som FN-anställd talar hon engagerande och med självklarhet om kulturdoulornas arbete. Samtidigt ger hon en inblick i hur svårt det kan vara även för högutbildade, högkvalificerade invandrare att få en plats på den svenska arbetsmarknaden.
Doulaprojektet synes ha betydelse på ett flertal plan utöver det huvudsakliga arbetet med stöd under graviditet och förlossning.
Sedan är det dags för de tre kulturdoulorna, Ruhaif Alshikh Taha, Ghizal Momandi och Oksana Kornienko att ta plats i FN, genom de berättelser de givit mig förtroendet att förmedla.
Ruhaif Alshikh Taha, intensivvårdssjuksköterskan från Syrien, som hellre hade stannat och dött i kriget om hon inte hade haft en son att säkra framtiden för. Hon, som tycker det är svårt att stå ut med kvinnors lidande under förlossningen, men som trots det ändå klarar att ge en fantastisk omvårdnad. Hon som fick namnet Rahif, ett pojknamn, när hon anlände till Sverige 2014. Och som nu, 2019, fått permanent uppehållstillstånd i Sverige och därmed vågar säga: Mitt namn är Ruhaif, inte Rahif.
Bilderna på hennes arbete under kvinnan Musarrats förlossning skapar en intim stämning i rummet.
Sedan kommer turen till Ghizal Momandi från Afghanistan. Bilderna på henne är ifrån en av region Hallands så kallade mötesplatser, öppen förskola på invandrarförläggningen i Spenshult, där doulorna finns på plats för att stödja nyanlända kvinnor/familjer, liksom för att brygga över språk- och kulturbarrirärer mellan dem och de svenska förskollärarna.
Innan Ghizal fick jobbet som doula var hon arbetslös i 14 år. Nu har hon ett jobb, egna pengar och en betydelse för andra än familjen. Hon säger:
– Jag känner mig mer självsäker och jag tror att mina barn påverkas av det. De ser att jag jobbar hårt och tjänar egna pengar, det gör skillnad. Jag känner mig också stolt över mig själv; jag är en person som kan hantera svåra situationer och om jag kan göra detta så kan jag göra vad som helst!
Och slutligen den ryska barnmorskan Oksana Kornienko, som är ensamstående mamma, jobbar heltid som doula och samtidigt försöker klara svenskastudierna för att i framtiden kunna bli barnmorska även här i Sverige. Några månader efter den förlossning jag dokumenterade besöker Oksana Kornienko och jag familjen igen. Kvinnan säger: Oksana, när jag födde var du min familj, som jag inte har här i Sverige. Min förlossning var som paradiset.
Doulornas berättelser klingar av i tystnad. Det finns inte många frågor, däremot varma bekräftelser från åhörarna, innan det blir bråttom att tömma rummet på kalasattiraljerna innan nästa evenemang ska starta.
Jag noterar att doula & kulturtolksprojektet löser många av de problem som står på FN-konferens agenda; det ger invandrarkvinnor en plats på arbetsmarknaden och därmed en stärkt position i sin egen familj samt ekonomiskt oberoende. Detta medför att deras barn får en mamma som är en förebild vilket ökar möjligheten till integration och förebygger utanförskap. De födande kvinnorna och deras partners får ett kontinuerligt stöd under förlossningen samt hjälp att hitta och få tillgång till svensk hälso- och sjukvård (FN-konferensens priority theme), något som studier indikerar kan ge bättre emotionellt och medicinskt utfall.
Dessutom underlättas arbetet för vårdpersonalen som genom kulturdoulorna lättare kan förstå och kommunicera med familjerna.
Samtidigt tycks frågan inte så het, och där jag förra året med mitt arbete om kvinnlig könsstympning, rönte stor uppmärksamhet och gensvar när jag mejlade information till olika svenska institutioner i New York, möts jag nu bara av tystnad.
Smaka på begreppet: Krympande utrymme
På onsdagen den 13 mars är det frukostmöte med EU-delegationen. Frukt, kaffe, croissanter och en mycket fokuserad församling möter mig och Jennie Dalsmark när vi smyger in några minuter försenade. Det är tur att det finns croissanter och annat sött på menyn som i övrigt enbart består av problembeskrivningarna från de samlade kvinnorna ur civilsamhället i respektive länder. Deras frågor och påpekanden skulle kunna sammanfattas i begreppet: shrinking space. Smaka på begreppet: Krympande utrymme.
Kvinnors ställning tycks hotad överallt, liksom de framsteg som kvinnorörelsen gjort det senaste seklet.
Ändå ger hon inte tappt, Jennie Dalsmark. Så snart frågestunden är slut stegar hon fram till Irena Moozova, Director for Equality and Union Citizenship European Commission och berättar om Doula & kulturtolksprojektet och om beskedet om strypt finansiering. En kort stund senare har hon visualiserat fördelarna och vinsterna för Moozova, som snabbt ser värdet av verksamheten, och beger sig mot hotellrummet med Mozoovas visitkort i handen. Kan EU vara en väg till invandrarkvinnors empowerment och framtidsmöjligheter på lokal nivå i Halland när regionen sviker?
Med en klangbotten i moll rullar jag ihop utställningen, packar och beger mig mot flygplatsen.
___________________________________________________________
Kommentar från Clara Berglund,
generalsekreterare för Sveriges Kvinnolobby:
Hur ser du årets kvinnokonferens och kvinnofrågorna i stort i förhållande till det som beskrivs om situationen med shrinking space?
– Vi befinner oss i en tid med ett växande hot mot kvinnors rättigheter och rätt till sin egen kropp, därför känns det extra viktigt att träffa andra kvinnor som kämpar och få hopp och kraft av varandra och av det omfattande arbete som görs runtom i världen. Det är också viktigt att världens ledare träffas och att de tvingas diskutera och möta de här frågorna.
___________________________________________________________
Läs mer #CSW63swe
19 MAR 2019 | DEBATT: SVERIGES REGERING MÅSTE STÅ UPP FÖR KVINNORS ORGANISERING UNDER FN:S KVINNOKOMMISSION
___________________________________________________________
___________________________________________________________
___________________________________________________________
