Barnmorskeförbundet utreder frågan om att återigen bilda ett förbund som handlägger alla delar: profession, villkor och lön. Ett fackförbund för barnmorskor.
Vår fackliga gemensamma historia med Vårdförbundet är inte äldre än 40 år och sammanslagningen kom ur en samhällelig drivkraft att centralisera småförbund för att få styrka i frågor som var aktuella då exempelvis strejkrätt. Kanhända en styrka då att bilda ett gemensamt fackförbund men förmodligen också bekvämt för en arbetsgivare att ha ”ordning” på alla vård- och omvårdnadsprofessioner i en grupp. Idag har vården blivit betydligt mer komplex och behoven för medlemmarna ser annorlunda ut.
Spetskompetens krävs och den fasta övertygelsen för Barnmorskeförbundets styrelse, är att vi barnmorskor har allt att vinna på att bli precis så spetskompetenta som vi är gentemot arbetsgivare och samhället. Idag förväxlas vi ständigt med specialistutbildade sjuksköterskor. Vi är sjuksköterskor men sedan vidareutbildar vi oss till en annan profession – legitimerad barnmorska. En utbildning på avancerad nivå som har alla delar som kännetecknar en profession. En egen etisk kod, forskare i karaktärsämnet, ett eget utbildningsprogram, legitimation och en yrkesorganisation för barnmorskor – Svenska Barnmorskeförbundet.
Att starta ett Barnmorskeuppror
När jag läser artikeln ”Barnmorskor vill höras mer” i Vårdfokus nr 12 2017 slås jag av att historien om hur barnmorskeupproret startade och organiserades inte helt överensstämmer med min verklighet. Barnmorskeupproret började på ett sjukhus i Stockholm genom att några förtroendevalda barnmorskor, däribland jag, satte ner foten och sa att ”Nu är det nog”! Med oss hade vi en grupp fackligt organiserade i Vårdförbundet men också fackligt oorganiserade barnmorskor – medlemmar i Stockholms Barnmorskesällskap.
Vi sökte kontakt med de andra förlossningsklinikerna i Stockholm för att tillsammans organisera oss och diskutera vad vi kunde göra för att förbättra våra villkor och stilla vår eviga samvetsstress. Redan då fick inte alla kvinnor en förlossningsplats och vi hann inte ge optimal vård.
Vi blev erbjudna en möteslokal på Vårdförbundets avdelning Stockholm. Kreativiteten var stor och vi kartlade tillsammans maktstrukturer och la upp strategier för att göra vår röst hörd. Vi fick stöd och hjälp av Vårdförbundets representanter men vi involverade också tidigt Svenska Barnmorskeförbundet som samtalspartner eftersom den nöd vi befann oss i handlade om möjligheten att utföra vårt arbete professionellt utan samvetsstress i en god arbetsmiljö och med en rimlig lön.
”Rom byggdes inte på en dag.”
Vi kände starkt att vi inte är delbara som barnmorskor precis som de kvinnor vi vårdar utgör en helhet. Det innebar att ingen ”ägde” frågan vi drev. Varken Vårdförbundet eller Barnmorskeförbundet. Kraften kom ur vår grupp och det var vi som drev fram budgetmedel och en uppmärksamhet kring barnmorskor. Vi använde oss av den kompetens som fanns omkring oss men var fria och självständiga. Därför är Sineva Ribeiros kommentar i Vårdfokus felaktig för Vårdförbundet har aldrig ”ägt” Barnmorskeupproret.
Ett nytt Barnmorskeförbund
Tvärtom har det varit en stark drivkraft att hitta barnmorskors egen väg och där vi hamnat idag med att bilda ett eget fackförbund för barnmorskor har just den frågan ställts på sin spets. Vi barnmorskor behöver pröva frågan om vi kan bli starkare om vi utgör ett komplett Barnmorskeförbund som också hanterar de fackliga frågorna. Vår profession kräver egna nya kompetenstegar som är kopplade till lön, nya arbetstidsmodeller anpassade till barnmorskors vårdutveckling och ett helt nytt sätt att möta arbetsgivarna med vår unika kunskap. Vi kan inte bli fattigpensionärer efter ett helt yrkesliv.
Det är också fullkomligt orimligt att barnmorskor ofta inte orkar arbeta heltid vilket är en enorm pensionsfälla. Ett nytt Barnmorskeförbund som samtidigt driver fackliga frågor kan knappast driva frågorna sämre än vad som görs idag. ”Rom byggdes inte på en dag” och det gäller naturligtvis även ett nytt Barnmorskeförbund, men med den unika kunskap om barnmorskeprofessionens kompetens och utveckling som Barnmorskeförbundet har kan frågorna drivas bättre tror jag.
Vi är redan nu involverade i många sammanhang och på många nivåer i samhällsstrukturerna. Vår kunskap efterfrågas av politiker och andra myndighetspersoner och det innebär inflytande. Att vara en mindre mycket väldefinierad grupp – en profession – att förhandla med är en styrka och vår övertygelse är att vi barnmorskor kommer att nå fram lättare med våra krav och vår kunskap om vad som behöver göras. Det är inte att splittra. Det är att se barnmorskors självständiga unika kompetens och att finna nya fackliga vägar i den tid vi lever i nu. En profession – en organisation.