Den 15 mars 2022 publicerade The Lancet en artikel som visar på effekten av att vara två barnmorskor vid förlossningen i samband med utdrivningsskedet. Det är barnmorskan Malin Edqvist som tillsammans med flera barnmorskor och obstetriker har genomfört en stor randomiserad studie The effect of two midwives during the second stage of labour to reduce severe perineal trauma (Oneplus): a multicentre, randomised controlled trial in Sweden. Resultatet visar att förstföderskor fick färre stora bristningar med sfinkterruptur.
Förlossningsskador, bäckenbottensskador, sfinkterskador, bristningar – och klipp – i samband med förlossning har uppmärksammats inom professionen och i media så länge jag har varit barnmorska (25 år). Barnmorskor måste alltid arbeta för att undvika och minimera bäckenbottenskador. Det kan aldrig bli noll (0) – men det kan bli färre. Vad finns det då för evidensbaserade arbetsmetoder? Vad kan barnmorskor göra? Vad kan arbetsgivare, verksamhetschefer och chefsbarnmorskor göra? Hur ska förlossningsvården organiseras? Vilken barnmorskebemanning behövs om vården ska vara evidensbaserad?
Jag har hört äldre barnmorskekollegor säga att de förr var två barnmorskor på rummet vid partus. En ansvarig förlösande barnmorska och en som assisterade vid behov. Själv har jag tänkt att det är ett bra tillfälle att lära av varandra att vara två, men att det är svårt att tänka sig eftersom dagens barnmorskebemanning inte alltid tillåter ens en barnmorska att vara inne hos den födande kvinnan hela tiden. Att vara två skulle bli ett annat sätt att jobba.
Barnmorskan Malin Edqvist är fil dr. och arbetar som universitetsbarnmorska på Tema Kvinnohälsa & Hälsoprofessioner, OO Graviditet och Förlossning, Karolinska Universitetssjukhuset.
Hallå där Malin Edqvist: Hur kom du på idén till studien?
Jag har alltid varit fascinerad över kvinnors förmåga att föda barn med liten eller ingen bristning. Jag tycker det är så enastående vackert att se barn födas fram och kvinnors inneboende styrka! Och jag har tyckt att det är ett viktigt forskningsområde där det saknas evidens. Jag hörde talas om arbetssättet med två barnmorskor för att förebygga förlossningsbristningar redan 2014 när jag var doktorand och arbetade med MIMA-studien. Det var jätteintressant speciellt som vi just då var några kollegor som diskuterade konceptet critical friend, det vill säga att man ber en kollega att vara med och observera en vid ett vårdtillfälle eller en specifik vårdaktivitet. Efteråt diskuterar man och får feedback och på så sätt en möjlighet att utvecklas i sin profession.
Sedan dess har jag funderat mycket på hur vi utvecklas kliniskt som barnmorskor och tycker att vi alltför ofta prioriterar bort vår yrkeskunskap, det som sitter i vårt ”hjärta och våra händer”. Hur utvecklar vi vårt barnmorskekunnande? Hur för vi det vidare?
Min första studie som doktorand visade också att barnmorskor kände både skuld och skam om kvinnan de ansvarat för under förlossningen fick en sfinkterskada. Många tyckte också att det var svårt att prata med kollegor och upplevde att de mest blev tröstade men inte fick så mycket hjälp i lärandet för att kunna göra annorlunda om situationen uppstår igen. Bland kollegor fanns också en skepticism och en oro för att arbetssättet kunde störa kvinnan som föder barn samt att barnmorskan skulle tappa sin yrkessjälvständighet. Efter min disputation blev jag tillfrågad av professor Christine Rubertsson om jag ville bli postdoktor i Lund och vilken sorts projekt jag i sådana fall skulle vilja driva. Jag sa att jag gärna ville undersöka det här fenomenet och göra en RCT. Och på den vägen är det. Christines erfarenhet har var otroligt betydelsefull för genomförandet och i dag har det blivit ett stort projekt där vi också har lyft in andra viktiga aspekter som psykisk hälsa och amning. Det har krävt mycket planering, ett stort engagemang från hela forskargruppen i alla delar av projektet, men också från alla kvinnor och barnmorskor som deltagit.
Vad tänkte ni när ni såg resultatet?
Vi blev faktiskt förvånade. Det vanligaste resultatet från en RCT är ett nollresultat, det vill säga ingen skillnad mellan grupperna. Dessutom är det här en mycket komplex intervention, så jag var beredd på vilket resultat som helst.
Vad händer nu med resultatet?
Det är upp till klinikerna. Många arbetar redan så här och då är det fint att veta att man arbetar evidensbaserat. De kliniker som inte arbetar med det här, tycker jag ska överväga att göra det. Förutom att vår studie visade att det ledde till färre sfinkterskador finns det som sagt en stor lärandepotential för barnmorskor när man är två. Resultaten från barnmorskan Helena Terns nyligen publicerade studie visar att det finns vissa förutsättningar som behöver uppfyllas för att barnmorskor ska tycka att interventionen ska bli optimal för kvinnan såväl som för dem själva. Efter att själv ha kommit i kontakt med arbetssättet under åren och både varit ansvarig barnmorska men också barnmorska2 så vill jag rekommendera alla kliniker att skapa en arbetsrutin för genomförande. Mina egna tips är:
- Gör upp innan om det går. Vad är viktigt för den födande kvinnan? Ska barnmorska2 hälsa till exempel, eller bara smyga in och sätta sig? Som barnmorska kan man också be om hjälp i förväg. Finns det något du vet med dig att du vill lära dig, eller få återkoppling på?
- Ibland har man inte haft möjlighet att prata innan. Som barnmorska2 försöker jag hålla en låg profil men också fråga ansvarig barnmorska hur hon vill ha det.
- Utmana dig själv som ansvarig barnmorska eller barnmorska2 att fråga efter återkoppling. Speciellt som barnmorska2. Reflektera tillsammans!
- Det blir inte alltid rätt, eller perfekt. Var måna om varandra och försök prata om det så det i så fall kan bli bättre nästa gång.
Vad behövs för att kunna vara två barnmorskor?
Det är uppenbart att vi barnmorskor är viktiga för att kvinnor ska få en god och säker vård. Vi behöver mer luft i systemet och vi behöver bli fler. Men det ska påpekas att studien är utförd under rådande förhållanden i förlossningsvården så det är en intervention som går att genomföra även i nuläget.
Er artikel har fått mycket uppmärksamhet, både nationell och internationellt. Du blev intervjuad i Dagens Nyheter och er studie var en nyhet på radio.
Har fler hört av sig?
Ja för närvarande Omni, Svenska Dagbladet, Dagens medicin och Vårdfokus. Internationellt Healio Women’s Health. Jag har också blivit inbjuden att föreläsa på Normal Labour and Birth Conference samt för Gynzone. Alla är intresserade av hur interventionen fungerar.
Hur går du vidare med forskningen?
Barnmorskorna Cecilia Häggsgård och Helena Tern som är doktorander i projektet studerar kvinnors och barnmorskors upplevelse av arbetssättet. Själv ska jag undersöka hur kvinnorna mår ett år efter förlossningen, vilka symtom de har från bäckenbotten.
__________________________________________________________
Läs mer
The effect of two midwives during the second stage of labour to reduce severe perineal trauma (Oneplus): a multicentre, randomised controlled trial in Sweden
Malin Edqvist, PhD , Prof Hannah G Dahlen, PhD, Cecilia Häggsgård, MSc, Helena Tern, MSc, Karin Ängeby, PhD, Pia Teleman, PhD, Gunilla Ajne, PhD, Prof Christine Rubertsson, PhD
Published:March 15, 2022 DOI:https://doi.org/10.1016/S0140-6736(22)00188-X
___________________________________________________________