Har förlossningsvården blivit bra nu? Det var huvudrubriken på ett av de välbesökta seminarier under Almedalen där Svenska Barnmorskeförbundet deltog. Eva Nordlund, ordförande, och Charlotte Elvander, vice ordförande, berättar om viktiga seminarier och visioner för vården.
Läkemedelsföretaget Norgine som tillverkar Angusta anordnade onsdagens event med temat att diskutera och analysera den svenska förlossningsvården och det ökade antalet induktioner. Som representant för SBF deltog Eva Nordlund, ordförande, och inledde seminariet med att ställa frågan: Behöver så många induceras överhuvudtaget? Moderator var Göran Hägglund och SFOG representerades av Radha Korsoski, obstetriker. Även Sandra Ivanovic Rubin, Sjukvårdspolitiker Region Stockholm, (Mp) och Josefin Malmqvist, Riksdagsledamot, M-kvinnorna (M) deltog.
Inledningsanförandet:
”Det som är den stora skillnaden mot tidigare, då induktionerna riktade sig mot olika obstetriska komplikationer eller efter en stark önskan hos kvinnan av humanitära skäl, är att vi nu rekommenderar friska kvinnor med normala graviditeter att sättas igång från vecka 41 vilket har förändrat hela scenen och det finns mycket vi inte ser konsekvenserna av ännu.
De så kallade hårda mätbara medicinska utfallen, den mycket sparsamma minskningen av döda barn är en sak men vi kan inte nöja oss med det utan måste också se helheten, morbiditeten som ökar dvs den sjuklighet/komplikationer och sämre förlossningsupplevelse som alla övriga kvinnor som inte drar tydlig nytta av induktionen kan drabbas av.
Och om ser till de mer mjuka utfallen: Vad händer med anknytningen mellan kvinnan och barnet, hur fungerar amningen och hur påverkar det kvinnans psykiska hälsa, tilliten till sin kropp som väl fungerande och inställningen till nästa graviditet och förlossning och eventuell sekundär förlossningsrädsla?
· Antalet igångsättningar i alla graviditetsveckor har de senaste 10 åren ökat från 16000 om året till 28 000. Det innebär att nästan var tredje gravid som ska föda vaginalt nu får sin förlossning igångsatt. Antalet dödfödda i fullgången graviditet är fortfarande cirka 1/1000.
Följden har blivit fler vaginala undersökningar, mer värkstimulerande dropp, ökad förekomst av kejsarsnitt (från 17 till 20%), längre vårdtider och för en del en negativ påverkan på upplevelsen.
· Majoriteten av alla gravida vill föda med så få interventioner som möjligt. Att starta förlossningen med en igångsättning gör att den gravida minskar sina möjligheter till en vaginal okomplicerad förlossning som vi vet på populationsnivå är förknippad med bäst utfall.
· Ny data som snart ska publiceras visar att från 2019 till 2020 minskade antalet dödfödda barn i v. 41 med 18 per år i Sverige och den minskningen har hållit i sig. Men tidigare har det dock förekommit olika rutiner inom svensk förlossningsvård. När rekommendationen för igångsättning ändrades för några år sen gick regionerna i många fall från att göra ingenting för denna grupp gravida till att träffa dem, säkerställa välmående hos mor och barn, rekommendera förlossning innan 42+0 och sätta igång vissa förlossningar. Själva skärpningen, att bli mer uppmärksamma på avvikelser eller inte ger naturligtvis effekt och det måste tas med i beräkningen.
Vad kan vi förbättra förutom att finjustera vilka som verkligen behöver en igångsättning?
1. Att öka resurserna till mer information hos barnmorskan eller läkaren på mödravården kan verka vara ett bra alternativ men hur sen den gravida tar till sig informationen är en annan sak. När är tiden rätt och på vilket sätt ska informationen ges och följas upp? Kan man informera bort en jobbig upplevelse? Föräldraförberedelse i grupp har stor betydelse för många men det ska vara jämlikt och inte behöva köpas av föräldrarna. Idag saknas ofta möjligheten inom regional regi.
2. Vi behöver jobba mycket mer med hur relationen kan stärkas mellan oss och den gravida och hennes partner. Först då blir det möjligt att närma sig ett riktigt informerat samtycke kring ”vill hon och behöver hon induceras och med vilken metod och i så fall när?
3. På förlossningsavdelningen krävs stöd och närvaro eftersom processen kan vara mycket långdragen och bitvis skrämmande. Vem som drabbas av rädsla och otrygghet kan vi på förhand inte alltid veta. Därför måste vi rigga så att vi kan finnas där utifrån kvinnan och partnerns behov.”
I den efterföljande diskussion var förbundets budskap att förändringarna kring v.41 har bidragit till att igångsättningar nu har ökat i alla graviditetsveckor och att ökningen av igångsättningar inte har gett de fördelar man hoppats på. Förbundet lyfte även fram att de knappa resurserna som förlossningsvården har inte ska läggas på att sätta igång närmare var tredje förlossning. Det var en konstruktiv diskussion där alla var enade om att en översyn av rekommendationen för v.41 är välkommen.
Vaccinationsprogram under graviditeten
Ett annat mycket angeläget seminarium var det som barnläkarföreningen anordnade för att driva på frågan om att införa ett vaccinationsprogram under graviditeten för kikhosta RS-virus. Kikhostevaccin till gravida erbjuds nu gratis i alla regioner men tillgängligheten varierar. Om den gravida blir vaccinerad i tid kommer antikroppar utvecklas som överförs till barnet som då får ett skydd direkt efter födseln. Diskussionen handlade bland annat om den unika möjlighet som barnmorskor har att informera och vaccinera. För det krävs en utbildning och diskussioner pågår på Socialstyrelsen kring hur det ska göras. Kikhosteförekomsten har ökat och de allra minsta kan bli svårt drabbade. När RS-virus cirkulerar under vinterhalvåret blir barnplatserna fulla på sjukhus och barn skickas över hela landet på grund av platsbrist. Idag är det en klassfråga vem som har ekonomi att ta vaccinet på eget initiativ. Det är en oacceptabel situation.
Arbetsmiljön för barnmorskor inom mödrahälsovård är redan nu ansträngd men vi behöver trots detta sätta en vision kring hur det skulle organiseras. Till att börja med är det de sköra grupperna som behöver prioriteras om resurserna inte räcker till. Det kan behövas mer stöd och samtal. Inte minst de utlandsfödda som kan ha svårt att ta till sig information. Att ge en spruta är inte det arbetsamma och tidskrävande momentet utan det är den tid som behövs för att informera och ta diskussionen.
Hur ska framtidens förlossningsvård se ut?
Charlotte Elvander deltog under torsdagen på seminariet Framtidens förlossningsvård som organiserades av Sveriges Kvinnoorganisationer. Medverkade gjorde även Clara Berglund, generalsekreterare, Sveriges Kvinnoorganisationer, Fredrik Lundh Sammeli, vice ordförande, Socialutskottet (S), Christian Carlsson, ordförande, Socialutskottet (KD) och Mia Ahlberg, docent och barnmorska, Karolinska Institutet och Karolinska Universitetssjukhuset. Seminariet bjöd på värdefulla diskussioner om arbetet för att göra förlossningsvården långsiktigt hållbar med god kompetensförsörjning.
Tårta och mingel
Torsdagskvällen slutades med ett roligt och smakrikt möte med Gotlands barnmorskeförbund. Vi njöt av mat, tårta och trevligt umgänge med alla barnmorskekollegor. På Gotland, som kan ses som glesbygd, är det ett ständigt pussel med bemanningen. Just nu har de två specialistkompetenta ultraljudsbarnmorskorna som finns på hela Gotland sagt upp sig på grund av att de inte får gehör för sina lönekrav. Kostsamt, dumsnålt och ingen bra väg att gå. Förhoppningen är att den högre ledningen ska ta sitt förnuft till fånga.