Följ professorbloggen #Barnmorskansdecennium år 2024. Här bloggar legitimerade barnmorskor som är professorer och berättar om det som engagerar och tankar om professionen, barnmorskeriet, kvinnors och barns hälsa, srhr och egen forskning.
Ulla Waldenström del 1:
Barnafödandet i ett demografiskt perspektiv.
Hur blev det så här?
Barnafödandet har varit en stor del av mitt liv. Jag har själv fött barn, som barnmorska följt andra kvinnor som fött barn och som forskare studerat barnafödande ur många olika perspektiv. Och när jag som pensionär ser tillbaka på mitt liv så anser jag att mina barn är det viktigaste jag har åstadkommit. Med den bakgrunden är det inte konstigt att reagera när allt fler unga tycks tveka inför tanken på att skaffa barn och när den summerade fruktsamheten i Sverige 2023 var den lägsta som hittills uppmätts, i genomsnitt 1,45 barn per kvinna under en livstid. Siffran är nu densamma som genomsnittet inom EU och Sverige är inte längre ett föregångsland genom att ha fruktsamhetstal närmare den magiska gränsen 2,1 som anger hur många levande födda barn som krävs per kvinna för att en befolkning ska reproducera sig av egen kraft.
Figur 1 – se bild ovan – visar utvecklingen i Sverige från mitten av 1700-talet till 2023. Under de första 135 åren pendlade det genomsnittliga antalet levande födda barn per kvinna mellan 4 och 5 barn. Många kvinnor födde ännu fler, andra kunde inte få barn och en tredje grupp var de ogifta som oftast inte heller fick barn. Siffran låg tryggt över den röda linjen i figuren. Men runt sekelskiftet 1900 började fruktsamheten att sjunka och i början av 1930-talet var det kris. Kvinnor födde färre barn än landet behövde och Sveriges regering tillsatte 1935 en kommission med uppdrag att allsidigt undersöka befolkningsfrågan.
Forskning har visat att fruktsamheten i länder med avancerade ekonomier är cyklisk genom att öka när ekonomin växer och minska vid stagnation eller recession. Man antar att ekonomisk osäkerhet och en otryggare arbetsmarknad får individer att skjuta på viktiga beslut som att bilda familj. Att få barn är oåterkalleligt och kostsamt och man vill vänta och se om tiderna kan bli bättre. Men även sociala och familjepolitiska faktorer har betydelse. Statistikmyndigheten (SCB) förklarar exempelvis uppgången i fruktsamheten mellan 1985 och 1990 som en följd av den starka ekonomiska högkonjunkturen men även av yttre samhällsfaktorer som förlängningen av föräldraförsäkringen, ökad tillgång på förskoleplatser och den så kallade snabbhetspremien som medförde att många valde att få barn tätare än tidigare1. Men den senaste nedgången i fruktsamheten från 2010 och framåt väcker nya frågor eftersom den inte kan förklaras med hjälp av finansiella cykler och inte heller med socialpolitiska reformer. En studie från Stockholms universitet visar att nedgången i huvudsak beror på minskningen av förstagångsfödslar. Mönstret är detsamma i samtliga nordiska länder3.
Det är möjligt att kurvan kommer att vända uppåt som i Statistikmyndighetens prognos i Figur 2 – se bild ovan. Figuren visar mer uppförstorat hur fruktsamhetstalen har böljat upp och ner under de senaste femtio åren samt en prognos till år 2070.
När de vanliga teorierna om finansiella cykler och sociala reformer inte räcker som förklaringar till fruktsamhetens utveckling föreslår demografiforskare att framtida studier bör lägga större vikt vid subjektiva uppfattningar, som upplevd osäkerhet, tillit och oro för framtiden. Internet och sociala medier har ökat informationsflödet och källornas trovärdighet blir allt oftare ifrågasatta, vilket ökar människors utsatthet och sårbarhet. Oro för framtiden har ofta varit ett av skälen för dem som inte vill ha barn men det har oftast handlat om den relativt nära framtiden, som oro för dålig ekonomi, arbetslöshet, brist på lämplig bostad eller att inte ha hittat en lämplig partner. Den låga fruktsamheten i början av 1930-talet var relaterad till de överblickbara socioekonomiska förhållandena. Men bland dagens unga finns en mer existentiell oro för hur världen kommer att se ut för kommande generationer, vilket är mest påtagligt i oron för klimatet.
Det är kris i befolkningsfrågan
Nu undrar jag varför barnafödandet gick ner i början av 1900-talet, varför politikerna blev så oroliga, och varför dagens politiker inte är lika oroliga trots att fruktsamhetstalet nu är lägre. Befolkningskommissionens slutrapport ger perspektiv på vår demografiska historia.
Den 24:e oktober 1929 inträffade en börskrasch i USA som fick återverkningar i form av ekonomiska problem i stora delen av världen. Även Sverige drabbades och depressionen var påtaglig under första halvan av 1930-talet. Industriproduktionen minskade, arbetslösheten steg och levnadsstandarden sjönk vilket skapade osäkerhet och oro i samhället.
Den socialdemokratiska regeringen med Per Albin Hansson som nyvald statsminister började genomföra en rad sociala reformer för att lindra effekterna av krisen, men också för att stimulera barnafödandet. För antalet födda barn hade minskat med drygt 30 procent från 1920 till 1930. Det var en dramatisk minskning på kort tid med tanke på att födelsetalen hade ökat under hela 1800-talet. Den summerade fruktsamheten, som är ett mer komplicerat mått att ta till sig, var 1,8 barn per kvinna 1931-1935 och låg nu för första gången under 2,1.
Makarna Gunnar och Alva Myrdal larmade om konsekvenserna av de låga födelsetalen och deras bok ”Kris i befolkningsfrågan” blev den brandfackla som fick regeringen att tillsatta befolkningskommissionen. Den skulle analysera orsakerna till den låga fruktsamheten och föreslå åtgärder. Kommissionens prognos femtio år framåt pekade mot att andelen 50-åringar och äldre skulle fördubblas och andelen i produktiv ålder minska. En sådan utveckling skulle öka försörjningsbördan för samhället och försvåra för näringslivet. Kommissionen menade att ingen längre kunde bestrida ”den svenska befolkningskrisens utomordentliga allvar och riktigheten av de mycket skrämmande framtidsprognoserna” (sid 31).
Befolkningskommissionen framhöll av fruktsamheten skulle stimuleras på två sätt: med socialpolitiska reformer och aktiv påverkan av folkmentaliteten. Kommissionen ville ”en förändring av folkinställningen till familjeliv och barnafödande samt en högre värdering av den med barnen följande lyckan för föräldrarna” . I dagens Sverige skulle den typen av kampanjer troligen uppfattas som intrång i den personliga integriteten. Men kommissionen hävdade att det var nödvändigt med både upplysningsverksamhet och konkreta politiska åtgärder. De två målen ”kunna sägas ömsesidigt betinga och förutsätta varandra”.
Industrialiseringen och flytten från landsbygden till städerna hade förändrat livsvillkoren för en stor del av befolkningen. Familjehushållet var inte längre den självklara ekonomiska enhet där både föräldrar och barn bidrog med sitt arbete. Övergången från självhushållning till penninghushållning försvagade de ekonomiska banden inom familjen och sannolikt även synen på barn som blivande arbetskraft. Flytten till städerna och lönearbetet påverkade också de sociala banden när mannen arbetade utanför hemmet liksom allt oftare även kvinnan och åldringarna i högre grad togs omhand av det allmänna. Allt detta ökade barnens utsatthet. Samtidigt ökade levnadsstandarden, men det gjorde också de sociala skillnaderna. För arbetarklassen väntade ofta trångboddheten i städerna och osäkra anställningar. Kostnaden för barnen var högre än förr och många familjers ekonomiska existens var beroende av att även kvinnan förvärvsarbetade, vilket hade ett klart samband med lägre fruktsamhet.
De socialpolitiska åtgärderna för att få fart på fruktsamheten handlade bland annat om att ge stöd för äktenskapsbildningen, som var relativt låg i Sverige och den viktigaste förutsättningen för dåtidens barnafödande. Dit hörde åtgärder mot trångboddheten och förbud att avskeda kvinnor på grund av äktenskap och graviditet. Andra åtgärder handlade om hjälp vid barnafödandet, som inrättande av mödra- och barnavårdscentraler, förbättrad barnmorskeutbildning och moderskapspenning. Många av de föreslagna åtgärderna var riktade direkt till barnen, som dagliga fria skolmåltider för att höja näringsstandarden och ekonomisk beklädnadshjälp för att underlätta skolgången. Kommissionen lade också förslag ”till främjandet av barnkrubbors och härmed likställda institutioners utveckling genom statsunderstöd och god organisation”.
Sammanfattningsvis var befolkningskommissionens mål att stimulera barnafödandet och få en stabilare befolkningstillväxt genom att skapa en bättre miljö för familjerna. Och medlet var en kombination av ekonomiska, sociala och politiska åtgärder som blev stenar i det växande välfärdsbygget. Redan i början av 1940-talet var fruktsamhetstalet 2,4 barn per kvinna.
Dagens låga tal väcker inte samma politiska oro som fruktsamhetstalet gjorde bland 1930-talets politiker och jag spekulerar varför. Troligen för att befolkningen i Sverige fortfarande ökar. Den minskade fruktsamheten under de senaste femtio åren har gått relativt obemärkt förbi på grund av invandringen som har spelat stor roll för både näringslivet och välfärden. 1930-talets politiker tänkte nog inte på utländsk arbetskraft som lösning på befolkningsproblemet. Man var sedan tidigare mer bekant med utvandring än invandring. Minskningen av fruktsamheten under de senaste femtio åren har också gått långsammare, medan förändringen på 1930-talet gick förhållandevis snabbt. En annan förklaring kan vara att dåtidens politiker insåg att mycket behövde göras för att underlätta människors liv och därmed också viljan att sätta barn till världen. Framför dem låg ett helt smörgårdsbord av nödvändiga och möjliga reformer. För dagens politiker är läget ett annat. Det finns nästan inga socialpolitiska reformer att föreslå som direkt stimulerar fruktsamheten, de flesta är redan genomförda. Politiken handlar mer om att modifiera eller lappa och laga de befintliga systemen. Eller också har det blivit svårare att arbeta långsiktigt. Så länge antalet invånare inte sjunker i närtid är det lättare att bortser från att sjunkande fruktsamhetstal påverkar framtiden.
Stockholm November 2024
Ulla Waldenström
Professor emerita
__________________________________________________________
Referenser
Befolkningskommissionen. Slutbetänkande. 1938. https://filedn.com/ljdBas5OJsrLJOq6KhtBYC4/forarbeten/sou/1938/sou-1938-57.
Myrdal A, Myrdal G, editors. Kris i befolkningsfrågan: Bonniers förlag; 1935.
Blomén A. Kvinnor föder färre barn efter ekonomiska kriser. 2020. https://www.scb.se/hitta-statistik/redaktionellt/kvinnor-foder-farre-barn-efter-ekonomiska-kriser/.
statistik/redaktionellt/kvinnor-foder-farre-barn-efter-ekonomiska-kriser/.
Ohlsson-Wijk S, SAndersson G. Disentangling the Swedish fertility decline in the 2010s. Demographic Research 2022;
Hellstrand J, Nisén J, Miranda V, Fallesen P, Dommermuth L, Myrskylä M. Not just later, but fewer: Novel trends in cohort fertility in the Nordic countries. Demography 2021; 58(4): 1373-99.
_________________________________________________________
Texten är tidigare publicerad på Ulla Waldenströms blogg Tänka evidens Bevisad nytta: Demografiska aspekter på barnafödandet del 1.
___________________________________________________________
