Professorsbloggen Marie Berg: På spåret mot kvinnohälsa

Följ professorbloggen #Barnmorskansdecennium år 2023. Här bloggar legitimerade barnmorskor som är professorer och berättar om det som engagerar och tankar om professionen, barnmorskeriet, kvinnors och barns hälsa, srhr och egen forskning.

Barnmorskan professor Marie Berg: På spåret mot kvinnohälsa
Främjas mödrahälsa genom utbildning och forskning?

Rubriken ovan är formulerad som en fråga. Jag kommer att besvara den genom att dela med mig av min egen livsberättelse. Centrala ledord är utbildning och forskning; vilka går som en röd tråd i min text. Den handlar om min egen utbildning och om utbildning av kvinnor och hur den också påverkar hälsan hos barn och familjer. Det handlar också om den forskning som jag tillsammans med många skickliga barnmorskor och kollegor har genomfört för att främja mödrahälsa.

Jag väljer att berätta om mitt eget liv för att jag tror att var och en av oss har ett ansvar och att vi kan göra skillnad. Jag tror också att det vi gör och kan göra för mödrahälsa, hänger ihop med våra val

En av mina vänner heter Kayange. Vi har jobbat ihop med Kvinnoskola i Östra Kongo. När jag för några år sedan var på en offentlig tillställning i skolan, presenterade Kayange mig på följande sätt: ”när Marie föddes och tog sitt första skrik så ropade hon: GLÖM INTE AFRIKAS KVINNOR!”. Tydligen gav jag Kayange intrycket att Afrikas kvinnor är mycket viktiga för mig.

Lek och kärlek

Helt klart planterades kärleksfrön till Afrikas fattiga och särskilt flickor och kvinnor tidigt i mitt hjärta. Jag lyssnade på och berördes av många personer som arbetade i Afrika. Livet består av ett livslångt lärande. Leken är en viktig skola. Hemma hos oss hade vi en förbandslåda som regelbundet fylldes på genom någon form av prenumeration på sjukvårdsmaterial. Gömd bakom soffan i vardagsrummet lekte jag med förbandslådan. Jag lekte också söndagsskola och var fröken för mina dockor och nallar. Det gav mig bra träning i att undervisa.

Under ungdomstiden valde jag att läsa franska eftersom jag visste att det var ett centralt språk i många av Afrikas länder. Specialarbetet i gymnasiet skrev jag om diakonal verksamhet i Zaïre som landet Demokratiska Republiken Kongo hette då. När det blev dags för yrkesval blev jag sjuksköterska och sedan barnmorska. Innan dess hade jag rådfrågat kvinnor som arbetat som lärare i Afrika och insett att det fanns behov av hälso- och sjukvård. När jag blev kär i personen som jag ville leva mitt liv med var det viktigt, faktiskt för oss båda, att den andre kunde tänka sig annat än ett vanligt ”Svensson-liv” i Sverige. Att min blivande man Urban dessutom utbildade sig till läkare ökade ju sannolikheten att arbete i Afrika skulle kunna bli verklighet.

På afrikans mark

När jag för första gången tog ett steg på afrikansk mark var jag 26 år, tvåbarnsmamma och barnmorska. Urban hade fått ett uppdrag som läkare på ett sjukhus i Östra Zaîre, och att vi alla skulle åka var en självklarhet. Det blev ett halvår och en bra förberedelse inför framtiden och jag blev medveten om vad jag behövde lära när det var dags att resa nästa gång, Swahili och ulandskunskap bland annat.

Vägen till platsen vi skulle bo var ofta lerig efter regnet ochenkelriktad de sista två milen då det inte gick att mötas. Vi hamnade på Lemera, Bafulerostammens centralort, där kungen – Simba – bodde. Mellan åren 1981 och 1991 blev det tre perioder om sammanlagt fem och ett halvt år på Lemera. Det var ett familjeprojekt som svetsade oss samman, trots separationerna när barnen gick på internatskola i grannlandet Burundi. Förutom djungeltelegrafen var det ”radiocall” som gällde mellan platserna inom landet. Vi fick inte tala med personer i annat land. Under tio år pendlade vi mellan skilda världar, en period i Kongo, en i Sverige med barnafödande och jobb på Sahlgrenska sjukhuset med förlossnings- och gynekologisk vård.

Nattens skörd

Arbete med förlossning och eftervård var det centrala. Jag minns fortfarande första besöket på förlossnings-/BB-avdelningen i Lemera; med en lukt svår att beskriva, och med byltena under arbetsbänken med barn som dött under förlossningen. Det blev också mödrahälsovård, även med mobila team ut i byarna, för kontroller och identifiering av de som borde föda på sjukhus, bland annat alla som väntade första barnet. Förlossningsförloppen följde vi med partogram, långt innan det infördes i Sverige. Att inte separera mor och barn fick vi jobba mycket med. Hud -mot-hud direkt efter förlossningen var inget naturligt i den från Belgien inspirerade sjukvården.

Mer än en underlivsfråga

Snart började jag lyfta blicken. Jag ställde frågor som: Varför födde kvinnorna så många barn med de risker som följde? Hur påverka dessa traditioner? Hur kan kvinnornas och mödrarnas hälsa förbättras? Kan vi påverka dem att föda färre barn? Att främja mödrahälsa var mycket mer än en underlivsfråga eller frågan om tillgång till preventivmedel. Det innefattade också hälsoundervisning, matutdelning, stöd till fattiga, stöd att minska tunga arbetsbördor och tillgång till vatten. Det fanns inte mycket att erbjuda som preventivmedel, men framför allt hade kvinnorna inget intresse av att föda färre barn. Ett viktigt svar var: Höj utbildningsnivån.

Livskunskap och symaskiner

Under vår sista treårsperiod på Lemera startade vi därför kvinnoskolan dit kvinnor kunde gå eftermiddagar och lördagar. Skolan innehöll livskunskapsämnen såsom alfabetisering, hushållsekonomi, näringslära, matlagning, odla näringsrikt, barnafödande, vad händer under graviditeten, förlossningen, barnavård, hygien, latriner – och inte minst sömnad och handarbete som var den främsta moroten! Vi producerade läromedel, med Sida-medel reparerade vi gamla lokaler och byggde möbler. Efter ett år startade vi en ett-årig lärarutbildning för utvalda kvinnor från andra byar som efter avslutad utbildning utrustades med ett startkit för att öppna egna kvinnoskolor hemmavid.

Vilken effekt har då kvinnoskolor på hälsa och specifikt mödrahälsa?

Jo, där får kvinnor redskap för det dagliga livet. Ofta är det kvinnor som inte haft möjlighet att gå i skola eller haft alldeles för kort skoltid. Kvinnoskolor ger en grund för hälsa, ökar självkänslan och medvetenheten om egna rättigheter och vidgar perspektiv – att livet handlar om mer än att vara gravid, föda barn och föda upp barn.

Samtidigt funderade den lokala kyrkan, som drev sjukhuset, på att bygga ett nytt sjukhus i provinshuvudstaden då personer med ekonomiska möjligheter sökte vård vid vårt avlägset belägna sjukhus. Panzisjukhuset i provinshuvudstaden Bukavu började byggas – och blev till en början ett krigssjukhus. Kriget som började 1996 i Kongo, startade just i Lemera. Under åren som följde, genom PMU Interlife, Läkarmissionen, och Smyrna -den kyrka jag är aktiv i-, gav vi det stöd vi kunde. Först 2004 hade min man Urban och jag möjlighet att åka tillbaka till Kongo, besöka Lemera och se förödelsen som kriget orsakat. Sjukhuset var förstört, efter soldaterna hade banditerna tagit det mesta. På förlossnings- och BB-enheten var allt borta, förutom en gammal förlossningssäng, ett kejsarsnitt-set som operationsassistenten tagit med i flykten och några sängar utan madrasser. Och det fanns kvinnor som ville föda. Det fanns också initiativkraft och barnmorskorna på sjukhuset jobbade utan lön.

Kvinnoskolans byggnader hade fungerat som rebellernas högkvarter och rektorn för skolan hade torterats till döds. Verksamheten pågick i förstörda lokaler utan möbler och annat material, men lärokompendierna fanns kvar för dem hade man tagit med vid flykten. Att samla kvinnorna och deras barn var läkande och helande, men det var mer ett ”center för undernärda”; 50 procent av befolkningen var undernärd.

Våldtäkt som krigsföring

Jag fick höra om våldtäkterna, den hemska krigsföringen, och att nio av tio kvinnor blir förskjutna av sina män efter en våldtäkt. Vid Panzisjukhuset, i provinshuvudstaden Bukavu, startades ett EU-finansierat projekt för kvinnor som fått förlossningskomplikationer såsom fistlar, på grund av förlossningar utan professionell vård, eller på grund av att de blivit svårt skadade i samband med våldtäkter, av störar eller pistolskott i underlivet. Projektet som skulle bli en akut, humanitär korttidsinsats har hållit på i åtskilliga år och behövs tyvärr fortfarande då det inte är någon stabil fred, och de omoraliska handlingarna fortsatt används som vapen för att komma åt landets mark och mineraler.

Kraft och kunskap

Sjukhuschefen Dr Denis Mukwege är gynekolog och brinner för kvinnorna. Världen har kommit dit på besök och gripits av eländet. Några gör mer än att reagera känslomässigt. Margot Wallström är en av dessa som har engagerat sig mycket i egenskap av FN:s särskilda representant i arbete mot sexuellt våld i konflikter. Sida har också gett stöd. Genom PMU Interlife samlas medel in och ett socialt center drivs för psykosocial återanpassning och för att ge redskap till nystart i livet; att bearbeta krisen och lära sig ett yrke att försörja sig på. En behandlings- och rehabiliteringsmodell som består av fyra delar har utvecklats: medicinsk och psykologisk vård, samt socioekonomiskt och juridiskt stöd. I det arbetet är kvinnoskolkonceptet stommen. Här stöttar kvinnorna varandra, trots enormt svåra erfarenheter. Det finns en enorm kraft och kunskap hos Kongos kvinnor om de tillåts ta plats. De arbetar för fred och har drivit frågan att skipa lag som gör våldtäkter olagliga. I främjandet av kvinno- och mödrahälsan genomförs sensibilisering av samhällets institutioner inklusive kyrkan, för att påverka kvinnosynen, synen på preventivmedel, genderfrågor och andra viktiga faktorer som främjar kvinno- och mödrahälsa.

Optimal mödrahälsa – främjas mödrahälsa genom forskning?

Som del i ivern att förbättra vården började jag parallellt med mitt arbete som barnmorska att studera vidare, det blev uppsatser och så småningom forskning. Jag blev medveten av att utveckling av evidensbaserad vård kräver olika kunskap; vetenskaplig, professionell erfarenhet och anpassning till aktuell patient, samt anpassning till de resurser som finns.
Det krävs också olika forskningsdesigner. En enda forskningsmetod kan inte ge hela sanningen. Det är inte heller bara en forskningsmetod som kan ge vetenskaplig evidens.
Mina forskningsfrågor har besvarats genom explorativa studier, teori och instrumentutveckling, interventioner som testats genom kontrollerade randomiserade studier och aktionsforskning. Den första studien jag genomförde tillsammans med min nära barnmorske- och forskarkollega, professor Ingela Lundgren var en vidareutvecklad kandidatuppsats. Den har internationellt blivit mycket citerad och handlar om relationen mellan kvinnan och barnmorskan under förlossningen. Centrala delar i mötet definierades som närvaro, att bli sedd, att få stöd på egna villkor och en förtroendefull relation.

Studierna kring förhållningssättet i vården, har fortsatt och vi har publicerat MiMO: A midwifery model of woman- centered childbirth care. Vi har studerat hur det första mottagandet av kvinnan/paret är och borde vara vid ankomst till förlossningsavdelning. Förstagångspappans situation vid barnafödande har också studerats, speciellt under förlossningen. Vi har dessutom utvecklat ett instrument – FTFQ.

Vi har också studerat förlossningsprocessen; inte minst under den så kallade ”aktiva fasen”, med när oxytocin ska ges samt genom instrumentet CEQ hur förlossningen upplevs samt vilken dos syntetiskt oxytocin som är den bästa när långsam förlossningsprogress behöver behandlas med farmaka. Handläggning av efterbördsskedet med så kallad ”active management” eller följsamhet till den fysiologiska processen, har också studerats, liksom föräldrars delaktighet då barnet vårdas på neonatalvårdsenhet. Ibland blir det inga barn, den ofrivilliga barnlösheten med livskvalitet efter misslyckad IVF har vi också beforskat. Diabetes och barnafödande är mitt andra forskningsprogram och vi har testat ett webbaserat stöd i en randomiserad kontrollerad studie.

På spåret mot kvinnohälsa genom höjd barnmorskekompetens

Vi vet att barnmorskornas utbildningsnivå påverkar kvinno- och mödrahälsa. Därför är det viktigt att utbildningen ger barnmorskor nödvändig kompetens. Min nuvarande plattform är Göteborgs universitet och Evangelical University in Africa (UEA) i Kongo. Där har jag haft förmånen att arbeta med barnmorskeutbildning, och genom internationellt samarbete också med flera låginkomstländer i Afrika och Sydostasien, särskilt i Kongo.

Främjas mödrahälsa genom utbildning och forskning? Mitt svar är: Ja.

Både vår egen utbildningsnivå som barnmorskor och utbildning av kvinnor främjar hälsa. Genom forskning kan vi visa vad som behöver förbättras, effekter av olika interventioner samt ge konklusioner till stöd för verksamhetsansvarigas beslut om hur vård ska bedrivas.

Det är ingen rak väg, ibland ser vi den knappast. Men det viktiga är att vi är på väg. Du och jag, med våra olika resurser behövs och kan göra skillnad.

Marie Berg,
Barnmorska, professor vid Göteborgs Universitet och vid Evangelical University in Africa, Bukavu, Dem. Rep. Kongo marie.berg@fhs.gu.se

___________________________________________________________

Marie Berg har varit ledamot i Vetenskapliga rådet, Svenska Barnmorskeförbundet år 2004 -2022.

Lyssna på podd (januari 2023) med Marie Berg om arbetet med att starta den första barnmorskeutbildningen på universitetsnivå vid Université Evangélique en Afrique, i Bukavu.

Mer om Marie Berg och hennes forskning hittar du här.