Följ professorbloggen #Barnmorskansdecennium år 2024. Här bloggar legitimerade barnmorskor som är professorer och berättar om det som engagerar och tankar om professionen, barnmorskeriet, kvinnors och barns hälsa, srhr och egen forskning.
Ingela Rådestad: Samlade verk
Jag sitter med provtrycket av min första roman i handen och undrar stilla för mig själv – hur gick det här till?
Med en fot som tagit riktning mot pensionärslivet och en kvar på arbetsplatsen är det dags att knyta ihop säcken. En flytt från en bostad till en annan påskyndar processen.
I förrådsgömmorna hittar jag pärmar och mappar, vad ska finns kvar och vad kan slängas? Att formulera tankar till ord har varit en trogen följeslagare genom hela mitt yrkesliv. Texterna tar mig tillbaka i tiden
I ett debattinlägg skriver jag: Gränsen mellan foster och barn bör ändras (Svenska Dagbladet 1994;12/4:4). Först 14 år senare blir detta en verklighet. Gränsen för vad som ska registreras som barn, när barnet föds dött, ändras från 28 graviditetsveckor till 22. Beslutet var efterlängtat, jag har mött så många ledsna föräldrar som varit frustrerade över att deras barn inte räknades som barn.
I artikeln Vår baby dog innan hon föddes (Aftonbladet/Hälsa 1994;15/5:30-33) intervjuar jag ett föräldrapar som beskriver hur de tog hem sitt döda barn i kistan innan begravningen. De ville att barnet skulle få vara en stund i det hem som var ämnat henne.
1994, tio år efter min barnmorskeexamen börjar jag forska. Jag ville undersöka vårdens betydelse för hur mammor mår efter att de fött ett dött barn. Med hjälp av frågeformulär kunde jag kartlägga hur kvinnorna upplevt vården och hur de skattade sitt välbefinnande tre år efter barnets död. Mammor som inte hade några minnen från barnet och som inte fått tillräcklig tid för att ta avsked, hade fler symtom på ångest och depression jämfört med de som hade minnen och fått tid för avsked.
Efter disputationen har jag undervisat och forskat. Trots att jag inte arbetat kliniskt har jag känt mig som en kliniker. De frågeställningar jag adresserat har haft klinisk relevans och jag har alltid upplevt att mina kollegor tagit väl emot resultatet från forskningen.
Ett engagemang i stödorganisationen Spädbarnsfonden har bidragit till många av de frågeställningar som studerats. Organisationens mission är att minska andelen barn som dör före och efter förlossningen. Rådet att spädbarn ska läggas på rygg när de ska sova, är den faktor som gjort att de idag är mycket få barn som dör i plötslig spädbarnsdöd. Drygt 140 barn dog i början av 1990 talet mot idag cirka 10 barn per år. När siffrorna är så låga kan det uppfattas som att plötslig spädbarnsdöd har ”botats eller utrotats”. Vi måste påminna oss om varför barnen dog och när ovetenskapliga idéer sprid på nätet ska de motsägas. I artikeln Populistiska råd kan göra att allt fler barn dör i plötslig spädbarnsdöd (Svenska Dagbladet, Brännpunkt 20090606) lyfter jag den problematiken.
Även dödfödsel kan minska. Vi har låga siffror i Sverige men högst andel barn som föds döda om vi jämför med övriga nordiska länder. Ett barns död intrauterint kan ofta förklaras av en moderkaka som inte fungerar optimalt. Att upptäcka detta och identifiera foster som inte växer, som rör sig mindre och svagare är en viktig uppgift.
I debattartikeln En tredjedel av alla dödfödda barn kan räddas till livet (Dagens Nyheter debatt 16 Juli 2011) tar jag upp myten att ett foster rör sig mindre i slutet av graviditeten. Det finns inte evidens för att rörelserna ska minska, tvärt om ökar de fram till graviditetsvecka 32 därefter ligger de kvar på ungefär samma nivå fram till förlossningen. Rörelserna upplevs också kraftfullare mot slutet av graviditeten.
Det fanns en tid då jag stod i ett vägskäl, skulle jag fortsätta arbeta kliniskt som barnmorska, skulle jag utbilda mig till medicinsk reporter eller skulle jag forska? Att det blev forskning är mer eller mindre en slump. Ett långt liv som forskare genererar vetenskapliga artiklar, för mig är det drygt 100. Att bedriva forskning är ett långsamt arbete. Det tar tid att planera och genomföra studier och analysarbetet är krävande. Skrivandet följer en strikt mall och texterna granskas kritiskt.
Men ibland kan forskning resultera i något annat än en vetenskaplig artikel – en innovation. Kanske är mitt viktigaste bidrag till vården Cubitus baby. Baserat på intervju- och observationsstudier kom idén om ett hjälpmedel för att föräldrar inte ska behöva skiljas från sitt döda barn i onödan innan begravningen. I samband med implementeringen 2014 fick jag möta personal på landets alla förlossningskliniker. Jag är imponerad av det engagemang som finns för att göra en sorglig händelse till ett fint minne för föräldrarna. Vården för föräldrar som mister sitt barn håller en mycket hög nivå tack vare barnmorskor och annan vårdpersonal som möter föräldrarna.
Hur gick det här till frågar jag mig nu? Jag sitter med ett provtryck av boken Sanna Louise, i min hand. Det är ingen vetenskaplig text och ingen debattartikel, det är en roman. Det är tre år sedan jag började skriva, då med tanken att formulera något kring mina erfarenheter som sjukvårdsbiträde på en förlossningsavdelning på 1970-talet. Tiden som biträde är grunden till att jag valde barnmorskeyrket. Jag imponerades av alla kunniga barnmorskor och ville bli som dom. Ur erfarenheterna växte en berättelse fram. Händelsen förlade jag till Allmänna BB, något sker där en natt 1975, händelsen nystas upp 40 år senare.
Skrivandet har tagit mig till Stockholms stadsarkiv där journaler och förlossningsliggare från nedlagda förlossningskliniker bevaras. Jag har också tillbringat tid på Kungliga biblioteket med tidningsarkiv. Allmänna BB lades ner samma år som den fiktiva händelsen sker. Politikerna i Stockholm valde att lägga ner en nyrenoverad och väl fungerande klinik 200 år efter starten. De 200 åren är kvinnohistoria och jag kopplar händelsen till kvinnors situation i början av seklet. Först när boken började bli klar förstod jag att den också handlar om det livslånga osynliga föräldraskapet och det finns trådar som har sitt ursprung i forskningen.
Ingela Rådestad
Barnmorska, professor Sophiahemmet Högskola
___________________________________________________________
Boken Sanna Louise är utgiven på LAVA förlag och kan förbokas på Adlibris eller Bokus.
”Jag fantiserade om hur du skulle ha sett ut och vilken personlighet du skulle haft. I dagdrömmen var du i femårsåldern och hade långt hår. Ett hår jag skulle fläta. I fantasin hade både du och jag växtfärgade tröjor, jeans och lädersandaler. Jag kunde se oss vandra hand i hand på en oändligt stor äng”.
Som ensam ung kvinna föder Maria barn på Allmänna BB i Stockholm. När hon vaknar upp efteråt berättar barnmorskan att den lilla flickan har dött. Känslan av att något inte stämmer följer Maria genom livet och det livslånga osynliga föräldraskapet till barnet hon aldrig fick se. I hemlighet lever hon med en fantasibild, och i den heter dottern Sanna.
40 år senare upptäcker läkaren Louise av en slump att hennes föräldrar har ljugit om hennes ursprung. Med hjälp av en arkivarie börjar hon nysta i sin historia. Vem är hon egentligen? Sanningen som till slut uppdagas är långt mer skrämmande än hon någonsin kunnat ana.
___________________________________________________________