Följ professorbloggen #Barnmorskansdecennium år 2021. Här bloggar legitimerade barnmorskor som är professorer och berättar om det som engagerar och tankar om professionen, barnmorskeriet, kvinnors och barns hälsa, srhr och egen forskning.
Barnmorska och professor Ingela Lundgren
I slutet av min yrkeskarriär är det intressant att tänka tillbaka. Vad har hänt under tiden. Var allt bättre förr? Eller är det tvärtom? Vad kan vi ta med och utveckla från tidigare år?
När jag utbildade mig till barnmorska i mitten av 1980-talet var det mycket framåtanda och nya idéer i rörelse. Jag utbildade mig i Göteborg och det var en spännande tid att vara student. Jag arbetade några år på Östra sjukhuset med förlossning och BB. Det var svårt att få jobb så jag var också en tid i Skövde. Sedan började jag arbeta på ABC, Sahlgrenska sjukhuset och stannade där tills förlossningsvården lades ner 1997 och det blev en stor organisation av tre sjukhus Sahlgrenska universitetssjukhuset (SU).
Tiden på ABC var viktig för mig. Det var där jag utvecklade kunskaper inom förlossningskonst och började förstå det stora och komplexa i ämnet. Jag började också med projekt och forskning. Vi hade en fin arbetsmiljö, bra chefer och samarbete med läkare. Det var mycket diskussioner och barnmorskemöten där vården utvecklades. Stöd fanns från ansvarig läkare även när det gällde hemförlossning där hon träffade kvinnor och deras partner inför frågor om hemförlossning. Det var mycket arbete men väldigt givande.
En viktig inspirationskälla var barnmorskan Signe Janssons arbete, Ystad BB och ABC i Stockholm. Vi läste boken Att föda på kvinnans villkor. Skulle den boken ha kunnat ges ut idag när vi ängsligt funderar på hur ordet kvinna ska användas? Skulle den i så fall heta Att föda på någons villkor som har det som brukar anses vara en kvinnokropp? som enligt vårdguiden 1177 ska användas eller Att föda på någons villkor? Att använda könsneutrala ord är viktigt för inkludering men vad händer om vi lyfter bort ordet kvinna från barnafödandet? Enligt vårdguiden så ska en korrekt text vara Många (kvinnor) är oroliga inför en förlossning. Är det någon skillnad att skriva många är oroliga i stället för många kvinnor är oroliga? Problemet med att lyfta bort ordet kvinna från barnafödandet är att en strukturell förståelse för ämnet försvinner. Det är inte personer i en generell mening som är oroliga och ska föda barn utan kvinnor som historiskt och i nutid är en underordnad grupp i samhället. Samma sak gäller för barnmorskor som i stort sett bara är kvinnor. En strukturell analys behövs för att förstå varför vården till de som brukar ha det som anses vara en kvinnokropp och barnmorskor inte är prioriterad och underfinansierad. Där behövs genus- och kvinnoforskningen.
En annan inspirationskälla var utvecklingen i England och rapporten Changing Childbirth från 1993. Där lades grunden för en ny vård med fler val och delaktighet för kvinnan och följande begrepp lyftes fram: midwifery-led care, one-to-one midwifery care och woman-centred care. Vi åkte till England på studiebesök och träffade bland annat Sheila Kitzinger. Mycket inspirerande.
Sedan startade vi ett projekt där vi samverkande med två mödravårdscentraler i Göteborg för personalutbyte och skapade team av barnmorskor på ABC som kvinnan ingick i. En kvinna som intervjuades om projektet sa ”Jag har verkligen efterlyst det här. Att först gå till en barnmorska och sedan komma någon annanstans och bli förlöst av en annan barnmorska verkar fel”. Britta Lindblom som var avdelningsföreståndare på ABC sa ¨Det har hela tiden varit en intensiv önskan att få ett helhetstänkande där man inte delar på graviditet, födande och BB”.
Min roll var att utvärdera detta projekt. Jag arbetade också med mina barnmorskekollegor Marie Berg och Olof Asta Olafsdottir från Island och skapade en teoretisk midwifery model of woman-centred care på svenska en kvinnocentrerad modell för barnmorskans vård. Vad hände sen? Jo, projektet flyttades till den nya organisationen när SU bildades 1997 och lades sedan ned.
Förlossnings-BB på gamla Mölndals sjukhus startade som ett alternativ till de två ABC som fanns på Sahlgrenska och Östra Sjukhuset 1997. Varför lägga ned och starta nytt kan man fråga sig. Efter några år lades även förlossnings-BB ner. Samma öde har ju drabbat ABC Stockholm och BB Sophia. För att förstå varför alternativ där kvinnans val är i centrum har så svårt att etableras i Sverige behöver vi problematisera att det är kvinnor som föder och i stort sett bara kvinnor som är barnmorskor. Därför behövs ordet kvinna och kvinnoforskningen. Det är en paradox när samhället i övrigt har varit så fokuserat vid individuella val.
Vad är det som är så hotande med att kvinnor kan välja förlossningsplats och vårdform och att barnmorskor har fler alternativa arbetssätt? En förklaring är att jämlik vård innebär att alla ska ha samma vård. Detta svar fick Svenska Barnmorskeförbundets lokalförening i Göteborg på en remiss om case-load midwifery, en kontinuitetsmodell. Skulle en manlig verksamhet få till svar att alla män måste följa samma mall för jämlikhetens skull? Tror inte det.
Att ordet kvinna skulle vara problematiskt kom jag först i kontakt med som prefekt när en lärare inom barnmorskeprogrammet blev anmäld som ett likabehandlingsärende eftersom ordet kvinna använts i föreläsningar om anatomi. En kurs som jag var ansvarig för, ”Det normala barnafödandet”, råkade ut för samma sak förra året när en magisteruppsats kritiskt granskade kursen och kom fram till att barnmorskans fokusperson benämndes som kvinna, hon eller henne i majoriteten av fallen när hen benämndes och att en könsneutral terminologi därmed saknades. Det som bör sägas är att denna kurs innehåller grundläggande kunskaper i anatomi, fysiologi, embryologi, genetik med mera där det är svårt att undvika ordet kvinna.
Ordet kvinna är belagt sedan 1000-talet i svenskan; runform kuino, fornsvenska kvinna besläktat med isländska kvǽn, kvinna, engelska queen, drottning. När jag diskuterar kvinnocentrerad som begrepp med vår isländska kollega känner hon inte till att ordet ej ska användas. Samma fenomen med Norge. Isländskan bär ju på vårt nordiska arv när det gäller språket och har kvar det äldsta ordet för barnmorska ljusmor. De har också ett ord för barnmorskans närvaro under förlossning yfirseta engelska sitting-over så jag tror det är långt ifrån att de tar bort ordet kvinna från barnafödandet.
Hur ser då svenska barnmorskor på att ordet kvinna tas bort från barnafödandet, frågade professor Nicky Leap mig när vi diskuterade detta för några år sedan. Hon var en av pionjärerna inom kvinnorörelsen som var med och tog fram begreppet woman-centred care på 1990-talet. I Australien har barnmorskorna protesterat och poängterat att woman-centred care är centralt för barnmorskans område. Det är också något som lyfts fram av WHO med flera och kan därför inte ersättas av något neutralt ord.
Mig veterligen har vi inte diskuterat detta i Sverige. Det är känsligt och utsatt att föra en diskussion i ämnet vilket reaktionerna på Kajsa Ekis Ekmans bok Om könets existens har visat. Hon har till och med blivit avbokad från föreläsningar på universitet en plats där en öppen diskussion verkligen borde kunna föras. I boken problematiseras att kön blir något som inte har med kroppen att göra utan en känsla vilket kan leda till en backlash för kvinnorörelsen. Att ta bort ordet kvinna innebär att när kvinnor försöker kämpa för sina rättigheter inom till exempel barnafödandet finns inte en grupp att relatera till. Kvinnan har i stället blivit fittbärare, livmoderbärare och menstruatörer. Yvonne Hirdman recenserar Ekis Ekmans bok och skriver att en kvinna i den nya synen på kön har blivit en ”icke-man”. En man däremot blir inte en ”icke-kvinna” eftersom mannen är normen. Eller med hänvisning till Ekis Ekman, ”man” är en fast kategori som inte styckas upp i spermieproducent, pungbärare och penisbärare. Den nya synen på kön kan därmed leda till en återgång till gamla könsroller med mannen i centrum. Enligt Hirdman kan Ekis Ekmans bok bidra till en viss tillnyktring i ämnet och att den stora tystnaden bryts vilket jag håller med om.
Att vara inkluderande och respektfull mot alla som föder barn, oavsett om de uppfattar sig som kvinnor eller ej, handlar om förhållningssätt och en bra vård. Inte om att förändra vårt språk och vara språkpoliser. Här, när det gäller att inte ta för givet det heteronormativa förhållningssättet och att ha ett inkluderande förhållningssätt, ser jag att det har hänt mycket inom vården och barnmorskekåren. Däremot har tankarna från 1990-talet om en helhetssyn på barnafödandet och alternativa vårdformer haft svårare att ta plats vilket kan förklaras av att det är kvinnor som föder och som vårdar.
___________________________________________________________
Professorsbloggen: Ingela Lundgren är tidigare publicerad i Jordemodern nr 5 okt 2021.
_________________________________________________________