Följ professorbloggen #Barnmorskansdecennium år 2023. Här bloggar legitimerade barnmorskor som är professorer och berättar om det som engagerar och tankar om professionen, barnmorskeriet, kvinnors och barns hälsa, srhr och egen forskning.
Barnmorskan professor Helena Lindgren:
Från födande till forskning och kaffe
Det är eftermiddag i norra Etiopien, solen lyser in genom ett fönster med ett varmt sken. I rummet finns sex bäddar och i varje bädd ligger en gravid kvinna i värkarbete. De smala britsarna står nära varandra och i mellanrummen ligger plastbaljor med mat, tyger för barnet och för kvinnan att ligga på, saker som kvinnan tagit med sig till sjukhuset. Längs väggarna sitter och står unga studenter som ska bli barnmorskor, sjuksköterskor och läkare. De iakttar och väntar på förlossningsläkaren som går rond och bedömer öppningsgraden för att avgöra vem som står näst på tur att gå över till förlossningsbritsen några steg längre in i korridoren. Jag är här för att vi ska jobba med stöd under födseln och för att visa hur vi som barnmorskor kan bistå kvinnor i andra positioner än liggande platt på rygg på en brits. Jag sitter med en av barnmorskorna från vår träning hos en kvinna som tar emot beröringen i ryggslutet och barnmorskan har mjuka händer, det går fint. Kvinnans andning ändras under sammandragningarna, hon är på väg att börja krysta. Vi går tillsammans med henne till ett av de fyra små utrymmena där förlossningarna sker, där finns en förlossningsbrits med ett ryggstöd som går att fälla upp och runt britsen hänger gardiner som skiljer rummen åt. Efter oss kommer ett följe av studenter som vill se vad som ska hända, jag försöker dra för tyget för att hindra insynen men det är snart öppet igen och kvinnan krystar nu under nästa värk. Jag frågar om hon vill prova att stå på knä och luta sig mot ryggstödet. Det går fint och barnets huvud skymtar. Jag frågar efter en tratt för att lyssna på fosterljud men hinner inte få den innan nästa värk och tillsammans med barnmorskekollegan tar vi emot när bakre axeln föds fram först, något han aldrig sett förut, och en flicka föds och får komma till sin mammas bröst en kort stund innan barnet ska lindas och mamman gå med sitt barn till eftervårdsavdelningen för att ge plats för nästa. I utrymmet bredvid är det spänt och min barnmorskekollega frågar om jag kan följa med dit. Det är en treföderska som haft en långdragen förlossning, man berättar för mig att hon väntar ett stort barn och att det ska göras en tidig episiotomi för att barnet ska födas så snabbt som möjligt. Kvinnan ligger med ryggen i plant läge och benen i benstöd, en medicinstudent står beredd med en sax i handen och ser livrädd ut. Jag frågar mig om jag kan göra något – om jag bör göra något. Men kvinnan tittar på mig och jag bestämmer mig för att fråga om hon kan tänka sig att byta ställning. Vi hjälper henne till fyrfota och hon får två värkar i den ställningen men är trött så hon vill lägga sig ner igen. De två värkarna har dock gett mig möjlighet att se att det går framåt och jag föreslår att hon lägger sig på sida. Nu kommer huvudet, det får backa ett par gånger men sedan föds nästa flicka fram, utan att kvinnan har fått minsta bristning. Det sjunger i mitt barnmorskehjärta, medicinstudenten har tagit med sig barnet för att försäkra sig om att allt är väl men kommer strax tillbaka. Han vill veta hur det gick till, hur kunde barnet födas på det här sättet?
Det är stunder som den ovan beskrivna som ger mening och som får mig att tycka att vårt yrke är det absolut mest meningsfulla som finns. Den eftermiddagen på det etiopiska sjukhuset är en liten droppe i havet men för mig innehåller den så många delar som jag funderat mycket över som barnmorska, lärare och forskare. I Etiopien, liksom i många delar av världen, föder fortfarande en stor del av befolkningen barn i hemmet. Det kan utgöra livsfara och senast igår berättade en av våra kollegor om en barnmorska som tillsammans med två släktingar bar en kvinna i åtta timmar och under tiden höll upp ett dropp med en pinne för att hon skulle få vätska. Kvinnan kom till sjukhuset och överlevde, barnmorskan gjorde en fantastisk insats men tyvärr är det många liknande fall som inte slutar så lyckligt. Men – om kvinnan föder i hemmet och inga komplikationer tillstöter då föder hon huksittande eller halvstående. Hon kan röra sig som hon vill under värkarbetet och hon har någon hos sig som hon känner. När kvinnorna ska föda på kliniken finns inte plats för anhöriga, de väntar utanför. Kvinnan blir ett undervisningsobjekt för tiotals studenter och hon ska ligga i trånga utrymmen för att, ja varför? Varför är det så att kvinnor fråntas allt det som är personligt när de kommer till sjukhuset? Varför är det så att vissa vårdrutiner är så oerhört enkla att genomföra trots att vi saknar evidens eller kanske till och med vet att det inte främjar födandet? Medan andra vårdåtgärder och vårdformer trängs undan eller inte beaktas trots att det finns gott om stöd för att det är god vård?
Så många gånger under mitt yrkesliv har jag fått frågan varför jag tror att hemförlossningar inte erbjuds i vårdutbudet i Sverige. Jag trodde från början att forskningen skulle bidra till att göra skillnad i den frågan men idag är jag tveksam till det. Jag tror tyvärr att det, precis som i Etiopien, handlar om att kvinnor, gravida och födande, inte ses som subjekt. Det handlar om makt och pengar. Klyschigt, tråkigt att säga men motbevisa mig gärna den som kan. En av de viktigaste artiklarna för vår profession är fortfarande Mary Renfrew och medförfattares bidrag i The Lancet 2014, där de har listat åtgärder vid graviditet och barnafödande som främjar hälsa, åtgärder som vi vet är skadliga och åtgärder där evidensläget är osäkert. Borde sitta på väggen i varje lokal där vi tar hand om gravida och födande i hela världen.
Den här bloggen skriver jag från Etiopien, flera år efter den händelse jag inledde den här bloggtexten med. Det är tidig morgon i Addis Abeba och solen lyser över bergen. Jag är här tack vare att min kära kollega Kyllike Christensson en dag visade mig ett mail från en barnmorska hon träffat då hon undervisade på ett masterprogram för barnmorskor vid universitet i Gondar. Han undrade nu om hon kunde hjälpa till med att skapa en forskarutbildning i Midwifery and Women’s Health vid universitetet. Tillsammans åkte vi och mötte våra nya doktorander och har nu följt de tre första hela vägen till disputation under 2022. Deras forskning har visat att det är möjligt att införa barnmorskeledd vård med kontinuitet och dynamiska födselställningar i Etiopien. Det gör dessutom stora skillnader när det gäller utfallen för kvinnor och barn. Nya doktorander har antagits och ytterligare en kär kollega, Kerstin Erlandsson, bidrar idag med handledning och utveckling av programmet. Igår fick vi äran att inte bara titta på kaffeceremonin som görs här utan till och med prova själva! Vi lär oss av och tillsammans med varandra i stort och smått och det är för mig i min roll som människa, kvinna, mamma och professor i reproduktiv hälsa det meningsfulla i livet.
Helena Lindgren
Professor i reproduktiv hälsa, Sophiahemmet Högskola
Professor i Midwifery and Women’s Health, University of Gonda