Seniora barnmorskan och chefredaktören Margareta Larsson sammanfattar och firar de tio år som gått sedan födelsen av den vetenskapliga barnmorsketidskriften SRHC: Roligt, arbetsamt, stimulerande.
– Om jag sammanfattar de tio åren med Sexual & Reproductive HealthCare (SRHC) så skulle jag säga att det har varit jättemycket jobb, roligt och stimulerande. Nu har vi en tidskrift, som växt till att bli ett helnordiskt samarbete, som syns och läses i hela världen.
Att det finns en vetenskaplig tidskrift med innehåll från barnmorskans olika verksamhetsområden ger enskilda barnmorskor möjlighet att förkovra sig och ökad möjlighet att få sin forskning publicerad. När idén till SRHC uppkom i en diskussion i Svenska Barnmorskeförbundets vetenskapliga råd var detta betydligt svårare och man såg både ett behov och ett utrymme att fylla, men samtidigt en utmaning.
–Vi förstod att det skulle bli en hel del jobb och kosta mycket pengar så det var inte självklart för oss att genomföra idén. Diskussionen pågick nog i ett år innan vi startade, säger Margareta Larsson, som var med redan då och som är chefredaktör nu.
Efter att ha fått nej från ett förlag, som inte trodde på idén, fick man ja från det ansedda förlaget Elsevier vilket avgjorde saken.
Förebilden var den brittiska tidskriften Midwifery som, när diskussionen påbörjades utkom med fyra nummer per år, vilket innebar att det kunde ta lång tid innan forskning publicerades. Det fanns en nisch att fylla. Medan arbetet med att starta SRHC pågick valde Midwifery att öka sin utgivning till att bli månadsvis vilket minskade underlaget för SRHC. Trots det lyckades tidskriften skapa en plattform och har med tiden sett artikelinflödet öka och bli till en jämn ström.
–Det tog ett tag innan vi fick in tillräckligt med material, vi fick ragga och utmana medlemmarna i vetenskapliga rådet att skicka in sina manus, säger Margareta Larsson
En av diskussionerna inför starten var namnfrågan. Målsättningen var att tidskriften skulle vara global och locka utländska forskare likaväl som svenska. I den diskussionen kom Margareta Larssons internationella erfarenheter till nytta.
Barnmorskor är the ”first choice”
Under sin omväxlande och erfarenhetsrika karriär har Margareta Larsson jobbat med det mesta inom barnmorskans område; på risk-bb, barnmorskemottagning, förlossning, specialistmödravård, bedrivit egen forskning och undervisat. Hon har även arbetat utomlands i DR Kongo och för WHO.
– Runt om i världen får man ofta höra saker som; ni som är ett rikt land, varför har ni fortfarande barnmorskor? Uppfattningen är att utvecklingen ska leda till att man byter från barnmorskor till läkare, att det skulle vara bättre, säger hon.
Att WHO och världssamfundet satte ner foten och markerade att barnmorskor är ”the first choice”, har varit betydelsefullt menar Margareta Larsson, men mycket återstår ännu.
Det här vill jag göra
Det var när hon, som ung, var i DR Kongo och mötte kongolesiska och svenska barnmorskor som hon fick upp ögonen för barnmorskans betydelse. Det var också där hon gjorde sitt yrkesval. Från att ha sett sig mer som en teoretiker, någon som skulle arbeta med ord, kanske journalist, svängde hon.
–När jag såg vilket fantastiskt arbete barnmorskorna gjorde i Kongo så tänkte jag; det här vill jag göra. Och jag vill komma tillbaka hit.
Senare återvände hon till DR Kongo vid flera tillfällen och hennes internationella erfarenheter har givit henne inblick i hur efterfrågade svenska barnmorskor är globalt.
De här erfarenheterna var tongivande i arbetet med att utveckla tidskriften. Den skulle utformas till att vara så öppen mot världen som möjligt, att vara global och att inrymma barnmorskans hela verksamhetsområde. Man vände och vred på frågan om en titel med Midwifery i skulle locka utländska forskare att skicka in artiklar till tidskriften.
– För mig som forskat mycket på sexuell hälsa så har jag inte upplevt att ordet midwifery skapat intresse för just de frågorna i internationella sammanhang, så vi pratade mycket om hur vi skulle fokusera och till vilken publik vi ville vända oss.
Namndiskussionen utmynnade till sist i SRHC, Sexual & Reproductive Healthcare eftersom barnmorskor är den huvudsakliga målgruppen och tidskriften även ville spegla att svenska barnmorskor har ett bredare område än graviditet och födande.
Att forma en bred, global tidskrift som ska vara intressant för barnmorskor att läsa, var målsättningen. Samtidigt är vetenskapliga kraven höga, något som är utmanande inom ett forskningsfält där mycket som görs är av kvalitativ art, snarare än stora experiment-studier.
– Det är ju mer sällan de större randomiserade studierna vi publicerar utan oftare de lägre rankade studierna, mer kvalitativa studier. De stora studierna, som betraktas som gold standard har vi mindre av, men i vår sfär är det ju också svårt att göra sådana studier, säger Margareta Larsson och reflekterar över att ett problem kan vara synen på vilken forskning som rankas högst.
Redaktionen följer också utvecklingen och debatter. En aktuell fråga är den om igångsättning av förlossning där man snabbt, och utan tillräcklig evidens, ändrade rutiner över hela Sverige. Något redaktionen i SRHC valde att ta upp i sitt senaste nummer
– Vi publicerade två artiklar som relaterar till det här, där vi tar upp och problematiserar att vi tycker att det här gick lite för fort, säger hon.
Varje år gör man en genomgång av tidskriftens publiceringar för att se att man speglar bredden i barnmorskans verksamhetsområde.
Jag känner mig djupt tillfreds med mitt yrkesval
Arbetet på tidskriften har Margareta Larsson gjort parallellt med sitt arbete som lektor vid Uppsala universitet och kliniskt arbete på gynmottagning.
– Jag har tyckt om omväxlingen mellan teori praktik, undervisning forskning, redaktörskap, För mig har det skapat ett utrymme för utveckling och jag känner mig djupt tillfredsställd med mitt yrkesval.
Att forskande barnmorskor även fortsätter arbeta kliniskt menar hon kan påverka barnmorskors framtida möjligheter att få ökat inflytande över exempelvis utformningen av kliniska riktlinjer.
– Det är självklart att en överläkare måste var disputerad men inte alls självklart att en barnmorskechef ska vara det. Många disputerade barnmorskor hamnar i den akademiska världen utan att ha kvar den kliniska delen, som läkarna oftast har. Det gör att vi inte alltid är representerade där beslut fattas.
Makten måste erövras
Det här är något Margareta Larsson brukar ta upp när hon föreläser; att makten måste erövras. Än idag är det till exempel inte självklart att barnmorskor har inflytande på PM som styr deras kompetensområde. Hon är tydlig med att det inte handlar om en revirstrid utan om att ansvariga och berörda professioner ska samverka.
– När jag jobbade kliniskt retade det mig exempelvis mer och mer att när man skulle ha en utbildningsdag för att diskutera en barnmorskefråga då bjöds ofta en läkare in för att berätta för oss. Den inställningen får det vara slut med.
Hon slår fast att barnmorskeforskningen är viktig för att förändra det här, liksom att forskarna också finns kvar i den kliniska verksamheten.
Under sin karriär har Margareta Larsson även smakat på känslan av att verkligen finnas i sammanhang där avgörande beslut fattas. Hennes erfarenheter har lett till slutsatsen att barnmorskor i högre grad måste finnas med där besluten tas.
– På WHO kunde jag sitta i möten där jag kände en hisnande känsla av att här beslutar vi saker som har potential att skapa stora förändringar. Jag fascineras av policyarbete och jag tycker att det behövs fler barnmorskor i de sammanhangen. WHO är till exempel otroligt läkarstyrt och att utöka med fler barnmorskor inom organisationen och i det praktiska arbetet i världen är enormt angeläget för att kunna förändra, säger hon.
Ett annat sätt att påverka har varit arbetet med tidskriften och Margareta Larsson har använt dess artiklar i sin undervisning och även jobbat med att motivera kliniska barnmorskor att läsa forskningsartiklar. Hon upplever att det motstånd mot att skriva uppsats, som i början fanns hos studenter har svängt. Nu är många blivande barnmorskor tvärtom mycket forskningsintresserade.
Att nyss ha uppnått 70-årsstrecket under corononapandemin är en dubbel känsla.
– Nu innebär att fylla 70 att man plötsligt tillhör en riskgrupp, och det enda man ska göra som en god samhällsmedborgare är att hålla sig undan. Sitta och brodera, skrattar Margareta Larsson och fortsätter:
– För mig är det fantastiskt att jag fortfarande är efterfrågad fast jag nått pensionsåldern och att jag kan vara med och bidra. Jag är otroligt tacksam över och tillfredsställd över mitt yrkeslivs innehåll.
Även om hon blickar tillbaka lite och är beredd att lämna över så har hon fullt upp. Hon har en bit kvar på sitt uppdrag som ämnesföreträdare för barnmorskans huvudområde; reproduktiv, perinatal och sexuell hälsa på Mälardalens högskola. Hon är också bihandledare för två doktorander, en i Tanzania och en i Uppsala. Hon bedriver en del egen forskning och är fortfarande chefredaktör för SRHC, ett jobb hon planerar att lämna över när redaktionsgruppen känner att det är dags för förnyelse.
– Jag har jag ingenting emot att lämna över, förr eller senare måste det ske. Då ska jag brodera, träffa barnbarnen och gå i skogen. Jag har alltid tyckt om att göra saker med händerna.
___________________________________________________________
Margareta Larsson
Bor Knivsta
Gör Pensionerad barnmorska i fullt arbete. F.d lektor i Uppsala. Nu ämnesföreträdare för barnmorskans huvudområde; reproduktiv, perinatal och sexuell hälsa på Mälardalens högskola. Chefredaktör för SRHC.
Ålder 70
Familj Gift, firar guldbröllop nästa år, fyra barn och fem barnbarn
Blev barnmorska 1978 i Stockholm.
Kuriosa: Minns sina lärare på barnmorskeutbildningen i Stockholm: Stina Modig och Märta Johansson: ”Jag minns att Stina och Märta var ett sådant radarpar. De var fantastiska på att göra undervisningen rolig och spännande, trots att de förstås var auktoriteter. Det var väldigt tydligt att de också var barnmorskor med oss.”
___________________________________________________________