Jag önskar att alla barnmorskor ska få och tar sig möjlighet att översköljas av de forskningsframsteg och professionella diskussioner som uppstår när konferenser samlar alla intresserade.
I Århus i Danmark samlades barnmorskor men även andra professioner på konferensen International Normal Labour and Birth Research Conference den 12-14 september.
Kompetensutveckling är en del av barnmorskans arbete eller borde vara det men det är långt ifrån alla som får möjlighet och tid. Chefer, vårdutvecklare och den kliniskt verksamma barnmorskan behöver hålla sig uppdaterade för att utveckla sina verksamheter och den individuella kunskapen. Sluta inte att efterfråga en planering hos din arbetsgivare för hur du ska få möjlighet till att utvecklas och lära mer.
Svenska barnmorskor på programmet
Det var många intressanta och inspirerande programpunkter på konferensen. Högkvalitativ forskning presenterades och stundtals med ordentligt rebelliska undertoner. Väldigt glädjande är att vi har en så stor andel skickliga forskare i Sverige varav många deltog med egna presentationer.
En av våra namnkunniga forskare, Malin Edqvist, höll en keynoteföreläsning med framförallt utgångspunkt från den nyligen publicerade studien i den ansedda tidskriften Lancet, ”The effect of two midvives during second stage of labour to reduce severe perineal trauma (Oneplus):a multicentre, randomised controlled trial in Sweden”. Tillsammans med forskargruppen har anmärkningsvärda resultat uppnåtts.
Barnmorskor har alltid en strävan att förebygga bristningar hos den födande kvinnan. Olika metoder som används och som studerats är till exempel olika förlossningsställningar, vikten av kommunikation, spontan krystning, massage av perineum och varma kompresser. Det finns egentligen sparsamt med evidens för metoderna. Det som visat effekt är bland annat varma och fuktiga kompresser. Något som många barnmorskor sen länge tagit till sig i arbetet.
En god kommunikation och själva handlingen har naturligtvis betydelse för helheten oavsett evidens.
Malin Edqvist lyfte i sin presentation de långvariga diskussioner som pågått i svensk förlossningsvård kring vilka handgripliga tekniker som kan användas för att skydda perineum. Ritgens handgrepp har länge varit populärt i delar av Sverige och även det norska handgreppet tillsammans med det aktivt långsamma framfödandet eller den fysiologiska modellen, hands off. Det är komplext och många faktorer påverkar gemensamt utfallet. Det är tydligt att när vi blir medvetna och arbetar förebyggande kan svåra bristningar påverkas. Intressant är att vid flera av de nämnda modellerna/interventionerna är det barnmorskan som styr med en aktiv roll, som till exempel vid Ritgens handgrepp, medan det långsamma framfödandet och den fysiologiska modellen ger den födande en mer aktiv roll. Det borde kunna påverka kvinnans upplevelse av att föda.
Övergången från senare delen av öppningsskedet till att börja krysta är intensiv och kan vara känslomässigt utmanade. Transitionsfasen innebär att två kroppar i en ska bli separerade och det kan vara omvälvande. Malin Edqvist gav ett take home message; involvera kvinnan, ha fokus på relationen, ge ett informerat val och individualisera bemötandet. Det handlar om så mycket mer än att handgripligen övervaka perineum. Kommunikationen och samspelet har betydelse.
I vissa verksamheter var det, redan innan studien påbörjades, rutin att vara två barnmorskor vid framfödandet. Malin Edqvist ville därför tillsammans med forskargruppen undersöka vilka konsekvenserna kan bli av en sån intervention. Kan svåra bristningar förebyggas genom att vara två barnmorskor i samband med födseln (barnets framfödande)?
Oneplus studien påbörjades som en randomiserad kontrollerad studie och omfattade 5 förlossningskliniker. Primärt utfall var att undersöka förekomsten av bristningar, grad 3-4 bland förstföderskor eller efter tidigare kejsarsnitt. 3 777 kvinnor randomiserades in i studien, 3059 hade en spontan födsel. Resultatet visade att interventionen med två närvarande barnmorskor vid framfödandet sänkte förekomsten av svårare bristningar, som sfinkterskada, med 30 procent.
Vad gjorde då barnmorskorna för att få till den stora minskningen?
Den andra barnmorskan (barnmorska två) stannade på rummet hos den ansvariga barnmorskan fram till födseln mindre än 15 minuter eller 15-30 minuter. En mindre grupp barnmorskor var där under längre tid som barnmorska två. Den andra barnmorskan innebar närvaro och stöd, vissa barnmorskor tog en mer aktiv roll, kommunicerade med kvinnan, hjälpte till att tolka CTG, hjälpte till med att handgripligen hålla perinealskydd då axlarna framföddes, gav feedback och undervisade.
I fokusgruppsintervjuer med barnmorskor framkom att det kunde vara en utmaning i den professionella rollen och att det bland annat kunde väcka oro att bli observerad av en annan barnmorska. Det innebar en balans mellan olika roller vid födseln men gav också en möjlighet till gemensamt lärande. Barnmorskor tyckte den här interventionen fungerade bättre när det fanns tid för gemensam planering och att den andra barnmorskan stannade en längre stund.
Avslutningsvis fick publiken ett medskick om att de interventioner vi gör, som att vara två barnmorskor vid framfödandet, måste ha ett syfte och innebära en genomtänkt förebyggande modell för att uppnå effektivitet. Det krävs närvaro och helst även feedback i situationen. De födande kvinnornas upplevelse undersöker forskargruppen för närvarande mer ingående.
Sammanfattning av resultat:
Reducering 30 procent av svåra bristningar.
Inga oväntade biverkningar.
Acceptabelt för både barnmorskor och kvinnorna som födde.
Efter många år inom förlossningsvården kan jag förstå utmaningen i att bli observerad men anser att det också kvalitetssäkrar det arbete vi gör genom utbyte och att stödja varandra. Barnmorskor brukar ofta beskriva att det är givande att arbeta tillsammans och den här studien visar att det kan vara effektivt även när det gäller att förebygga svårare bristningar.