”Ägget” köptes in för att smycka lokalen när Södra BB startade på Södersjukhuset i Stockholm år 2004. Barnmorskorna som arbetade på Södra BB kom att se ”Ägget” som en symbol för det kontinuerliga arbete som pågick mellan barnmorskorna, i samklang med föräldraparen.
Barnmorskan och konstnären Carina Åkerman – Fijal skapade ”Ägget” eller egentligen var det tänkt som en frökapsel men barnmorskorna som arbetade på Södra BB på Södersjukhuset (Stockholm) kom att se konstverket som en symbol för det kontinuerliga arbete som pågick mellan barnmorskorna, i samklang med föräldraparen. ”Ägget” köptes in för att smycka lokalen där efterföljaren till ABC-kliniken, Södra BB, startade upp år 2004.
Från ABC till Södra BB
Södra BB var en barnmorskeledd verksamhet som vände sig till friska kvinnor – och familjer – som ville få sin mödravård, föda barn och postpartumuppföljning av en grupp barnmorskor i samma lokaler. Det var inte caseload midwifery, den selekterade gruppen var friska kvinnor med förväntat normal graviditet och födsel, men det var en sammanhållen vårdkedja i en småskalig miljö med en tydlig värdegrund och kontinuerligt stöd av barnmorska under hela födseln.
Monika Haukirama, en av barnmorskorna som var med från starten beskrev:
”Vi började kalla det ” Ägget” och frågorna rörde sig kring vad Södra BB är, hur beskriver vi ägget? Dels byggde vi ju på ABC-klinikens tidigare grund. Ord som småskalighet, hemlikt, kontinuitet, respekt, lugn och ro, barnmorskestyrd.
”Ägget” innehöll så mycket alltifrån vardagligt förhållningssätt till framtida visioner. Man hälsar på alla familjer man möter i korridorerna, man knackar på dörren innan man går in på ett rum. Förhållningssätt gentemot varandra, barnmorskor emellan, jobbades fram och skrevs ner. Man ” bäddade” för varandra på olika sätt. Synen var att olikhet var en kollektiv rikedom. Alla passar inte alla så det var en fördel om vi hade olika talanger i gruppen. Det fanns en fantastisk öppenhet och vilja att hjälpas åt med målet att familjerna skulle få det bäst. Den goda andan i personalgruppen grundade och inkluderade föräldrarna och även de delade med sig och ” hjälpte till”. På föräldragrupperna som vi hade i vardagsrummen kom ofta någon mamma, pappa eller andra partners in och berättade sin historia, visade upp sitt barn och svarade på gruppens frågor. Det blev så konkret, verkligt och sammanvävt i hela föräldrablivandet då allt skedde i samma rum och lokaler. Vardagligt och avdramatiserat och förväntningarna på själva födandet mer realistiska. Det fanns så mycket drömmar och förhoppningar i ägget.”
Södra BB blev nedlagt under våren 2016. Lokalerna behövdes till den ”vanliga” förlossningsvården som hade helt utdömda lokaler sedan länge. Nödvändigt men också sorgligt att inte vårdformen fick leva vidare under några omständigheter någonstans. En skattkista av kunskap hade mejslats ut under många år av de barnmorskor som tillsammans med familjerna hittade formen för hur verksamheten skulle fungera. Alla barnmorskor spreds för vinden i samband med nedläggningen och sådde sina frön någon annanstans.
Monika igen:
”Fikarummet var som en remisshållplats där handläggning, etik och värderingar kunde ventileras. Inget var skrivet i sten utan under ständig process och andan var att lära och få veta. Beslutsprocesserna var korta då gruppen var relativt liten. Jag tänker på livmoder när jag ser Carinas frökapsel. I livmodern växer liv och Södra BB var som en livmoder som tryggade livet. Varsamt ömt och med kärlek tilläts både föräldrar, barn och barnmorskor växa där. På begravningen/avskedsfesten fick alla skriva ner på sidenband ord som de förknippade med Södra BB. Vi knöt ihop banden till en bädd för ”Ägget” och la allt i röd sammetspåse ( livmoder?). Symboliken var att ”Ägget” skulle få vila tills ett nytt Södra BB kläcktes. Tiden var inte mogen då – ännu. Vi kastade våra rosor i vattnet och de spriddes ut med förhoppning att idéerna skulle vi ta med oss och sprida vidare.”
”Ägget” fick komma till Svenska Barnmorskeförbundet för förvaring i väntan på en ny plats. Där finns det nu.
Varför behöver vi minnas det som är lämnat bakom oss?
Alldeles snart kan den relationella vårdmodellen Min Barnmorska riskera att raseras på Karolinska universitetssjukhuset i Stockholm. Barnmorskorna i Min Barnmorska hotas av så stora schemaförändringar att vårdmodellen inte längre kan ge kontinuitet och tillgänglighet för familjen. Om den tänkta förändringen sker 1 februari 2023 som planerat, slutar arbetssättet att fungera. Arbetsgivaren ignorerar att det är fullt möjligt att teckna lokala avtal som anpassas efter specifika behov. Min Barnmorska innebär ett nytt arbetssätt i den svenska förlossningsvården och det krävs kunskap om kärnan i vårdfilosofin och anpassningar som inte ryms inom de centrala avtal som finns.
Till skillnad från den barnmorskeledda verksamheten Södra BB inkluderar caseloadmodellen Min Barnmorska såväl sjuka som friska kvinnor. Vårdmodellen har visat goda medicinska utfall, är uppskattad av både familjerna och barnmorskorna som trivs att arbeta där. Den har också blivit ett vårdval i Stockholms förlossningsvård och är därmed politiskt förankrad och resurssatt med ekonomiska medel.
Allt var nu rätt, patientsäkert och hållbart på alla sätt. Vem trodde att enskilda arbetsgivare så lätt skulle kunna montera ner en verksamhet på så kort tid och riskera att jaga iväg barnmorskor som satsat sitt engagemang och kunskap i att utveckla vårdmodellen? Det är inte bara kvinnofientligt utan också barnmorskefientligt.
Och mönstret går tyvärr igen…
Många småskaliga förlossningskliniker – nära vård – omtyckta av både kvinnor och barnmorskor har lagts ner under åren. Antingen har bristande patientsäkerhet pekats ut, behov av lokaler, barnmorskebrist eller andra förutsättningar som omöjliggjort verksamheterna. Vem frågar varför det är barnmorskebrist? Egentligen. Viljan saknas att skydda det som varit bra till förmån för centralisering och storskalighet. I slutänden landar det då i vem som har makten och kan driva sin idé. Helt oavsett evidens och kvinnors önskemål.
Vad är det med svensk förlossningsvård som har ett inbyggt strukturellt motstånd mot allt som avviker från den nuvarande normen med centraliserade kliniker, helst alltid nära IVA och neontalavdelning oavsett behov hos en frisk födande kvinna med normal och fullgången graviditet? Vi drunknar i PM och riktlinjer i tron att allt löser sig då. Det är bra men det finns mycket däremellan som också behövs för en trygg och säker mödra- och förlossningsvård för alla.
I det team vi ständigt diskuterar, där alla personalkategorier ska ingå, borde det finnas utrymme för olika perspektiv och kunskap som en tillgång. Kontinuitet och sammanhållna vårdkedjor, småskaliga relationella vårdmodeller och en prioriterad postnatalvård (eftervård). Jag vill i det läge vi nu hamnat uppmana våra läkarkollegor att stötta barnmorskor i den här utvecklingen mot en mer differentierad vård. Patientsäker, beforskad – och en del av slutenvården. Bara något sker för att möta upp de olika behov kvinnor har men även barnmorskor. Som Min Barnmorska. Jag vill inte tro att våra läkarkollegor önskar att vi blir ”obstetric nurses” utan istället värnar om barnmorskor som en viktig del av svensk kvinno- och förlossningsvård.
Vi är vid ett vägskäl…
Eva Nordlund, ordförande Svenska Barnmorskeförbundet
___________________________________________________________