Det är en onsdag efter semestern. Ute pågår någon slags sommar fortfarande. Mottagningen är fullbokad och det är nio namn uppsatta på mitt dagsprogram.
En efter en dyker de upp. Somliga solbrända och andra genomskinliga, någon nyvaken och en annan direkt från sommarjobbet, vissa kommer tillsammans och andra själva. En är pirrande förälskad, en annan tvivlar på sig själv. Någon har badat i söt parfym. Besöksorsakerna handlar om spiral ut och p-stav in, graviditetstest till höger och klamydiatest till vänster, nya p-piller och nygamla piller, flytningar och mellanblödningar, gråtmildhet, frågor om HPV och kanske kunde jag också titta på en hemorrojd? Ja, allt möjligt sådant där handfast och roligt en arbetsdag på ungdomsmottagning kan bjuda på.
Hit kan ungdomarna komma på bokade besök eller på drop-in. De kan också ringa på telefontiden, skriva på 1177 och Mina Vårdkontakter, skicka mail till en funktionsbrevlåda eller använda appen och där välja videobesök, chat eller mail. Ibland ringer de också genom kuratorernas mobiltelefoner, i ett försök att ordna sin receptförnyelse. Strax landar ännu en post-it lapp på mitt skrivbord.
Jag svarar så fort jag kan.
Så fort jag har tid.
Frågorna, bekymren och besvären fullkomligt strömmar in. Ofiltrerat och ogenerat, i tid och otid. Förväntan är ofta också ett snabbt svar, annars kommer gärna ett nytt meddelande strax igen. Någon gång bara i form av två frågetecken och en undrande Emoji. Jag förklarar tyst i mitt inre för den undrande Emojin, att jag svarar så fort jag kan. Så fort jag har tid. Att jag just nu skriver journal, signerar ett provsvar eller förnyar det där receptet. Jag förklarar att telefontiden inte riktigt räckte till, att de fem dyrbara minuter jag har per inkommande samtal, inte räcker för att prata, kolla lab.lista efter senaste blodtryck, göra en snabb bedömning och skriva en liten anteckning medan minnet är med mig. Allt detta på samma gång eftersom att receptet var tvunget att ordnas nu. Alltså nu och inte sen, p-pillerkartan var egentligen redan slut. Fem minuter räcker oftast inte heller för att lyssna på mammorna, de som ringer in och undrar hur tidigt i ålder deras döttrar kan få börja med p-piller. För är det inte lite omodernt att ha mens och mensvärk? Men Emojin visar inga tecken på förståelse, på sympati. Jag ska bara jobba vidare.
All den där tiden som behövs dag ut och dag in finns egentligen inte.
Nio bokade patienter på dagsprogrammet framstår som både hanterbart och rimligt, men summan av patientkontakter i slutet av dagen är istället trettioåtta stycken. Det är fler än min tid egentligen räckte till för. All den där tiden som behövs dag ut och dag in, finns egentligen inte. Om än att arbetet konstigt nog utförs ändå. Osynligt på något sätt. Så mycket övertid blir det egentligen inte heller eller alls, alla vill ju hem när arbetsdagen är slut. Och vi har ju morgonfikat, lunchrasten och eftermiddagskaffet också, om än att just det senare kaffet ofta kan intas framför datorn, i ett försök att hinna ifatt sin arbetsdag. Att kunna reflektera och försäkra sig om att bedömningen som gjordes blev rätt, det hinns inte riktigt med alla gånger.
Kritik kan göras om till självkritik
Det finns mycket en arbetstagare idag kan göra och ibland också blir erbjuden av arbetsgivaren, som strategi för att hantera sin arbetsvardag. Kritik kan göras om till självkritik och den anställde ska fokusera på att bli en bättre anställd. Det finns hela arbetsgrupper som fått gå kurs i mindfullness eller i enskilda samtal hos psykolog på Företagshälsovården, ibland kanske både och. Vi ska ta hand om oss själva och se till att få dagsljus, frisk luft och vardagsmotion. Det är bra att bejaka måttfullhet, återhämta sig under semestern och att komma ihåg att läsa riktiga böcker innan sänggående – ajabaja för blått skärmljus innan John Blund. Vi ska sova gott sen och låta sömnen rensa hårddisken. Vi ska vårda relationer och äta mål samt mellanmål, inte hoppa över. Och så är det är viktigt att välja glädje, mindset bestämmer vi själva. Var inte negativ. Det går också att byta jobb emellanåt, gå ner i arbetstid eller att kombinera två arbetsplatser samtidigt, för att utveckla kompetens och behålla stimulans. Kanske beror din pessimism på att du är uttråkad?
Men jag vet inte hur mycket mer ansvar jag själv kan ta, över min arbetsvardag och vad den gör med mig. Perioder av hög arbetsbelastning tycks avlösa varandra och byter bara skepnad, är inte undantag utan varje dag. Pensionsavgångar. Anställningsstopp. Sommarbemanning. Omorganisation. Vikariestopp. Sjukfrånvaro. Långtidssjukskrivning. VAB. Genomlysning. Besparing. Anställningsstopp igen.
Barnmorskebristen är vår professions stora, långdragna pandemi. Den skövlar möjligheten till arbetsglädje, patientsäkerhet och hållbart arbetsliv över tid. Den får kanske några av oss att välja andra stigar så småningom, eller bara byta arbetsplats i hopp om bättre arbetsmiljö på nästa ställe. Vilket vaccin som ska stoppa vår pandemi, behöver ingen vitrock forska på. Vårt vaccin stavas bra arbetsmiljö, fler kollegor och högre löner.