Den 13 oktober 2025 samlades medlemmar i Göteborgs barnmorskesällskap på hotell Pigalle i centrala Göteborg, för att fira föreningens 140-årsjubileum.
Vi hade en fin kväll som inleddes med ett föredrag av undertecknad om vår historia. Fokus var Sverige och Göteborg 1885 när Göteborgs barnmorskesällskap bildades. Vidare vilka frågor som var aktuella för barnmorskorna i Göteborg 1885, samt för landets barnmorskor 1886 när Svenska Barnmorskeförbundet bildades. Föredraget avlutades med att i grupper diskutera några av frågorna från Svenska Barnmorskeförbundets första möte i Stockholm, i ett nutida perspektiv.
En fråga för Göteborgs barnmorskesällskap var därför att barnmorskorna skulle komma överens om att inte ta en förlossning under 10 kronor.
Långsam process
I Sverige utbildades de första 18 barnmorskorna i Stockholm 1712, men det dröjde till 1856 innan barnmorskeutbildning kom till Göteborg (Öberg, 1996). Den första utbildade barnmorskan i Göteborg hette Ulrika Ehrengren, och hon blev barnmorska i staden 1729 (Jerlov, 1957). Det var en långsam process att få ut examinerade barnmorskor i landet. 1885 förlöstes 94 % av kvinnorna i städerna av examinerad personal, medan endast 59 % på landsbygden. Då 82 % av befolkningen bodde på landet (Statistiska Centralbyrån, 1999), var det fortsatt 1885 ett problem att så många kvinnor förlöstes av outbildade barnmorskor. Det fanns i socknarna motstånd mot att anställa examinerade barnmorskor. Barnmorskorna kallades inte alltid på även om de fanns. Det fanns länge en ödestro som innebar att man ändå inte kunde styra över det som skulle ske. Dessutom skrev socknarna att det gick bra med den hjälp de redan hade, samt att de outbildade barnmorskorna var deras gelikar. Det fanns vidare en oro över att behöva försörja banmorskans make/familj. Först 1919 utgick statsbidrag till distriktsbarnmorskor (Romlid, 1998; Öberg, 1996). I Göteborg var det dock konkurrens om födslarna 1885. En fråga för Göteborgs barnmorskesällskap var därför att barnmorskorna skulle komma överens om att inte ta en förlossning under 10 kronor (Höjeberg, 2007).
1800-talets Göteborg
I Sverige fanns det 1885 cirka 4.7 miljoner invånare, varav drygt 91 000 i Göteborg. Antal barn per kvinna i landet var 4.5, men en plötslig nedgång hade påbörjats 1880, som i 1930-talets början var 1.7. Som jämförelse var denna siffra 1,43 år 2024. Medelåldern för barnaföderskorna 1885 var oavsett paritet 31–32 år. Under andra halvan av 1800-talet var det en stor befolkningsökning i landet, inflyttning till städerna, emigration samt en minskning av spädbarns- och barnadödligheten (Statistiska Centralbyrån, 1999).
1885 föddes det absoluta majoriteten av barnen i hemmet. I landet som helhet var det cirka tre procent sjukhusförlossningar (Öberg, 1996). I Göteborg fanns sjukhusvård sedan 1782 i form av två sängar på det första Sahlgrenska sjukhuset på Sillegatan/Postgatan, i nuvarande Västra Nordstan. Under tidsperioden 1782–1823 var mödradödligheten där 1.29% (Jerlov, 1957), vilket är något högre än i landet som helhet, 1,1%–0,9% (Högberg, 1985). Under tidsperioden 1823 till 1855 bedrevs förlossningsvård vid Oterdahlska huset i Östra Nordstan, som nu är medicinhistoriskt museum. Där fanns 13–15 sängar för förlossning och mödradödligheten var i medeltal 1,8%. 1848 öppna Sahlgrenska allmänna sjukhus vid Grönsakstorget med 20 sängar för förlossningar. Mödradödligheten var 4% under perioden 1848–1875, med vissa toppar upp till 11% (Jerlov, 1957). På grund av ökad befolkning i staden blev sjukhusets barnbördsavdelning snart för trång. Dessutom fanns det många anmärkningar mot läget, med samma ingång som infekterade patienter och obduktionsfall (Jerlov, 1957). Därför beslutades att öppna ett sjukhus enbart för förlossningar, Göteborgs barnbördshus vid Vasagatan. Detta sjukhus hade 24 sängar, var i drift 1875 – 1900, med en mödradödlighet i medeltal på 0,91% (Jerlov, 1957). Under åren 1861 – 1900 minskade mödradödligheten i Sverige som helhet från 0.57%–0.23% (Högberg, 1985). Utbildade barnmorskor i landet medförde en femfaldig minskning när det gäller sepsis och 46% för “icke-septiska orsaker” (Högberg, 1985). 1877 infördes handtvätt med karbolsyrelösning (fenol) på Allmänna BB, Stockholm. Sedan fick det ett genombrott i landet 1880–1883 (Höjeberg, 2007). En fråga för det första mötet för Göteborgs barnmorskesällskap i april 1885 var därför att kräva fri karbolsyrelösning för de fattiga patienterna (Höjeberg, 2007).
Göteborgs barnmorskesällskap
Det fanns 57 barnmorskor i Göteborg 1885 och 27 av dessa samlades på Göteborgs barnmorskesällskaps första möte i april, med Johanna Hedén (1837–1912) i ledningen (Höjeberg, 2007). Johanna Hedén utbildades till barnmorska i Stockholm 1857. Hon var den första kvinnan i landet som avlade fältskärsexamen 1863. Mellan åren 1867 och 1877 var hon föreståndare för Göteborgs barnmorskeläroanstalt. 1885 när hon startade Göteborgs barnmorskesällskap var hon stadsbarnmorska i Göteborg. Hon var en engagerad kvinna, verksam i Göteborgs kvinnoförening. Vidare initierade hon Svenska Barnmorskeförbundet 1886 och startade Jordemodern 1888.
Johanna Hedén
Frågor det första året för Göteborgs barnmorskesällskap var pensioner, som var något barnmorskorna saknade, i jämförelse med småskolelärarinnor.
Frågor det första året för Göteborgs barnmorskesällskap var pensioner, som var något barnmorskorna saknade, i jämförelse med småskolelärarinnor. Vidare diskuterades sundhetspolisernas veckobesök hos barnmorskorna, fria bad och intressanta fall (Höjeberg, 2007). I november skrev föreningen stadgar. Med Johanna Hedén i ledningen skickades ett upprop till Sveriges barnmorskor att samlas nationellt. Barnmorskorna manades att komma in med frågor till detta möte, som sen ägde rum i Stockholm i juli 1886. Inga herrar hade tillträde till mötet, men däremot bjöds kvinnor, från de högre klasserna in, som arbetade med kvinnosaken (Höjeberg, 2007).
Det första barnmorskemötet i Stockholm
På Svenska Barnmorskeförbundets första möte i Stockholm avhandlades 12 frågor (Höjeberg, 2007). Den första punkten ställde frågan om barnmorskor framför rikets övriga kvinnor hade ett ansvar för att ”verka för ernåendet af ett fullgodt barnmorskeväsende” (Höjeberg, 2007, s. 139). Den grupp som diskuterade i ett nutida perspektiv fastslog att det finns ett ansvar, men som dock är svårt att beskriva. Det framfördes också att det är en politisk fråga, samt en upplevelse av att utvecklingen har gått tillbaka när det gäller kvinnans val och olika vårdformer. Nästa punkt på dagordningen gällde ”på hvad sätt böra andra qvinnor understödja oss i detta arbete” (Höjeberg, 2007, 2. 139). Det var få av de inbjudna kvinnorna från de övre samhällsklasserna som kom till mötet. Överlag skrev Johanna Hedén om svårigheten att få stöd från kvinnorörelsen, som sysslade med mycket gott, men inte barnmorskeväsendet (Höjeberg, 2007). Gruppen som diskuterad detta menade att kvinnofrågorna idag nästan har försvunnit, till förmån för inkludering av olika grupper. Det är en fara om kvinnofrågan marginaliseras, mycket som erhållits kan lätt försvinna. Ett problem är att även ordet kvinna kan försvinna om frågan inte bevakas.
Den tredje gruppen diskuterade punkt 10 från mötet i Stockholm 1886, “hvilka äro orsakerna att förlossningskonstens qvinnliga idkare åtnjuta så ringa uppmuntran från det allmännas sida” (Höjeberg, 2007, s. 139). Enligt Johanna Hedén var det ett under att så många barnmorskor kom till mötet i Stockholm, eftersom barnmorskeyrket var så ringa aktat (Öberg, 1996, s. 118). Att klassmässigt placera yrkeskvinnor under denna tidsperiod är svårt enligt Öberg (1996). Barnmorskorna i Stockholm under tidsperioden var i majoritet medelålders fruar, gifta med egen praktik. Årsinkomsten varierade mycket, men de allra flesta var fattiga, De var gifta med arbetare, hantverkare och i enstaka fall tjänstemän i den lägre medelklassen. Medellönen motsvarade en oskolad arbetare (Öberg, 1996). Denna grupp redovisade att barnmorskor idag har ett bra anseende. Men negativa rapporteringar i media mm, samt obstetriskt våld kan påverka anseendet.
Den sista punkten på dagordningen från 1886 var utbildningen och fortbildningen, utifrån frågan “bör kunskapsfordringarne för inträde i läroanstalterna höjas” och “vilka skador och olägenheter kunna uppstå om barnmorskan icke får fortgående förkofring i yrkets utöfvande” (Höjeberg, 2007, s. 139). Det fanns krav att få bort grovsysslorna från yrket (Öberg, 1996). Man önskade också att fler rekryterades från de högre samhällsklasserna. På det första riksmötet för läkare 1885 drev Dr. Wretling att höja kraven vid antagning, bredda och modernisera utbildningen, samt höja barnmorskornas sociala ställning. Krav som dock inte antogs på mötet (Öberg, 1996). Gruppen som diskuterade denna fråga menade att det fortsatt var ett problem med fortbildning genom hela yrkeskarriären. Samtidigt behövs en satsning så att barnmorskor stannar i yrket och inte bara en rekrytering av nya barnmorskor.
Ingela Lundgren
Leg. Barnmorska, Professor emerita
Referenser
Jerlov. E (1957). Barnmorskeläroanstalten i Göteborg 1856-1956. Lund: Berlingska Boktryckeriet.
Högberg, U. (1985). Maternal mortality in Sweden. Institutionen för obstetrik och gynekologi, Umeå universitet. (Doktorsavhandling, Umeå universitet).
Höjeberg, P. (2007). Syster Stork, Barnmorskan Johanna Bovall Hedén 1837-1912. Liv och skriftställning. Stockholm: Carlssons bokförlag.
Romlid, C (1998). Makt, motstånd och förändring. Vårdens historia speglad genom det svenska barnmorskeväsendet 1663–1908. (Doktorsavhandling, Uppsala universitet). Stockholm: Vårdförbundets FoU-serie (FoU 55).
Statistiska Centralbyrån (1999). Befolkningsutvecklingen under 250 år.
Befolkningsutvecklingen under 250 år : historisk statistik för Sverige = Population development in Sweden in a 250-year perspective.
Öberg, L. (1996). Barnmorskan och läkaren. Kompetens och konflikt i svensk förlossningsvård 1870–1820. (Doktorsavhandling, Stockholms universitet). Stockholm: Ordfronts förlag.