Barnmorskan Eva-Maria Wassberg är tf ordförande i Göteborgs Barnmorskesällskap. Här kommer hennes berättelse.
Det är inte helt enkelt att lite kort berätta om sig själv när man som jag nu har ett långt liv bakom mig. Och vad är ”mig själv” och vad är den professionella delen? För mig är det sammanflätat.
Den ultrakorta versionen
Född 1957. Mor till fyra (sista barnet fött hemma). Sjuksköterska som 21-åring och barnmorska som 29-åring. Arbetat på alla för barnmorskan förekommande områden* samt som universitetsadjunkt i åtta år. Därutöver som sjuksköterska tre år som public health nurse i Zambia och nu senast två omgångar på epidemiavdelning under pandemin.
*barnmorskemottagning både offentlig och privat, förlossningsvård både offentlig och privat (hemfödslar) i Sverige. Förlossnings avdelning i Norge och Danmark, ungdomsmottagning, preventivmedelsförskrivning offentlig och privat (RFSU-kliniken i Göteborg), gynmottagning offentlig och privat (Lundby sjukhus), Fördjupat mig i sexologi, folkhälsovetenskap, högskolepedagogik, dramapedagogik och olika metodkurser inom forskningsmetodik (statistik, epidemiologi, kvalitativa och kvantitativa metoder).
Den längre, personligare berättelsen
Första födseln 1978
Fem år efter jag träffat Jens, som jag så småningom fick fyra barn med, födde jag vår första son som 21-åring. Tvångsrakning och dito enliterslavemang och därefter in i duschen. Ensam. ”Ffd ej fix i b-ing” och därmed tvingad till sängläge: ”Tänk om vattnet går, då kan ju navelsträngen komma i kläm och barnet dör”. Påtvingad sovdos petidin ”Nu ska du sova och Jens får vänta i papparummet utanför avdelningen”. Upplevelsen av att drunkna, inte kunna komma upp till ytan under petidinruset, lever kvar i mig 43 år senare.
Misstanke på bäckenträngsel, transport på hård brits till röntgen ”Du måste ligga stilla när vi tar bilder!” – så svårt under värkarbetet! Trots rymligt bäcken fortsatt sängläge, med rörligt huvud. Någon tog hål på hinnorna, kopplade värkstimulerande dropp, smärtan ohanterlig, boxade Jens i magen i förtvivlan, EDA, blodtrycksfall och svimmade men hann tänka ”Så synd att jag dör nu och inte får träffa mitt barn”. Krystfasen gick inte tillräckligt fort, hot om sugklocka om jag inte krystade bättre (EDA på den tiden bedövade benen), tänkte ”aldrig i livet” och krystade för kung och fosterland. Underliv uppklippt eftersom jag var förstföderska (alla förstföderskor klipptes om man hann).
Så kom han äntligen efter cirka ett dygns värkarbete, den efterlängtade underbara lilla ungen. Tvingad att stanna nio dygn med misstanke på placentarester. Jo, Methergin fanns på den tiden, jag bodde 4 km från sjukhuset, var nybliven sjuksköterska och trodde på att jag inte fick bestämma själv. Retrospektivt har mycket blivit bättre inom förlossningsvården!
Andra födseln 1981
”Ser att du blev klippt förra gången så då klipper jag igen” *klipp*, suturering med silkesutur, vävnadsretande, ”Klipp upp suturerna jag står inte ut”, ”Nej, det gör jag inte”. Förfärligt, ville bara hem ”Nej du måste stanna fyra dagar”. Barnen i barnsal och bara inne hos mammorna vid amning. På natten fick man inte amma, för det kunde störa de andra mammorna, barnen tillmatades på natten. Jag grät och hade svårt att knyta an till detta lilla barn. Helt annorlunda upplevelse. Denna ”förlossningsdepression” var iatrogen! Begreppet obstetric violence var inte myntat.
Insikt: kvinnor kan föda av egen kraft
Nä, barnmorska, ville jag då rakt inte bli! Läste tropikmedicin, for till Zambia med man och barn och drev mor-barnklinik med zambiska medarbetare i tre år. Häpnade över alla små tjocka, friska barn födda på stampat jordgolv och fick delvis revidera vad jag tidigare sett och läst. Kvinnor ÄR kapabla att föda av egen kraft i de flesta fall och under mycket primitiva förhållanden. Så klart konfronterades jag också med barn och mödrar som dog av sådant som kunnat förebyggas. Nu föddes min längtan att bli barnmorska för att kunna göra skillnad!
Tredje födseln 1986
När jag skulle föda tredje barnet var jag barnmorskestudent och nu påläst, minsann! Ville föda hemma för att ha kontroll över vad som gjordes mot mig, men hittade ingen som ville hjälpa. Min bästa vän och kurskamrat fick löfte att bistå mig inne på den klinik där vi var studenter. Allt gick bra tills utdrivningsskedet när handledaren tvingade mig att återigen ligga med ben i benstöd, från det bekväma och kraftfulla knäståendet i mjuk säng till underkastelsens ryggläge på hård förlossningsbrits. Och ändå var jag följsam i den här barnmorskans krav, vilket gav mig skuldkänslor i efterförloppet. Jag blev så arg att jag åkte hem tre timmar efter födseln, fick skriva på papper att det var på egen risk…
Som barnmorskestudent tillsammans med en handledare hade jag min första födsel med en kvinna på alla fyra i mjuk säng på samma klinik ett par månader tidigare. Jag visste att det var möjligt och jag kände i min kropp vad som var bäst för mig.
Insikt: hjärnan påverkas under födandet
Här lärde jag mig något viktigt: det är mycket svårt för en födande kvinna att hävda vad hon själv önskar och vill när hon är mitt i ett värkarbete. Jag har en stark, levd erfarenhet av att som föderska kan man uppleva sig helt överkörd utan att förmå att uttrycka detta.
Min slutsats då: för att minimera risken för upplevda övergrepp ska kvinnan, om hon vill, i förväg veta vilken barnmorska som ska vara med vid födseln och att de haft möjlighet i god tid före födseln att diskutera vilka alternativ som finns.
Fjärde födseln 1989
Barnmorska sedan två år och nu skulle jag föda hemma, jajemän! Bästisen som var med när nummer tre föddes var nu själv gravid. Vi skötte om varandra under graviditeten på den barnmorskemottagning där vi arbetade. När jag födde gick det snabbt, det blev på mina villkor, jag kände mig helt trygg i hennes händer, födde på alla fyra och inga klipp eller bristningar. Kände mig så stark och kompetent och oövervinnlig. Upplevde den där extra kraften som innebär ”händer det något kan jag beskydda min avkomma” vilket de flesta djur väl har efter en födsel.
Insikt: den kvarvarande kraftfullheten i en positiv förlossningsupplevelse
Det här blev en vändpunkt i mitt liv och fem veckor senare fick jag möjlighet att återgälda min väns insats för nu födde hon hemma med mig som barnmorska. Tillsammans bistod vi sedan vid hemfödslar under tio år och själv fortsatte jag ytterligare 15 år i olika barnmorskekonstellationer. Under dessa 25 år har jag lärt mig vad födande handlar om, på ett sätt som jag inte har kunnat få till mig under alla år på sjukhus. Där har jag lärt mig andra saker som är bra att kunna, men det jag skulle vilja kalla födandets essens har jag lärt mig hemma hos kvinnorna. Det handlar inte bara om födsloplats, utan att jag känt kvinnan innan födseln, bistår sedan och därefter uppföljning i hemmet flera gånger, alltså en slags erfarenhet av utfall.
Försök 1: förändra inifrån verksamheten
Mitt liv fortsatte den experimentella vägen ”det MÅSTE gå” att förändra förlossningsvården så den blir mer utifrån kvinnors emotionella behov. Stärkt av mina erfarenheter från hemfödslar och ABC-avdelningen på Sahlgrenska med vattenfödslar, stående födslar, ja alla upptänkliga utom på rygg i benstöd, arbetade jag vidare i den stilen på andra förlossningsenheter. På något vis fick jag hållas utan att bli särskilt ifrågasatt men någon genomgripande förändring inifrån förlossningsavdelningarna kunde jag inte få till stånd.
Försök 2: förändra genom utbildning av barnmorskestudenter
Först sex år och sedan ytterligare två år på Högskolan i Borås med framför allt utbildning av nya kollegor. Och föreläsningar på GU om det normala barnafödandet. Har nog gjort det svårt för många studenter att få ihop det, när jag försökt förmedla vad ett biologiskt födande handlar om och de mött något helt annat under de verksamhetsförlagda studierna… Kanske har jag influerat en del studenter, men någon förändring av förlossningsvården har det inte blivit.
Försök 3: förändra genom politiken
Så startade en förening, Feministiskt initiativ. Jag hakade på omedelbart och var med när föreningen blev ett parti. Tänkte att i detta sammanhang måste det bli möjligt att förändra. En feminist måste väl vilja föda på sina egna villkor? Tyvärr var det mycket svårt under de fyra år jag var med i partiet, att få till någon förändring. Kanske borde jag hållit i lite längre, använt andra metoder, jag vet inte… Jag kallar mig gärna feminist men det tycktes inte som att politiken var rätt väg för mig för att få till en förändring.
Försök 4: förändra genom samverkan mellan föräldrar, doulor och barnmorskor
Var med och startade en förening, Födelsehuset (numera Birthrights Sweden), där vi tillsammans arbetar för förändring genom opinionsarbete och utbildning. Genom föreningen kunde vi komma till tals i debatter och det blev en del gehör för att förlossningsvården behöver revideras (ja, en del har ju blivit mycket bättre men annat har faktiskt blivit sämre). Vi utbildade kvinnor med utländsk bakgrund till Doula & kulturtolk och såg till att fenomenet fick spridning i landet. Parallellt startade Maria Hogenäs och jag ”Tricks of the Trade”-kurser. Ett ”rum” för barnmorskor att mötas över en enkel måltid för att utbyta erfarenheter, få påfyllning under guidad meditation och fysiska övningar och att vi delgav varandra just tips och tricks, alltså själva hantverket. Detta har verkligen varit betydelsefullt för flera av deltagarna under årens lopp, för några avgörande för att stanna kvar i yrket. Men någon genomgripande förändring av själva vården har det inte blivit.
Försök 5: förändra genom ordförandeskap i Sveriges äldsta barnmorskeförening: Göteborgs Barnmorskesällskap
Som pensionär efter ett långt och innehållsrikt yrkesliv bakom mig och nu i rollen som tf ordförande i Göteborgs Barnmorskesällskap, ser jag att vi har goda förutsättningar att få till världens bästa kvinnohälso- och sjukvård. Vi har den forskning som behövs, vi har den kompetens som behövs genom alla välutbildade barnmorskor och alla barnmorskor som forskar, disputerar, avancerar till lektorer, docenter, professorer, vi lever i ett av världens rikaste länder, har lagar som styr oss som till exempel hälso- och sjukvårdslagen, patientsäkerhetslagen, patientlagen och arbetsmiljölagen. Därutöver barnmorskans etiska kod som ställer oss på kvinnans sida.
Jag avslutar min berättelse med en fråga till dig, kära läsare:
Varför har vi inte kommit längre?
Eva-Maria Wassberg
T f Ordförande Göteborgs Barnmorskesällskap, Svenska Barnmorskeförbundet
Styrelsen Göteborgs Barnmorskesällskap, gruppbilden: översta raden från vänster: Sara Holmén, Camilla Lado, Christina Nilsson, Malin Hansson. Mittenraden från vänster: Ingela Lundgren, Sara Holm, Eva-Maria Wassberg. Nedersta raden från vänster: Malin Grahn, Tanja Lukin.