Barnmorskan och författaren Pia Höjeberg har nyligen givit ut sin första roman ”Hanna och barnsängskriget”. Hanna har en verklig förlaga, Johanna Bovall Hedén, barnmorskan som var Sveriges första kvinnliga fältskär och grundade Svenska Barnmorskeförbundet.
Hur har din bok blivit mottagen av läsarna?
Eftersom boken är nyss utgiven håller många på att läsa men jag har fått ord som spännande, fascinerande, intressant, brutalt, blodigt och sorgligt.
Hur har du gått tillväga i arbetet?
Boken är en historisk dokumentärroman. Eftersom jag skrivit Johanna Hedéns biografi var basen gjord. Jag känner mig besläktad med henne. Hon var barnmorska och skribent. Under slutet av sitt liv brann hela hennes bibliotek samt tre färdigskrivna manus upp. Vad de innehöll vet vi inte, men detta har påverkat mig. Jag har läst hennes kåserier till Jordemodern noga och läst in mig på hennes samtid. Jag har läst läroboken hon hade under utbildningen och artiklar som hon läst, besökt hennes barndomshem i Närke, hennes första tjänstgöringsplats i Huså, gått på gator där hon gått och så vidare. Behärskning, att hålla tillbaka känslor, var den tidens dygd och kvinnors sexualitet var inte erkänd. Hannas karaktär framgår av inre och yttre dialoger. Jag har släckt alla elektriska lampor och föreställt mig hur det var att förlösa i mörker eller med ett enda stearinljus. Det sades att barnmorskan ska ha ett öga i varje fingerspets. Hannas händer är en röd tråd genom romanen. Det har varit roligt att leva sig in, fantisera och slippa alla källhänvisningar.
Johanna Bovall Hedén tog initiativet och grundade Svenska Barnmorskeförbundet. Om du jämför 1800-talet med idag – vilka skillnader och likheter ser du när det gäller barnmorskans yrkesutövning och arbetsförhållanden? Kvinnors reproduktiva rättigheter?
Först och främst: Det är kvinnor som föder och förlöser. Den patriarkala strukturen och förtrycket har präglat och präglar barnmorskans yrkesutövning.
1800-talets barnmorskor var skickliga i sitt hantverk – händerna var deras främsta instrument. Det håller vi på att tappa bort. 1800-talets barnmorska hade låg social status. Det har hon inte idag, men trots ökad professionalisering syns det inte i lönesättningen.
När förlossningarna förlades till sjukhusen inordnades barnmorskan i en hierarki där läkarna i toppen styrde (och ännu styr) över hennes yrke. Där befinner hon sig ännu idag och för en ojämn kamp för att hävda sitt yrkes självständighet.
Efter att ha tjänat samhället under hela sitt liv dog 1800-talsbarnmorskan ofta i fattigstugan. Många förlossningsbarnmorskor arbetar idag deltid för att orka. Det kommer att leda till att de blir fattigpensionärer.
Barnmorskans lojalitet med sina patienter utnyttjades och utnyttjas på bekostnad av barnmorskans hälsa.
Så skrämmande mycket är sig likt från 1800-talet.
På 1800-talet födde många kvinnor barn tills de dog i sin sista barnsäng. Det tog till 1970-talet innan barnmorskorna blev involverade i preventivmedelsrådgivningen. Det är den största skillnaden.
Vilka ord vi väljer att använda speglar tidsanda och kultur. Jag tycker om ordet kvinnohälsa men inte uttrycket: reproduktiv hälsa. Produktion kommer från industrin. Kvinnor producerar inte, även om en del i förlossningsvården kan påminna om detta. Objektifiering av kvinnokroppen är kännetecknande för det patriarkala genussystemet. När kvinnokroppen ”utanförläggs” genom exempelvis CTG och ultraljud får det konsekvenser förutom de positiva medicinska. Kvinnan själv har nämligen inte möjlighet att tolka resultaten och hennes egna upplevelser och signaler av sin kropp kopplas bort. De medicinska framstegen har minskat mödradödligheten, tack och lov, men frågan är var gränsen går för medikalisering av friska barnaföderskor, det vill säga när förlossningsvården gör det friska till sjukt. Det är frågeställningar som ligger långt från 1800-talet.
Vad tänker du om debatten om svensk förlossningsvård – #bbkrisen?
Idag har vi rädda kvinnor som inte litar på sina kroppar och vill ha kejsarsnitt, som Lisa Bjurwald i boken BB-krisen tycker att de ska få om de begär. Det är knappast någon lösning på problemet. Hennes bok ger röst till drabbade kvinnor och har lett till att strålkastarljuset riktats mot dagens förlossningsvård. I huvudsak tycker jag att det är bra. Debatt behövs och barnmorskorna gör klokt i att ta den och passa på tillfället att synliggöra arbetsklimatet. Barnsängskriget har gått in i 2000-talet. Men jag skulle önska att Lisa Bjurwald gjorde gemensam sak med barnmorskorna i deras krav: en barnmorska, en förlossning. Kriser är massmedialt tacksamma, men när journalisterna tröttnat på ämnet så finns barnmorskorna kvar att hantera sin arbetsvardag ”att oförtrutet betjäna, det vare sig hög eller låg, rik eller fattig, natt eller dag” som det stod i Barnmorske Eden.
Vilken är den viktigaste frågan för barnmorskor – nu och i framtiden?
Oj, vilken stor och svår fråga! De medicinska kontrollerna är etablerade men här några andra aspekter på yrket:
Barnmorskan är unik i det att det snabbt uppstår en förtrolighet mellan henne och patienten. Detta kan hon ta vara på och utveckla. Det är inte oviktigt att barnmorskan ofta möter patienter i känsliga och avgörande vändpunkter i livet. Här finns en existentiell bortglömd aspekt som skulle kunna möjliggöra utveckling och förändring.
Avståndet till barnmorskan upplevs ofta mindre än till läkaren. Hon möter dessutom kvinnan oftare och får en närmare kontakt. Hon har därför möjlighet att individualisera vården. Utmaningen och avgörande är om hon lyckas nå kvinnan i hennes situation och livsfas. Att kvinnan blir lyssnad till och förstådd kräver empatiska, kreativa och kommunikativa färdigheter.
Läkehanden (barnmorskehanden) är ett redskap för undersökning med underskattad potential. Då menar jag inte det ”mekaniskt tekniska” för att diagnostisera utan just för att lugna, läka och massera. Detta borde medvetandegöras och utvecklas även om effekten rent vetenskapligt är svårmätt. Hantverket får inte glömmas och barnmorskorna inte drunkna i CTG-kurvor. Kvinnorna måste efterfråga barnmorskans ”konstförståndiga” händer om yrket ska finnas kvar. Alltså: Back to basic!
Vilken är den viktigaste frågan för Svenska Barnmorskeförbundet?
Jag är inte närmare insatt men tänker så här: Barnmorskeförbundet är dess medlemmar. Att vara många och eniga ger styrka. Genom åren har jag varit inbjuden till de flesta lokalföreningar i landet. Det lokala arbetet är basen och det tror jag på.
Mycket återstår att göra innan barnmorskan äger och ansvarar för sitt yrke och får den tid som fodras för att utöva och utveckla det. Det måste väl vara huvuduppgiften?
Vem ska läsa din nya bok?
Alla. Barnmorskorna är mina trogna läsare men jag har skrivit för en bredare läsekrets.
Din mest kända bok hittills är Jordemor – barnmorska och barnaföderska – hur många exemplar har den sålt?
Den har omarbetats och tryckts upp i tre nya upplagor. Vet inte säkert men rör sig nog totalt om cirka 5000 sålda exemplar.
___________________________________________________________
Pia Höjeberg barnmorska och författare
Blev barnmorska år 1971
Har arbetat mestadels inom mödrahälsovård, på MVC, och på ungdomsmottagning.
Skrev sin först bok 1977 efter volontärarbete i Zambia.
Har skrivit och givit ut 13 böcker.
Barnmorskan Pia Höjeberg fick Svenska Barnmorskeförbundets Hederspris jubileumsåret 2011.
___________________________________________________________
Barnmorskan Johanna Bovall Hedén (1837-1912) grundade Svenska Barnmorskeförbundet 1886. Hon tog initiativ till att starta facktidskriften Jordemodern Månadsskrift för barnmorskor 1888 i vilken hon skrev sina Storkbrev.
___________________________________________________________