Förlossningsvården är en evig sommarrepris och trots att det drabbar både födande kvinnor och barnmorskor har det blivit något som vi verkar ha accepterat.
Den här sommaren har det saknats förlossningsplatser och barnmorskor, ibland det ena eller det andra. Pandemin har påverkat situationen och på de flesta förlossningskliniker har det varit mer än fullt under sommaren. Det föds barn i rum som inte är avsedda för förlossningar, det är överbeläggningar och tappra föderskor som har alldeles för mycket tålamod istället för att protestera. Så har födande kvinnor det i Sverige, vilket är både kvinnofientligt och oacceptabelt. Barnmorskor, nästan alltid kvinnor, löser situationen dygnet runt trots underbemanning och ett personligt lidande över att inte räcka till. Det är inte gnäll; det är fakta. Det sliter och det får barnmorskor att lämna yrket.
Att föda barn är oftast en frisk händelse. Det som alltid behövs är en kompetent barnmorska med ögon för det som avviker, närhet och en trygg miljö för att våga hantera smärtan och födandet. Forskningen visar att en födande kvinna som får kontinuerligt stöd drabbas av färre komplikationer och ingrepp. Självklart och billigt i slutänden eftersom färre interventioner och mer barnmorskenärvaro kostar mindre. Att göra ett bra jobb och ha tid minskar stressen och ökar arbetstillfredsställelsen hos barnmorskor. Trots den vetskapen sker mycket lite förändring, den underdimensionerade förlossningsvården fortsätter att se likadan ut.
Barnmorskor har under många år informerat politiker och tjänstemän om den bristfälliga situationen. Det saknas ett samlat nationellt grepp hur förlossningsvården ska organiseras. Kvinnors behov borde väga tungt tillsammans med all forskning som finns. Individualiserad och kvinnocentrerad vård ska vara en självklarhet men den svenska förlossningsvården är utformad utifrån ett medicinskt perspektiv där risktänk tar allt större plats och skapar en miljö som i sig kan skapa problem och ge upphov till stress, oro och komplikationer hos födande kvinnor. Basvård är att ha en barnmorska vid sin sida under förlossningen och att få tillräcklig support efter barnets födelse men istället lämnas kvinnor ensamma när personalen inte räcker till.
Att välja var det känns tryggt att föda är vanligt förekommande i andra länder men inte i svensk förlossningsvård. Vad som är tryggt är olika för kvinnor. Forskningen stödjer olika vårdnivåer, små barnmorskeledda enheter, hemförlossningar med mera men trots det fortsätter centraliseringen till stora förlossningskliniker. Mindre förlossningskliniker läggs ner med hänvisning till säkerhet och risker, senast i Karlskoga och Sollefteå. Det betyder längre resvägar, oövervakade förlossningar (kvinnor och barn) och rädda smärtpåverkade kvinnor som förlorar all rätt att välja. Det saknas förlossningsplatser med följden att kvinnor hålls hemma för länge eller måste skickas till en annan stad.
Vi barnmorskor är trötta på ignoransen både kring kvinnors behov men också att svensk förlossningsvård är likriktad och inte utgår från födandet som något normalt för de flesta. Det tillsammans med en tuff arbetsmiljö och deltidsarbete för många barnmorskor som inte orkar jobba full tid, har svåra konsekvenser för lön och pension. Det anstår inte ett land med ambitioner på jämställdhet att behandla kvinnor på det här sättet. Det är att utnyttja barnmorskors lojalitet och födande kvinnors foglighet. Det måste ske en förändring.
___________________________________________________________
Artikeln är tidigare publicerad i Aftonbladet DEBATT 2020-08-12
___________________________________________________________