Det finns ett samband mellan förlängd latensfas, förlossningsupplevelse, vårdkvalitet och känslor under förlossningen. Vården måste därför anpassas så att även kvinnan får bestämma över den vård hon behöver. Problemet är betydligt vanligare än vad som tidigare beskrivits.
Många kvinnor har blivit nekade tillgång till barnmorskestöd under latensfas därför att professionen velat skydda kvinna från ett sämre utfall av förlossningen. Förlossningsavdelningarna är inte heller anpassade till att ta hand om kvinnor under latensfasen eftersom det saknas både ändamålsenliga lokaler och personal. Många kvinnor kan ha lång resväg till sin förlossningsavdelning och känner ofta stor osäkerhet under denna tidiga fas. Kvinnorna beskriver det som en balanserande akt i okänd terräng utan vägledning från professionen.
Tidigare forskning och kliniska riktlinjer har rekommenderat att kvinnan och hennes partner ska uppmuntras att åka hem om kvinnan är i latensfas. Samtidigt visar tidigare studier att över en tredjedel av alla kvinnor tas in på förlossningen även under latensfasen. Denna motsägelse var startskottet till forskningen gällande förlängd latensfas. Tidigare forskning har utgått ifrån kvinnans ankomst till förlossningen som startpunkt för förlossningsarbetet, och utan hänsyn till kvinnans upplevelse av värkstart. En prevalens på mellan 5 och 6,5 procent har beräknats i dessa studier.
Annan forskning visar att värkstarten är en mycket konkret händelse för kvinnan, men ingen hade tidigare utgått från hennes upplevelse när man mäter hur vanligt det är (prevalens). Det saknas konsensus på vad som är en förlängd latensfas internationellt, men i Sverige har vi en diagnos på förlängd latensfas som är över 18 timmar oavsett paritet.
Allt detta utgör bakgrunden till de studier som syftat till att utforska och beskriva förlängd latensfas ur olika synvinklar. Dels utifrån vad förstföderskor vill ha för vård under en förlängd latensfas, dels hur vanligt problemet är för både förstföderskor och omföderskor. Dessutom hur det påverkar förlossningen ur en medicinsk synvinkel. Forskargruppen ville också ta reda på hur det påverkar upplevelsen i både tidigt värkarbete men också upplevelsen av själva förlossningen och vårdens kvalitet. Det var självklart att använda kvinnans egen uppgift om värkstart som utgångspunkt. Vidare ville vi testa ett frågeformulär för upplevelser i latensfas. En årskohort av kvinnor med spontant värkarbete bjöds in att delta.
Delarbete 1
I delarbete I intervjuades 16 förstföderskor som samtliga hade upplevt en latensfas på 18 timmar eller mer för att ta reda på vad kvinnan önskar för vård under en förlängd latensfas. Centrala begrepp för vården beskrevs som ett välkomnande bemötande och att inte bli avvisad, där kvinnorna berättar hur viktig den första kontakten med barnmorskan på förlossningen är. De behöver känna sig betrodda och inte ifrågasatta. Ett annat begrepp är individuellt anpassad vård där kvinnans behov ska styra de beslut som tas och osäkerheten gällande den utdragna tiden beskrevs som värst. Relevant information förbättrar egen hantering av situationen men kvinnorna saknade en förberedelse redan under graviditeten. Vidare beskrevs vikten av delaktighet och behov av feedback och uppföljning där det var viktigt att barnmorskan lyssnar på deras oro. De önskar att själva få besluta om tidpunkten när de ska åka in till sjukhuset och i de fall de åker hem igen så vill de ha en planerad tid för uppföljning. Att få finnas nära förlossningsavdelningen eller bli inlagd på avdelningen känns viktigt. Kvinnorna upplever en lugnande effekt på oro och smärta, om barnmorskestöd finns inom räckhåll. Vissa kvinnor har behov av starkare medicinsk smärtlindring och andra får förlossningen igångsatt med exempelvis hinnsprängning, vilket upplevs positivt.
Det kvinnorna beskriver som viktiga delar kan även ses som generella aspekter av en positiv förlossningsupplevelse. Det gäller till exempel stöd, att få delta i beslut och att bli sedd som en individ. Detta är känt i tidigare forskning men för kvinnor med en förlängd latensfas är dessa delar än mer viktiga. Denna grupp av kvinnor har ju generellt haft en stor del av sitt förlossningsarbete utan stödet av en barnmorska.
Resultatet visade att gruppen kvinnor med förlängd latensfas blir mer utsatt för olika medicinska ingrepp.
Delarbete 2
I delarbete II genomfördes en granskning av förlossningsjournaler på kvinnor som födde barn under ett år på en mellansvensk förlossningsklinik. Syftet var att ta reda på hur vanligt det är att kvinnor upplever en förlängd latensfas. Samtliga kvinnor som födde barn efter att förlossningen startat spontant efter graviditetsvecka 37 inbjöds att delta. Nästan alla kvinnor önskade delta i studien, vilket var glädjande och ökar trovärdigheten för resultatet. Totalt granskades 1343 förlossningsjournaler. Samtliga barnmorskor på förlossningsavdelningen var informerade om att studien pågick och visste att kvinnans upplevelse av värkstart skulle dokumenteras i journalen. Uppgifter om när kvinnan lades in på avdelningen, vilka medicinska ingrepp som gjorts samt hur förlossningen avslutades, samlades också in i journalgranskningen.
Resultatet visar att när kvinnan själv får ange när hennes förlossningsarbete startat är det betydligt vanligare att latensfasen var förlängd, än vad som tidigare beskrivits. För förstföderskor hade 29 procent en förlängd latensfas och för omföderskor var siffran 17 procent. Att det var så pass vanligt var inte en överraskning utifrån klinisk erfarenhet, men det är samtidigt viktigt att inte patologisera i onödan och alla dessa kvinnor ska inte ha en medicinsk diagnos. Det är däremot viktigt att professionen tar även det tidiga värkarbetet på allvar och ser personen bakom och inte bara fattar beslut utifrån rutiner eller av slentrian.
Resultatet visade att gruppen kvinnor med förlängd latensfas blir mer utsatta för olika medicinska ingrepp. Något som tyder på att vårdpersonalen ser denna grupp som en riskgrupp. Deras förlossning avslutas oftare med kejsarsnitt eller sugklocka. Samband mellan att bli inlagd på förlossning i latensfas och kejsarsnitt hade man sett tidigare, men studien visar att kvinnor med förlängd latensfas blir inlagda tidigare och mer utsatta för medicinska ingrepp.
Delarbete 3
Delstudie III var en enkätstudie där 757 kvinnor deltog. Studien visade att förstföderskor med förlängd latensfas upplevde en sämre vårdkvalitet och skattade sin förlossningsupplevelse lägre. De fick mindre information, skattade lägre engagemang från barnmorskor och undersköterskor och upplevde lägre närvaro av barnmorska. De upplevde också att deras partner fick mindre stöd jämfört med förstföderskor som hade en latensfas under 18 timmar. De skattade hela förlossningsupplevelsen lägre och upplevde i mindre utsträckning en normal förlossning. De kände sig mindre trygga, mindre stolta och mer ignorerade av personalen. För omföderskor med en latensfas över 18 timmar, var skillnaderna inte lika tydliga. De skattade dock barnmorskans engagemang lägre och kände sig mindre trygga och upplevde mindre kontroll under förlossningen jämfört med kvinnor som haft en kortare latensfas.
Enkätstudien visade att en förlängd latensfas påverkar både kvinnans upplevelse av vårdens kvalitet negativt. Detsamma gäller hennes känslor och förlossningsupplevelsen i stort. Detta tydliga samband har inte påvisats tidigare men de nya fynden är inte heller helt oväntade.
Eftersom en negativ upplevelse kan få stora konsekvenser för kvinnan och hennes familj måste mer fokus läggas på att ta med kvinnans egen upplevelse av värkstart, anpassa vården i både latensfas och aktiv fas samt följa upp dessa kvinnor efter förlossningen med samtal. En positiv förlossningsupplevelse kan påverka en kvinnas framtida barnafödande och hennes välmående i stort. Det finns också samband mellan en negativ upplevelse, ett uppskjutet barnafödande eller önskemål om att kvinnan önskar kejsarsnitt vid nästkommande graviditet.
Delarbete 4
Delstudie IV, som ingick i enkätstudien, visade att en förlängd latensfas även påverkade upplevelser i tidigt värkarbete. I denna studie deltog 754 kvinnor, både förstföderskor och omföderskor. Här testades om ett frågeformulär (ELEQ), som utvecklats i Canada för förstföderskor, även kunde användas i Sverige och om det även var lämpligt för omföderskor. Resultatet visade att det är lämpligt även i Sverige men för omföderskor skilde sig upplevelsen av den professionella vården något åt. Förstföderskorna upplevde generellt högre stress, lägre välbefinnande och sämre vård från personalen, jämfört med omföderskor. För förstföderskor med förlängd latensfas, påverkades upplevelsen av vården negativt under latensfasen.
Det behövs mer kunskap om vården till kvinnor under latensfas. För att vården ska kunna anpassas utifrån kvinnans behov istället för tvärtom ska hennes upplevelse ska efterfrågas och erkännas. Arbetet med att synliggöra även det tidiga förlossningsarbetet måste fortsätta. Ingen kvinna som deltog i aktuella studier blev nekad att få föda på den undersökta avdelningen.
Att sätta det tidiga förlossningsarbetet under lupp har visat på både upplevelsemässiga och hälsoekonomiska konsekvenser på lång sikt.
Sammanfattning
Det finns ett samband mellan förlängd latensfas, förlossningsupplevelse, vårdkvalitet och känslor under förlossningen. Dessa kvinnor kan också ses som en riskgrupp ur ett medicinskt perspektiv med fler obstetriska interventioner och instrumentella födslar.
Kvinnors upplevelser under latensfas var relaterade till förlossningsupplevelse och upplevd vårdkvalitet. Hänsyn måste tas till individuella önskemål när vården i latensfas planeras och ett personcentrerat perspektiv ska hållas.
Förstföderskor och omföderskor har olika önskemål och erfarenheter under latensfasen och särskilt fokus ska ges till förstföderskors erfarenheter och önskemål om vård.
ELEQ är ett lämpligt frågeformulär att använda även i Sverige, men vid analys ser mönstret olika ut beroende på paritet vilket måste tas hänsyn till när resultatet tolkas.
___________________________________________________________
Förlängd latensfas – förekomst, förlossningsutfall, vårdkvalitet, kvinnors erfarenheter och önskemål samt psykometriskt test av ett frågeformulär.
Karin Ängeby disputerade den 7 december 2018 inom Omvårdnad på Karlstads universitet. Opponent var docent Anna Dencker, Sahlgrenska akademin. I betygsnämnden deltog professor emeritus Ove Axelsson, Uppsala universitet, professor Lena Mårtensson, Högskolan Skövde samt docent Ingela Wiklund, Karolinska institutet.
___________________________________________________________