Följ barnmorskan och doktoranden Louise Lundborgs dagbok där hon beskriver sin resa in i forskarvärlden.
Oktober 2021
Mindre än sex månader kvar till disputation. Inte för att jag räknar dagarna, men visst känns det som TID alltid är aktuellt. Det är nu som jag ska försöka knyta ihop säcken. Ett steg i att göra detta är att skriva sin Litteraturöversikt till avhandlingen. Min avhandling är en sammanläggesavhandling och kommer bestå av fyra delarbeten, det vill säga fyra studier och en litteraturöversikt, så kallad Kappa över forskningsämnet och en fördjupning i epidemiologi där studiedesign diskuteras. En att annat sätt att skriva en avhandling är att skriva en monografi som är en skriven fördjupande akademisk text inom ett specifikt område. För ett år sedan så hade jag bara en studie publicerad och kände mig långsam och hade väldigt svårt att se hur jag skulle hinna allting. Sista året har varit väldigt produktivt, och jag känner mig som förlossningsprogressen som jag är engagerad i, långsamt till en början men efter att den aktiva fasen inträtt så går det snabbare och snabbare. I somras publicerades min studie 2 i Scientific Reports, varje mail jag får från tidskriften gör mig lite extra glad, eftersom den är en undertidskrift till Nature. Det är en väldigt fin bekräftelse på att vi hittat ett högkvalitativt sätt att göra forskning på, med hög ambitionsnivå. Den hittas via denna länk.
Men åsikterna kring vad som är bra forskning går isär. I juni fick jag reject (det vill säga nej tack) till min studie 3 som jag hade skickat in till en ansedd tidskrift. Kommentarerna från den som bedömde den var inte nådiga; Jag, personligen beskrevs som en författare som givit mig ut på en resa (forskningen) med ett fordon som saknade både motor och styrning… Det var ett personligt påhopp blandat med totalsågning. Då får man lära sig att ta till sig det som går, oliktänkande människor kan också hjälpa en framåt, även om spontana reaktionen alltid är att man stött på en total idiot. Nu är studien skickad till en annan tidskrift, som kanske hade mer liknande ambitioner som vi med studien och där har den blivit hyllad som nytänkande, viktig och exceptionellt väl genomförd. Den finns ännu ej publicerad så kan ännu inte dela länken.
Samtidigt som jag forskar så är jag delaktig i andra saker, vi har äntligen lyckats gå i mål med vårt tre-åriga arbete att skapa en ny Nationell definition av Aktiv fas.
Detta arbete var otroligt givande, att ha ett så nära samarbete med andra professioner när man utformar definitioner som rör kvinnor i ”gråzon” mellan barnmorskan och obstetrikerns ansvarsområde är en absolut förutsättning.
På konferensen Reproduktiv Hälsa sista seminarium så pratade Anna Nordfjell (tidigare ordförande i Svenska Barnmorskeförbundet) om vikten att skaffa sig allierade när man ska driva en utveckling, och nämnde just förlossningsläkare som en klok partner. Vi har en gammal historia av att gå i polemik med läkarna, jag är helt övertygad om att det är absolut fel väg att gå, genom resonemang och försöka att sätta sig in i varandras olika perspektiv så kan vi nå bättre kvinnohälsa.
Att delta i en konferens fysiskt igen var otroligt energigivande. Att se sin egen roll i ett mycket större perspektiv gör något med en, att höra Margot Wallström och Anneka Knutsson prata om hur de drivit synliggörandet av kvinnor i olika sammanhang, genom att ändra ord i dokument kan låta långt ifrån vår vardag med ont om platser i vården. Men jag tycker det blir så tydligt, att jobba på flera nivåer med samma målsättning är att vara del i ett stort team, jag känner mig del i ett större lag efter dessa dagar. För de barnmorskor som är doktorander så vill jag tipsa om att vi har en lite slumrande Facebook grupp som heter Barnmorskeförbundets nätverk för doktorerande barnmorskor.
Näst på tur för mig är att fortsätta att skriva koder i SAS, för att kunna få ut de analyser jag behöver för att kunna dra slutsatser om huruvida tiden under öppningsskedet är relaterat till sjuka barn vid födseln. Med det menar jag, är det tiden i sig eller är det andra saker som täta värkar, oxytocin som ökar risken för hjärnblödning, asfyxi, inläggning på neo.
Om ni vill utmana er själva kan ni fundera över begreppet ökad risk, och vad ni egentligen läser in i det uttrycket. Är en ökad risk verkligen alltid en reell risk? Eller är det så att vi ska vända på det och istället beskriva sannolikheten för att saker ska gå bra istället? Om man ska värna det friska födandet är det nog klokt att börja fundera på hur vi själva slänger oss med uttryck som risk. Vi använder association inom forskningen, det kan låta pretentiöst men en funderare hur vi pratar med varandra, våra patienter och våra studenter om risk kan vara klokt.
På ämnet risk, för de som känner sig osäkra på riskerna kring vaccin och graviditet så svarar Karin Pettersson klokt på de eventuella tankarna här: Överläkaren: Så säkra är vaccinen för gravida | SVT Nyheter
