Följ barnmorskan och doktoranden Louise Lundborgs dagbok där hon beskriver sin resa in i forskarvärlden.
November 2020
Jag har haft mitt halvtidsseminarium. Under augusti och september skrev jag min halvtidsrapport. Det är en litteraturöversikt som ska beskriva ämnesområdet relativt detaljerat och sedan skall varje enskild studie som gjorts och ska göras beskrivas i detalj. Eftersom det är väldigt komplicerat att forska på tidsparameterar även om vi har alla tidsuppgifter från partogrammet så behövde vi noga planera sista 2 studierna parallellt med att jag förberedde mig inför seminariet. Jag hade intensiva dagar med mail, studiedesign genomgångar med mina handledare, maila tidigare kollegor med mera för att kontrollera de olika ”variablerna” som vi vill använda. Erfarenhet från klinik gör att jag vet att detaljer i akuta scenarion kan vara avgörande för hur vi dokumenterar, när vi till exempel ska titta på barnutfall, så måste jag noga kontrollera att vi använder data från registret som är korrekt dokumenterat. (Extra tack! Onni Andersson, Erik Borgström, Fredrik Larsson, Marielle Rotzius Almgren.)
Halvtidsseminariet är tänkt som en check-up, stöd på vägen för att se att jag uppnår målen men även ge oss möjlighet att se över de fortsatta studierna. Det är lite som en mini-disputation, med skillnaden att jag ska kunna svara på frågor kring de studier som ännu ej är gjorda. Jag förberedde en powerpoint och höll mitt ”genrep” för min forskargrupp, ett 20 tal personer. Några var på plats i vårt mötesrum.
Mitt genrep gick dåligt, jag drog över tiden, pratade för mycket om bakgrunden till varför studierna behövs göras, men för lite om mina egna studier. Dessutom stressande att hålla föredrag på engelska. Men fördelen med att ha en forskargrupp med smarta och snälla kollegor är att man kan bli bättre, jag fick anteckningar och feedback från flera (Tack! Nathalie Roos, Linnea Ladfors och Katarina Remaeus) utöver mina handledare och kände verkligen att jag kunde slipa till presentationen och mina powerpoints inför den stora dagen.
I timmar gick jag runt hemma och repeterade vad jag skulle säga, ändrade och läste på statistikstudier för att verkligen förstå vad jag har gjort för studier och vad som händer med resultaten om man ändrar små detaljer, till exempel vilka som skall inkluderas. För att komma över nervositeten hade jag även hjälp av min superproffisga kompis som arbetar med teaterföreställningar (Tack Sara Kleimar!), både med kroppsspråk men även med betoningar och när det väl var dags så kände jag mig lugn. Det enda positiva med Covid-19, jag hade aldrig fått den proffshjälpen av henne annars, då hade hon haft fullt upp med andra större föreställningar.
Dagen gick bra, trots flertalet teknikstrul med Zoom, och jag kunde svara på alla frågor från betygsnämnden, Susanne Georgsson (barnmorska), Ganesh (obstetriker) Sara Öberg (epidemiolog). Fick faktiskt riktigt fin feedback, men konstigt nog så är det som om man inte kan fira det, utan redan dagen efter börjar jag tänka på allt annat som jag vill lära mig och behöver göra. Äntligen så börjar jag också på riktigt känna att det är OK att hela tiden ta hjälp av andra för att bli bättre, självkänslan blir inte längre stukad när jag får feedback.
Har även hunnit med att jobba kliniskt ett pass, och föreläsa för Södertälje Förlossningsklinik om min studie och framförallt kring hur vi ska se på öppningsskedet. Det var ett inspirerande gäng jag träffade mina två dagar med Södertälje, något som blev väldigt tydligt var att vi som barnmorskor behöver hitta nya vägar att möta kvinnorna som befinner sig i latensfas eller ”early labour”.
Det räcker inte med att säga att det är bra att vara hemma så länge som möjligt, jag är övertygad om att vi behöver utveckla länken mellan mödrahälsovården och förlossningsvården i större utsträckning.
Caseload, Min Barnmorska på Karolinska fortsätter att växa, men det behövs flera varianter av detta, vi behöver kunna ge mer stöd, åka hem till kvinnorna, tätare kontakter i ”early labour” för att kunna lägga grunden för den fortsatta förlossningen. Det är en reflektion som jag mer och mer tänker på samtidigt som vi pratar om att den aktiva fasen börjar senare, runt 5-6 cm. Många pratar om när vi ska intervenera under förlossning, jag tänker att vi som barnmorskor ska använda den nya evidensen till att organisera ett bättre stöd tidigt under förlossningen istället för att blicka för mycket på vad som ska ske senare. Det är verkligen under den tidiga delen som vår profession har ett stort ansvar att stödja kvinnorna HELT SJÄVSTÄNDIGT som barnmorskor.
Vi kan inte låta nuvarande organisation sätta stopp för vårt stöd till kvinnorna, vi behöver ställa oss frågan, vem och hur på min klinik arbetar med latensfasen och vad behöver vi för att det ska bli bättre? En latensbil för stöd i hemmet? Fler platser för att läggas in och sova en natt existerar ju inte längre i Stockholm, men jag vet att man i större utsträckning har möjligheten på andra ställen. Organisera er, sök medel, prata med varandra, för det kommer inte ske om vi inte själva gör det från respektive klinik. Latensfasen, den tidiga delen behöver förbättras, särskilt enligt många kvinnor. För alla som inte läst barnmorskan Karin Ängebys avhandling så rekommenderar jag den varmt, sammanfattningen räcker också om man inte orkar läsa studier. Den hittas här: Prolonged latent phase of labour.
Fått en del mail angående min text i Jordemodern nr 7 nov 2020, mycket reflektioner och kloka förslag från kollegor i landet. Det finns mycket engagemang för kvinnorna, men det är inte alltid lätt att veta hur styrningen går till och vem som bestämmer vad och hur, riktlinjer och PM, forskning etc. För alla som följt Hanna Ulfsdottir Sahlins forskning på vattenförlossningar så är det tydligt hur evidensen ( forskningen) som vi systematiskt som doktorander och forskare jobbar oss blåa för att få fram är ovärderlig för att kunna påverka vår egna kliniska verklighet. Nu finns det PM för vattenförlossningar på många kliniker i landet som ett resultat av det arbetet.
Först bygger vi evidens, sen använder vi den till att ändra vår verksamhet i den riktning som är säker och bra för den födande. Som bonus blir vår arbetsmiljö bättre när vi känner att vi kan ge kvinnor det som de har rätt till och önskar under sitt födande.
P.S. Tack till alla andra som jag träffar, som mailar och som hjälper oss framåt, jag uppskattar allas er hjälp. Listan med namn kan bli lång, några fick ett litet extra tack denna gång.
___________________________________________________________
Louise Lundborg var en av föreläsarna på Svenska Barnmorskeförbundets temadag:
Framtidens förlossningsvård – mångfald och kontinuitet. Hur går vi vidare?Förlossningsprogress och aktiv fas hos kvinnor med spontan förlossningsstart.
När ska vi intervenera under förlossningens öppningsskede?
Louise Lundborg · leg barnmorska, doktorand Karolinska Institutet, Enheten för klinisk epidemiologi. Webbinarium den 17 november 2020
___________________________________________________________
Artikel av Louise Lundborg är publicerad i Jordemodern nr 7 november 2020.
___________________________________________________________
