Följ barnmorskan och doktoranden Louise Lundborgs dagbok där hon beskriver sin resa in i forskarvärlden.
Augusti 2020
Semestern är slut och arbetet är i full gång. Att hitta en struktur för att få dagarna att bli så effektiva som möjligt är en utmaning när man är doktorand. Det finns ingen rutin att luta sig emot, det är så mycket som man skall göra som är ett ”första gången” moment. Vissa delar kräver djup koncentration och ibland kan det ta flera dagar att formulera en mening i text.
Många säger till mig att de inte kan forska för de är så dåliga på engelska, jag skulle säga att språket inte är den stora utmaningen i skrivandet. För mig och flera andra forskare är det att göra det man forskar på begripligt för utomstående. Detsamma gäller att göra statistiska analyser och använda koder i SAS, STATA eller SPSS. Och så dessa revideringar på ett färdigt manus som kommer mitt i det att man jobbar på en ny studie, det är inte lätt att behålla fokus och komma ihåg allt.
I juli på min första semestervecka klev jag upp halv 6 för att hinna jobba med revidering av mitt manus innan familjen vaknade, det räckte inte tyvärr och maken och barnen fick tillbringa de första veckorna själva på dagarna. Jag hade sällskap via Messenger varje morgon med min forskande kompis Lisa som gjorde samma sak, jobbade innan familjen vaknade. Vi skickade som alltid frågor till varandra om koder, studiedesign och referenser på studier för att ta oss framåt i våra respektive projekt, supernördigt kan tyckas för en utomstående. En bild från en solig uteplats tillsammans med datorn och tröstande ord när Endnote kraschar är ovärderligt i sådana stunder.
Att vara en effektiv förlossningsbarnmorska är inte samma sak som att vara en doktorerande barnmorska i motgång, det tar tid att vänja sig vid att allt man gör behöver feedback för att bli bättre, att det är ”manuset” som är dåligt, inte ”jag” som behöver bli bättre. Struktur i arbetet för tid till reflektion av det man skrivit eller planering av en ny studie är extremt viktigt, jag använder numera flera olika hjälpmedel som Zoom (möten), google calender (tidsplanering möten mm), notability (anteckningar och nedladdning av artiklar) , asana (projektplanering) och känner mig som en riktig datahacker ibland. Det är ganska långt ifrån livet på sjukhuset där man skrev upp sina arbetstider i en papperskalender.
Covid har gjort att det blivit fördröjning med publikationer då många medicinska tidskrifter inte har haft tillräckligt med reviewers. En reviewer läser ett manuskript, går igenom hela och analyserar om studien och publikationen håller tillräckligt hög vetenskaplig nivå samt är relevant för publikation. Att få reviewa andras artiklar kräver att man kommit en bit på väg i sin forskarutbildning och tar mycket tid men är vitalt för den vetenskapliga processen. Jag har just fått göra min första review, och även tackat nej till några där jag ej ansett mig ha tillräcklig kunskap. Allt detta görs på befintlig tid, mao får jag inget extra betalt eller tid för att göra den typen av arbete. Självklart kan jag välja att göra det på min arbetstid, det är en läroprocess som utvecklar mig som forskare men det tar ju tid från min egna forskning också.
Jag lyssnade på en podcast som heter The Portal av Bret Weinstein (avsnitt 19) som beskriver denna process, jakten på den stora ”upptäckten” och strävan efter att bli Nobelvinnare. Det finns en del armbågar och politik i forskningsvärlden att lära sig manövrera, tack och lov ligger obstetrik långt ned på listan när det gäller ”heta forskningsområden”. Man kan ofta gissa sig till vem som Reviewar ens forskning om man är inom ett smalt område, jag är ganska säker på att min första artikel blev nekad av någon som hade mycket prestige att förlora på att Partogrammet ifrågasätts ordentligt nu efter 60 år, utan att nämna några namn. Dock måste jag säga att mitt manus blivit otroligt mycket bättre under processen när vi fått feedback och skickat in på nytt och skrivit om bitar av det. Man behöver bara lära sig att ta emot det på rätt sätt.
Min mentor Inga-Maj brukar säga att det var det bästa med hela doktorerandet, att få tillbaka något som en duktig person tagit sig tid att läsa och få möjligheten att göra arbetet bättre genom att skriva om. Det är en perfekt inställning till forskning som jag behöver öva på.
