Följ barnmorskan och doktoranden Louise Lundborgs dagbok där hon beskriver sin resa in i forskarvärlden.
Januari 2020
Jag har nu avslutat mitt tredje block i forskarskolan i Epidemiologi på KI. Låt mig återigen påminna om hur upplägget ser ut för en doktorand, eftersom inte ens mina nära barnmorskevänner förstår vad jag gör på dagarna. En doktorand går en forskarutbildning och utför samtidigt forskning. Den totala utbildningen är 240 hp det vill säga 4 års heltidsstudier, där 30 av dessa skall vara ren undervisning inte den egna forskningen. Jag läser mitt i blockform på 4 block a 4 veckor, där jag totalt sett får 24 av de obligatoriska 30 poängen. Så man kan säga att jag närmar mig slutet i den del som är min undervisning.
Denna omgång var lättare, även om jag får slita hårt varje period. Clinical Epidemiologi hade vi under 1 vecka, det var mycket fokus på studiedesign som RCT och interventionsstudier. Vi får själva göra arbetsuppgifter i grupp på dagarna, det blandas med föreläsning. Samma dag så släpptes SWEPIS studiens resultat medialt, vilket gjorde att den diskuterades i vår grupp och med vår lärare. Utan att debattera just SWEPIS i detalj så vill jag ändå belysa några saker som jag blivit ytterst medveten om i denna kurs.
RCT är riktigt svårt att utföra speciellt inom förlossningsvården. Det finns så mycket inbyggd så kallad ”bias” generellt så det är ju väldigt svårt att göra något som inte klassas som oetiskt. Vet till exempel att det har varit väldigt diskuterat huruvida man ska få göra en studie där man randomiserar till ”klipp” vid sugklocka. Det är också så att TID är en faktor som påverkar hur en graviditet slutar, och den måste man ta med i sina beräkningar, hur påverkar TID barnet.
Jag vet detta, för jag jobbar hela tiden med faktorn TID när jag forskar på tiden under förlossningens öppningsskede. Jag har diskuterat detta med statistiker och läkare i min kurs, och det är svårt, då man vanligen ej behöver ta hänsyn till faktorn TID i samma utsträckning.
När det gäller SWEPIS funderar jag över om det verkligen är TID som faktor som påverkar utfallet eller om det skiljer sig mellan grupperna av kvinnor? Men vad jag mer har lärt mig är att RCT inte alls nödvändigtvis lyckas med att lotta bort alla olikheter, det kan fortfarande vara så att man får en ojämn fördelning mellan grupperna om man tittar noga. Vad vi mer vet är att vid en RCT så rör sig riksmåtten väldigt kraftigt mellan ”signifikant” och ”icke signifikant” i början av studietiden, som en CTG kurva med variabla djupa decelerationer, för att när man närmar sig slutet av en studie så planar kurvan ut och blir mer likt ett streck, där gränsen mellan ”signifikant” och ”icke signifikant” är väldigt smal, vilket ibland slutar med att man saknar ”signifikanta” resultat på grund av studiestorlek, men tycker se sig tendenser till ett resultat.
Det är något som forskare avskyr, när man saknar ”power”. Varningens tecken höjdes verkligen av vår föreläsare att tolka och uttala sig om sekundära resultat särskilt om en RCT stoppas i förtid, då det egentligen endast går att uttala sig om det man primärt har studerat, men även dessa resultat skall tolkas med försiktighet. Med den kunskapen om studiedesign så läser jag alla RCT studier mycket mer kritiskt och funderar som många andra om fördelarna vs nackdelarna med tidigare induktion för alla kvinnor. Kanske om vi skulle få lite mer analyser om skillnaderna mellan grupperna, både i BMI och andra riskfaktorer, kanske vi kan skapa mer individuella riskbedömningar innan vi beslutar om induktion i vecka 41.
Det finns aldrig en studie som sitter med svaret på allt, oavsett om det är en RCT eller inte. Trist är i alla fall att trots att det gjorts flera andra studier om överburenhet i samband med SWEPIS har det varit tystare om de viktiga studierna som jag nu fått läsa efter att fått Anna Wessbergs avhandling sänd till mig. Kvinnornas önskemål och upplevelse är väldigt viktigt också i debatten och vi behöver verkligen lyfta det perspektivet för kvinnorna när vi pratar om risker och upplevelser av barnafödande. Något att verkligen tänka på för oss barnmorskor.
Nu väntar jag själv återigen på att få svar om en publikation, har gjort ett försök med en ny tidskrift för min första studie, den första tidskriften tackade nej, tyvärr. Däremot fick jag ett stipendium i dagarna från Kvinnliga Akademiker och deras donationsfond till Karolina Widerströms ära, det är ett stipendium som delas ut vartannat år, det var hedrande då man ansåg att jag i min forskning och arbete jobbar i hennes ”anda”.
Livet som doktorand innehåller både högt och lågt, med andra ord, precis som jag nyss beskrev med både CTG och riskestimaten i RCT (något jag aldrig känt till om jag inte börjat forska). Men mycket i det kliniska arbetet med de födande kan vi aldrig randomisera eller forska fram svar på, det bara sitter där. För att citera en av barnmorskorna i min tidigare studie. ”Erfarenheten och egna evidensen måste vi kunna lita på, det är så det är i vår profession, man måste lita på sin intuition”.
