Följ barnmorskan och doktoranden Louise Lundborgs dagbok där hon beskriver sin resa in i forskarvärlden.
September 2019
Jag har just tagit mig igenom en sommar i förlossningsvården. Det är fantastiskt roligt att få jobba kliniskt, att känna att man är på en arbetsplats med kollegor och arbetsuppgifter som känns trygga och som man behärskar. Tyvärr har jag inte upplevt att vi haft det lugnt eller möjlighet att arbeta evidensbaserat…
Det har funnits få tillfällen till reflektion, till dokumentation eller tid att ge varandra feedback. Jag har många pass arbetat som koordinator och verkligen inte kunnat ge det stöd jag önskat, vare sig till födande kvinnor eller kollegor, i den utsträckning jag bedömt att jag borde. Det stöd som både jag, mina kollegor och kvinnorna förtjänar. Det är ofattbart att vården inte får mer resurser, att vi sommar efter sommar sliter ut oss själva för att klara någon form av miniminivå som mäts i mått som ”ingen dog”, ”några få hänvisades” och att jag stapplar hem efter 16 timmar på jobbet utan mat och dryck. Jag är övertygad om att vi behöver organisera hela den reproduktiva vårdkedjan annorlunda. För att locka tillbaka kollegor och för att få barnmorskeyrket att bli attraktivt igen.
Det har inte funnits en sekund att orka plocka upp forskningen när jag varit ledig. Förutom ett heltidsjobb så har jag liksom många andra tagit extra pass, inte för att jag vill, utan för att jag måste. När hösten kommer så blir vi fler kollegor på golvet igen. Vi får tid för lite mer humana arbetsförhållanden och i bästa fall tid för återhämtning. Då startar den stora utmaningen igen för en forskare, att styra sitt forskningsprojekt framåt, med full energi.
De heltidsdoktorander som inte arbetar kliniskt har haft en sommar med tid för forskning. Det var extra roligt att höra att min handledare Anna landat väl i Portland där hon tillbringar ett år i en forskargrupp, och att en annan kollega i gruppen ska till Stanford Universitet och forska. Det finns spännande utmaningar och fördelar med att inte vara med en fot i kliniken, men också enormt trist att inte kunna uppleva hur forskningens resultat verkligen påverkar det vi gör. Därför blev jag extra glad när jag fick min magisteruppsats publicerad i tidskriften Midwifery under sommaren. Det var som en liten bonus, så mycket tid jag lagt ned på den och tvivlat på att jag skulle få ihop det. Nu firade jag det hela med att gå tillbaka och läsa gamla manusutkast från både den och min Studie 1 och kunde se att mitt skrivande och mitt metodiska tänkande utvecklats. Sakta, sakta långsamma feedback loopar.
Jag har sista veckan varit på en STATA kurs, ett dataprogram som vi använder för analyser av våra data. Där träffade jag en norsk barnmorska och doktorand, Karolina Maeland. Hon kom fram till mig och berättade att hon kände igen mig från Island, den nordiska barnmorskekongressen maj 2019, där hon varit och lyssnat på min presentation av min första studie. Vi delade doktoranderfarenheter och hon berättade att lönen för en heltidsdoktorand är mycket bra i Norge, man får en högre lön än i arbete på klinik, och hon arbetar inte kliniskt. Det skiljer sig en del mot hur många doktorander i Sverige har det, oavsett om du är forskande läkare eller barnmorska.
I oktober ska jag till Malmö och besöka lokalföreningen: Malmöhus läns Barnmorskeförening. Där ska jag delta på deras utbildningsdag om Barnmorskan i nutid och framtid och berätta mer om hur det är att kombinera kliniskt arbete med forskning och projektledning. Det känns roligt att höra att fler barnmorskor är intresserade av att driva på projekt och jag hoppas kunna ge lite tips på hur man kan få igång det hela.
Nu är min första studie äntligen helt klar och inom några dagar skickar jag in den, ”submittar” kallar vi det, till en tidskrift. Sen är det bara att hoppas på att den blir publicerad (”får plats”) annars får den skickas till en ny tidskrift för ett nytt försök.
Då tänker jag att det finns likheter med jobbet som barnmorska på förlossningen: ”Tyvärr är du inte välkommen hit, det finns inte plats för dig. Jag provar att kontakta en annan förlossningsavdelning för att se om de har plats och kan ta emot.”
