Doktorandbloggen fortsätter, nu med en ny röst från barnmorskan Esther Lloyd, doktorand inom The MiMoC (Midwifery Models of Care) Project vid Sophiahemmets Högskola.
Namn: Esther Lloyd
Ålder: 31 år
Bor: I Stockholm men född och uppvuxen i Lund
Familj: Sambo Oliver och dottern Sigrid, snart 4 år
Bakgrund: Barnmorska och barnsjuksköterska med en magister i sexuell och reproduktiv global hälsa. Jobbat framför allt inom förlossning, eftervård och på barnakuten.
Forskningsprojekt: The MiMoC (Midwifery Model of Care) Project: Ett samarbete mellan Sophiahemmet Högskola i Sverige och Debre Berhan University i Etiopien, som syftar till att implementera en barnmorskeledd kontinuitetsmodell på klinker i Etiopien, där samma barnmorska följer kvinnan genom graviditet, förlossning och eftervård. Vi undersöker om detta kan förbättra både hälsoutfall, evidensbaserad vård och kvinnors upplevelse av vården jämfört med den mer fragmenterade standardvården.
Gör helst när jag inte jobbar: Åker skidor, reser, yogar, har myskvällar med familjen eller sitter på en solig uteservering med vänner och en kall öl.
Hur vet man egentligen när man är redo att börja forska?
Att börja en doktorandutbildning kan kännas både spännande och lite svindlande. För mig var det definitivt båda delarna.
Jag är sedan i höstas doktorand vid Sophiahemmet Högskola inom forskningsprojektet MiMoC: Remodeling maternal health care -evaluating the impact of implementing the midwifery model of care on maternal and neonatal health outcomes in Ethiopia. Framåt tänkte jag dela med av min resa som doktorand, hela vägen fram till disputationen om ungefär fyra år. I kommande inlägg vill jag berätta om forskningsprojektet, utbildningen, utmaningarna, höjdpunkterna, resorna till Etiopien och möten med alla fantastiska barnmorskor.
Det här första inlägget handlar om vägen hit. Om tankarna på att forska, om att våga ta steget stt söka och om den inre kompass som länge har pekat mig i en tydlig riktning.
Att våga följa en riktning
Jag hade bara varit barnmorska ett halvår och jobbade heltid på förlossningen på SÖS när telefonen ringde. ”Vi är glada att kunna erbjuda dig tjänsten som doktorand på Sophiahemmet Högskola i projektet MiMoC.”
Jag hade jobbat hårt för just det här samtalet och jag ville verkligen ha doktorandtjänsten inom just detta projekt. Men nu kändes det helt plötsligt lite svindlande. Inte för att jag tvivlade på projektet eller på möjligheten, utan för att jag kände mig så oerfaren. Jag hade knappt hunnit känna mig som en ”riktig” barnmorska än. Skulle jag verkligen ta steget och bli doktorerande barnmorska redan nu? Borde jag inte samla fler år, mer tyngd och mer klinisk erfarenhet först?
Men sen kommer den där känslan tillbaka, en röst och kompass inom mig som envist pekat i samma riktning så långt jag kan minnas.
”Jag ska jobba internationellt med global kvinnohälsa”.
Det är nästan som en fysisk drivkraft, och varje steg jag tagit har varit med detta mål i sikte. Självklart känner jag att mer klinisk erfarenhet hade varit värdefullt för mig att ha med in i projektet. Därför fortsätter jag också att arbeta några pass i månaden på förlossningen. På så sätt får jag behålla känslan i händerna och förankringen i det praktiska arbetet.
Jag insåg jag att den här möjligheten med just den här doktorandtjänsten inom detta projekt, bara kommer en gång. Det var nu eller aldrig. Jag kunde inte låta en sådan möjlighet glida mig ur händerna av rädsla.
Vägen till att bli doktorand
Att doktorera i sig har aldrig varit ett självändamål för mig. Däremot har jag alltid varit nyfiken. Jag har alltid velat förstå mer, lära mig mer och utvecklas. Gradvis har jag också förstått att om jag vill arbeta långsiktigt med global kvinnohälsa, samarbeta internationellt, implementera vårdmodeller som håller över tid och bidra till förändring, då krävs mer än bara god vilja och engagemang. Det krävs robust evidens, forskningskompetens och en djupare förståelse för hur förändring faktiskt kan ske i komplexa vårdsystem.
Men egentligen började det långt tidigare. Jag växte upp i ett hem där samtal om graviditet, förlossning, kvinnohälsa och feminism var en naturlig del av vardagen. Drivet och engagemanget för kvinnors rättigheter och global jämställdhet har funnits nära mig hela livet. Någonstans längs vägen blev det också självklart för mig att det var här jag hörde hemma.
Under åren som sjuksköterska och senare barnsjuksköterska fortsatte drivkraften att växa. Jag sökte mig aktivt till sammanhang där jag kunde lära mig mer om global hälsa och där internationella samarbeten stod i centrum. Möten med människor från olika delar av världen, nya arbetssätt och nya idéer gjorde att världen kändes större och mer inspirerande.
Tanken på forskning blev mer konkret under min magisterutbildning i sexuell och reproduktiv global hälsa vid Högskolan Dalarna. Där mötte jag Kerstin Erlandsson och Helena Lindgren, som numera är två av mina handledare. De kom att bli förebilder som forskande barnmorskor inom sexuell och reproduktiv global hälsa med ett stort engagemang för kvinnors rättigheter. Plötsligt blev forskarbanan inte något abstrakt. Den fick ansikten.
Efter examen fortsatte jag enligt plan med barnmorskeutbildningen. Det blev en av de mest utvecklande perioderna i mitt liv, fylld av nya kunskaper, insikter, perspektiv och vänner för livet.
Och så stod jag plötsligt där, som ny barnmorska på förlossningen. Skräckslagen, tacksam, exalterad och framför allt hungrig på att få samla erfarenhet i det kliniska arbetet. Men då dök den där annonsen upp. En doktorandtjänst. Jag minns känslan när jag läste den. Ett internationellt projekt om att implementera barnmorskeledd kontinuitetsvård i Etiopien. Det var precis det jag hade drömt om och arbetat mot under lång tid. Ibland dyker möjligheter upp när vi inte är helt redo. Och ibland gäller det helt enkelt att våga kasta sig ut.
Resan framåt
Jag känner mig extremt ödmjuk inför att vara en doktorerande barnmorska. Det är ett privilegium att få vara omgiven av människor som besitter så mycket erfarenhet och kompetens. Samtidigt knackar imposter syndrom på då och då. Jag försöker landa i att det är en process. Jag ska inte kunna allt nu och jag är här för att lära. En forskarutbildning innebär i grunden att bygga kunskap och erfarenhet, få feedback och långsamt växa in i en mer självständig roll. Det är både utmanande och utvecklande.
Det är en lång resa kvar till disputation men jag får ägna mina dagar åt att fördjupa mig i det som driver mig. Att tillsammans med barnmorskor i olika delar av världen arbeta för mer jämlik förlossningsvård globalt. Det är svårt att inte känna tacksamhet inför det.
Kanske är vägen till att bli doktorand inte spikrak. Kanske handlar den mer om att våga följa en riktning, att vilja lära och att våga även om man inte känner sig helt redo. Att lita på den där kompassen i kroppen.
Hoppas ni vill följa med mig när jag försöker navigera mig fram i denna, för mig, nya värld!