Barnmorskan Karin Gottvall ordförande i Svenska Barnmorskeförbundet 1996-2000.
Titel: Leg. barnmorska. Medicine doktor, senior forskare
Nuvarande jobb: Pensionerades från Socialstyrelsen 2018. Numera konsult inom området för kvinnors och barns hälsa. Har även uppdrag i referensgruppen för läkemedel och fosterskador.
Vad var de viktigaste frågorna när du var ordförande?
Redan innan jag blev ordförande arbetade jag i redaktionskommittén för Jordemodern. Jag var också med i gruppen forskningsintresserade barnmorskor från början. I gruppen pratade vi om pågående och kommande projekt och delade med oss och lärde oss av varandra. Det här ledde senare till att förbundet, samma år som jag blev ordförande, 1996, bildade vetenskapliga rådet.
Akademiseringen av barnmorske- och sjuksköterskeyrket var en start för att det skulle kunna bli möjligt att forska. Tidigare var det bara de som hade andra akademiska utbildningar som kunde gå forskningsbanan, men när det blev en högskoleutbildning öppnades forskarbanan även för barnmorskor.
Bara det att vi träffades diskuterade och kritiskt granskade varandras forskningsarbeten och andras abstrakt resulterade i en utveckling som inte hade funnits förut. Det var viktigt.
Vi i vetenskapliga rådet tog över granskningen av det som skulle presenteras på barnmorskedagarna/konferensen ur ett vetenskapligt perspektiv. På konferensen kunde de som hade disputerat dela sina kunskaper och resultat. De blev viktiga förebilder för andra barnmorskor. Professionen utvecklades genom detta, det var otroligt viktigt.
Barnmorskeförbundet var en professionell sammanslutning för att främja den professionella utvecklingen baserad på systematiskt insamlade data och uppföljningar. Så småningom blev det här med evidensbaserad vård ett honnörsord som fortfarande är lika aktuellt: Att man grundar vårdpraktiken på forskning och systematiskt insamlade data.
Vad har varit viktigast historiskt?
I mitt perspektiv var förändringarna i aborträtten en viktig milstolpe för kvinnors hälsa och jämställdhet. Att vi fick fri abort till och med vecka 18 och att barnmorskor fick förskrivningsrätt, därmed blev det naturligt för kvinnor att gå till en barnmorska när de behövde preventivmedel. Hela preventivmedelsrådgivningen kom till för att undvika oönskade graviditeter. Det här gjorde att det blev bättre för kvinnorna och barnmorskor var eldsjälar i de här frågorna på ett helt annat sätt än gynekologer.
Det infördes individuella samtal i hela preventivmedelsrådgivningen och så småningom kom ju barnmorskor även in mer i den direkt abortvården och i ultraljudsveksamheten.
En annan sak som är viktig är möjligheten att kunna följa upp vad vi gör inom vården och vilka konsekvenser det får. Det har vi möjlighet till genom våra epidemiologiska register, som det Medicinska födelseregistret (Socialstyrelsen), som kom till 1973. Det blev grunden för enormt många välgjorda studier. Sedan kom graviditetsregistret och bristningsregistret, det finns fler, men de här tänker jag på i första hand eftersom de har betytt stora möjligheter att systematisk utvärdera vårdresultat och metoder inom vårt verksamhetsområde.
En av de stora fördelarna med det Medicinska födelseregistret är att det är ämnat till forskning och att alla som föder barn är med, det går inte att bli borttagen ur det, medan de andra så kallade kvalitetsregistren är frivilliga att vara med i.
Vad är viktigast framåt?
För barnmorskor:
Det behövs alternativa vårdformer under graviditet, förlossning och eftervård i Sverige, det efterfrågas av både kvinnor och barnmorskor. Mindre enheter skapar mer trygghet, det finns en hel del forskning som visar positiva resultat och att alternativ vård kan vara lika säker som vanlig vård. Jag har själv gjort forskning kring vårdformer och kan se att kvinnor är mer nöjda med vården och får bättre förlossningsupplevelser i alternativa vårdformer. Och att kvinnor med negativa förlossningsupplevelser föder färre barn och det tar längre tid innan de föder barn igen. Dessutom visar resultat att alternativ vård för kvinnor med låg risk för medicinska komplikationer är lika säker som vanlig vård.
Nu är det fler sådana projekt på gång och jag hoppas att det kan bli mer.
Det är också viktigt samhällsekonomiskt att vi ger möjligheter till en differentierad vård. Det ska finnas högteknologisk vård men alla kvinnor har inte det behovet och inte heller den önskan. Om man kunde jobba på lite olika sätt, i olika vårdformer och med bättre arbetsförhållanden tror jag att man skulle få tillbaka en hel del barnmorskor till vården.
Den här stordriften har inte varit så lyckad, det ser man bland annat i Stockholm både när det gäller bemanning och en del medicinska resultat exempelvis bristningar på vissa sjukhus. I Stockholm tänker jag också på den stora otryggheten bland kvinnorna, det är allvarligt. Hon som ska föda behöver ha en lugn situation, att föda är ju bland det största man gör i livet och en hel del existentiella frågor kommer upp. Man har konstaterat i forskning att kontinuitet i vården ger bättre resultat, man kan exempelvis minska andelen kejsarsnitt med en lugn och trygg miljö och bra arbetsvillkor. Vi behöver arbeta evidensbaserat.
För kvinnor:
En viktig fråga är att förtroendet för vården är starkt och att kvinnor respekteras. Hälso- och sjukvårdslagen, som kom på 80-talet, med patientens självbestämmanderätt var en betydelsefull händelse, och vi behöver säkerställa att alla kvinnorna har möjlighet till detta. Likabehandling, att alla får en jämlik vård är också väldigt viktigt, många kvinnor är födda utomlands och kvinnor från olika kulturer behöver bli förstådda i vården. Vård ska tillgodose behov av trygghet, kontinuitet och säkerhet och bygga på respekt.
För Svenska Barnmorskeförbundet:
De professionella frågorna och professionell utveckling för barnmorskor är viktigast. De fackliga frågorna bör inte bli på bekostnad av de professionella, men visst hör de ihop.
Differentierad vård är en annan av de viktigaste frågorna, liksom att barnmorskor ska kunna jobba i olika verksamheter, exempelvis via rotation mellan olika enheter för att öka förståelse och kunskap. I framtiden skulle jag önska att man kunde knyta ihop mödrahälsovården mer med eftervården (postnatalvården). Vi ser i kartläggning efter kartläggning att vården efter förlossning är den del av vården som kvinnor är minst nöjda med. Jag önskar att man skulle arbeta för att involvera mödrahälsovårdsbarnmorskorna mer i vården även efter graviditeten, genom att exempelvis följa upp kvinnorna under hela barnsängstiden och att barnmorskor i primärvården skulle få ett utvidgat område.
Valår 2022. Vad vill du säga till politikerna inför valet?
Förlossningsvården behöver differentieras i olika vårdnivåer. På varje större sjukhus behövs barnmorskeledda enheter för friska kvinnor med låg risk för medicinska komplikationer, med tillgång till obstetriker när det behövs.
Förbättra arbetsförhållandena för barnmorskor och höj lönerna. Lyssna även på vad kvinnorna vill ha och lyssna barnmorskorna!
Hur tror du att kvinno-/barnmorskefrågorna kommer se ut globalt framöver?
Jag vet inte vad jag tror, men jag hoppas att forskning om kvinnors och barns hälsa ska prioriteras i högre grad och tilldelas forskningsmedel för att förbättra och utveckla vården.
Barnmorskor är en nyckelgrupp för kvinnors hälsa och jag hoppas att fler kvinnor i hela världen ska få tillgång till en välutbildad skicklig och engagerade barnmorska. Det kan vara en del i att minska barna- och mödradödligheten – att nå de globala målen.
Den medicinska utvecklingen har lett till mer medicinska förlossningar och barnmorskan kan i bästa fall vara en del i att se till att födandet inte övermedikaliseras, men då måste hon vara påläst och engagerad. Och finnas med i de beslutande sammanhangen på hög nivå.