Barnmorskan Anna Nordfjell förbundsordförande 2000-2007. Foto: Elisabeth Ubbe
Svenska Barnmorskeförbundets ordförande Karin Gottvall, Anna Nordfjell, Ingela Wiklund, Mia Ahlberg och Eva Nordlund.

Dåtid – nutid – framtid med Anna Nordfjell

Barnmorskan Anna Nordfjell ordförande i Svenska Barnmorskeförbundet 2000-2007.

Titel: Leg. barnmorska
Nuvarande jobb: Pensionerad barnmorska, covidvaccinerar nu under pandemin.

Vad var de viktigaste frågorna när du var ordförande?

Som ordförande var det primära en uppbyggnad av förbundet, att få till en struktur och professionalisering av själva organisationen. Det handlade om att göra utvärderingar och verksamhetsberättelser att lägga fram för stämman så att det kunde göras en verksamhetsplan. Det är de instrument som finns för att få en professionell styrning av förbundet.
Vi arbetade med att ta in flera sakkunniga, att bygga upp och stärka vetenskapliga och internationella rådet och knyta dem till styrelsen. Det blev en otroligt mycket bättre styrning nationellt som gjorde att vi kunde analysera vad som var viktigast och gjorde det möjligt att hitta strategier för att lösa de frågor som behövde lösas. Vi lyckades inte riktigt få till det med lokalföreningarna men jag ser att nuvarande styrelse är mycket bra på det, vilket är glädjande.

Den andra saken under min tid som ordförande var att öka inflytande i olika samhällsorgan; Socialstyrelsen, riksdagen, i politiska kvinnoorganisationer och andra intresseorganisationer, som exempelvis RFSU. Jag samlade på folk och punktmarkerade kontakter, som är ingångar i maktens korridorer. Det var en strategi som vi drev som förbund för att få genomslag för den kunskapsutveckling som var närmast explosionsartad under de här åren. Och i den hade vetenskapliga rådet en avgörande roll. Det handlade framför allt om vården kring den födande, klimakterievården och ungdomsmottagningar.
Vi genomdrev också de årliga konferenserna i Reproduktiv hälsa, som samlade över tio procent av de kliniskt verksamma i kåren. Konferenserna syftade till att både lyfta kunskapsnivån och att skapa kontaktytor kollegor emellan och har absolut lett till kunskapsutveckling. På konferenserna sker ett kunskapsutbyte, det blir en rörelse framåt när forskarna delar sina resultat och utvecklingsbarnmorskor och förstalinjechefer implementerar och genomdriver. Det är den främsta utvecklingen jag såg under mina år.
En annan viktig utveckling var den internationella och kontakten med Sida och UD, där många av de forskande barnmorskorna, som hade erfarenhet av både forskning och klinik, var drivande. Det var också då som politiker pratade om svenska barnmorskor som en exportvara. Att Sverige kunde utgöra ett så bra stöd för barnmorskornas internationella organisation International Confederation of Midwives (ICM), la grunden för flera framgångsrika barnmorskeprojekt exempelvis det i Bangladesh (utbildning av barnmorskor).

Vad har varit viktigast historiskt?

Det absolut viktigaste är att vi har haft professionellt utbildade barnmorskor, att vi faktiskt kan ge kvinnorna den vård som de behöver. I Sverige har vi en över trehundraårig professionell barnmorskekår. Den professionaliteten är specifik för svenska barnmorskor och den är baserad på det man vet faktiskt räddar liv på kvinnor och barn. Svenska barnmorskor hade tidigt kunskap och förmåga att hantera de fem stora riskerna: Blödningar, felläge, eklampsi, infektioner och aborter. Barnmorskor kunde hantera stora blödningar med aortakompression och manuell placentalösning. Fellägen kunde barnmorskor lösa genom att rotera foster och dra ut. Kunnandet var det som räddade livet på mammorna och många av barnen. Svenska barnmorskor har varit viktiga för det internationella kunskapsläget genom att utbilda barnmorskor i andra länder och i förbundet har vi utbildat barnmorskelärare.

Jag vill också lägga till att vår närhet till kvinnan är viktig, tilliten och att kvinnor väljer barnmorskor. Att vi har ett politiskt sjukvårdssystem där barnmorskor är förstahands-vårdgivare. Vi är det fortfarande men medikaliseringen gör att läkare numera deltar på ett sätt som kanske inte alltid är evidensbaserat.

Vad är viktigast framåt?

För barnmorskor:
Jag brukar ofta prata om vad det innebär att vara en profession: Att man har en samhällelig legitimitet. Att vi har ett kunskapsområde som är unikt och att vi äger det området genom våra forskare och kliniker. Att vi har ett inflytande över våra kliniker. Samt den fjärde dimensionen som är: Att vi har en etisk kod – ett etiskt förhållningssätt. Där är närheten och tilliten till kvinnan det primära. Men även att vi har en professionsorganisation, som är bryggan mellan de här sakerna och vägen framåt.

Barnmorskor behöver ta ett tolkningsföreträde för vad som är den bästa vården, utifrån ovanstående. Det finns inte en bästa vård utan den beror också på kontexten, olika kontext har olika utmaningar och möjligheter. Det behöver vara de professionella barnmorskorna som sätter den agendan. När vi har tagit tolkningsföreträdet så måste vi också behålla det.

För kvinnor:
Att kvinnor ställer krav och formulerar sig. Att den enskilda kvinnan har kraften och möjligheten att tala om vad hon vill och behöver. Men också att kvinnor kollektivt går samman för att peka på vad de behöver och att vården inte är kvinnovänlig. Att de artikulerar och kämpar.

För Svenska Barnmorskeförbundet:
Att förbundet är det som binder samman de olika delarna, allt måste hänga ihop och detta måste stärkas. Vi har en allvarlig utveckling just nu i den otroligt aggressiva arbetsmarknaden med alltifrån gig-ekonomi till försämring av LAS och så vidare. Och vi har en arbetsgivare som tar till nästan 1800-talsmetoder. Nu när förbundet också är en facklig organisation så handlar det om att kämpa för arbetsvillkoren, för får vi inte bra villkor så spelar det ingen roll att vi sitter där med vårt tolkningsföreträde, vi kan ju inte genomföra det. Så ser det ut idag.

Jag som har jobbat för barnmorskeförbundet i 25 år och är utbildad på 70-talet, kan se hur sjukt det har blivit. Hur Sveriges Kommuner och Regioner (SKR) tror att de är något helt annat än en arbetsgivarorganisation. I hälso- och sjukvårdslagen står det att regionen ansvarar för att den vård som behövs i regionen.

Om jag satt i Norrland skulle jag fundera på: Om man inte har en vård som ger det som kvinnor behöver exempelvis förlossningsvård i Kiruna, då skulle man kunna testa om regionen fullföljer lagens paragrafer. Placera problemet i regionens knä och testa den.

Idag lutar sig Socialstyrelsen fullständigt mot SKR istället för att sätta upp normerna och säga: Det här krävs för att det ska vara en bra vård. Nu har de nästan slutat med att skriva föreskrifter, och i stället lämnat över till SKR som är politiskt tillsatt.
Det här är unikt för Sverige, i andra länder har man en överbyggande funktion som tillser att vården är säker. Här har vi en arbetsgivare som hellre betalar böterna än ändrar på vården.

Något annat som är upprörande är att det nu finns planer hos arbetsgivaren om att förlägga huvudsemestern i maj eller september, för att de inte kan bemanna. När jag var facklig jobbade vi stenhårt för att jobba var tredje helg – nu är varannan det vanliga. Det har blivit en backlash. Det hänger också ihop med att hela välfärdssektorn har tappat miljarder, det måste man ta i beaktande om man vill att kvinnor ska få bättre vård.

Valår 2022: Vad vill du säga till politikerna inför valet?

Lyssna på professionerna och resurssätt utifrån det.

Hur tror du att kvinno-/barnmorskefrågorna kommer se ut globalt framöver?

Globalt har det blivit en tydlig backlash för kvinnovården över lag under de senaste två åren, både på grund av omprioriteringar beroende på pandemin, men det handlar också om den misogyna kvinnosynen. Trots att vi vet att satsning på kvinnovård är det bästa man kan göra för ett lands utveckling.

Det saknas ännu nästan en miljon barnmorskor för att säkra de globala målen (Agenda2030), och det här kan man också koppla till klimatkrisen. När man tittar på de globala målen är ett av dem att minska mödradödligheten men den frågan diskuteras inte lika mycket längre. De här frågorna finns inte på dagordningen som de gjorde för fem tio år sedan, det oroar mig oerhört mycket. Om man inte driver en fråga så kommer den backa, man måste ligga på för att något ska förändras. Det som synliggörs är det man gör något åt.

___________________________________________________________

Synen på barnmorskor och barnsmorskeri

___________________________________________________________