Blivande barnmorskans dagbok – från start till mål. Följ barnmorskestuderande Nina Dambergs resa från start till mål när hon bloggar om hur det är att bli barnmorska.
April 2020
Det var en barnmorskestudent som var den första att välkomna mig till denna värld. Kanske var det någon mening med det. Hon tog emot mig och min mamma kände sig trygg i hennes händer. Hon har alltid sagt att jag kom ut med buller och bång men nu när jag intresserat och med nya ögon läser min mammas förlossningsjournal ser jag på den med andra ögon. Mina föräldrar kom innanför dörren på förlossningsavdelningen och ut kom jag skrikandes 7 minuter senare med fina APGAR-poäng och bjöd min starka mamma på bristningar både högt och lågt. Önskvärt kan ju ändå vara att den barnmorskestudenten som sen suturerade min mamma övat lite mer än den ynka halvdag vi hittills fått i skolan, dock har min kära mamma inte klagat om resultatet under dessa 30 år.
Det är en speciell tid
April och maj 2020 är en speciell tid att ha verksamhetsförlagd utbildning på en förlossningsavdelning. Vi tänker oss in i scenarier där kvinnan kommer smittad/ misstänkt smittad av Covid- 19, vi får se olika masker med andningsskydd, det ser ut som vi ska ut i strid eller kanske slipa ett golv. Visir som går att sprita och återanvända, rockar som får en att bli svettig bara genom att se på och samtal kring vem som sätter på vilket andningsskydd om vi känner en navelsträngsprolaps.
Dagligen välkomnar vi nya liv till världen och jag känner att jag hamnat helt rätt trots denna speciella tid. Rakryggad går jag hem från min förlossningspraktik och tänker att jag har fått ta del av något så unikt och magiskt som jag aldrig kommer att kunna vänja mig vid. Det känns som jag går runt och bär på en hemlighet i mina minnen och med ett stort leende möter jag vårsolen och världen utanför förlossningskliniken som verkar fortsätta helt ovetandes om att ett nytt liv just börjat.
Det som andra öron sällan hör
Som barnmorskestudent är man kanske lite extra intresserad av att höra ens vänner och bekantas förlossningshistorier och jag får känslan av att även de vill dela med sig av sina unika upplevelser. Intima detaljer och saker som andra öron sällan hör blir vardag för en annan. Att öppet kunna diskutera förlossningar och graviditeter för att senare granska dem i annat ljus, med olika perspektiv och kunskapsområden, är ytterligare något jag står i tacksamhetsskuld till både kvinnor och barnmorskeutbildningen.
Genom samtal återuppliva något slags lidande med glimten i ögat, detta slags kvinnospråk. Såsom Lina Wolff så vackert beskriver det i De Poliglotta Älskarna; att kvinnor vet i sitt kött, vilken glädje lidandet kan frambringa och detta är något jag tror jag kan skymta i kvinnans ögonvrå när jag intresserat lyssnar på hennes berättelse, eller hjälper till under en förlossning. Tänk om vi alltid skulle kunna vara lika öppna och ärliga kring privata saker som vid dessa historier, att få ta del av varandras erfarenheter och stärka varandra genom lyssnandets kraft. Stora som små, jobbiga som härliga upplevelser och erfarenheter.
Jag funderar på hur kvinnor som föder barn under denna pandemi kommer att se tillbaka på sin förlossning och BB-vård. Vilka historier kommer vi att få höra framöver? Dock tror jag att vi kvinnor är bra på att se att möjligheterna oftast är större än hindren och det är så viktigt att hitta tillbaka dit för att fortsätta framåt.
