Elisabeth Ubbe, barnmorska, fotograf och redaktör för Barnmorskan.se, är på FN:s kvinnokonferens i New York för att prata om sina bilder på ett seminarium: Female Genital Mutilation Survivors – pictures that empower, den 23 mars.
Elisabeth Ubbe intervjuar Elisabeth Ubbe.
Hur människor framställs på bild har en stark påverkan på hur samhället ser på dem, därför är det här en fråga som har betydelse för jämlikhet i stort.
Du ska till FN:s kvinnokonferens, berätta:
Jag ska prata om hur bilder av kvinnor och flickor som utsatts för könsstympning kan vara ”empowering”. Ofta framställs de här personerna som offer både i bild och text, vilket gör att de förminskas. Hur människor framställs på bild har en stark påverkan på hur samhället ser på dem, därför är det här en fråga som har betydelse för jämlikhet i stort.
Hur kommer det sig att du gör det här?
Det började med mitt examensprojekt från Nordens Fotoskola, vi skulle välja en nyhetsartikel som utgångspunkt och jag läste om könsstympade flickor. Plötsligt mindes jag hur jag själv som sjuksköterskestudent misslyckades med att sätta kateter på en könsstympad flicka. Jag visste inte ens hur jag skulle bemöta henne på ett bra sätt. När jag kom ihåg det skämdes jag och bestämde mig för att göra mitt projekt om det. Det blev en serie med vulvaporträtt av könsstympade kvinnor i Sverige. Sedan har jag skrivit och fotograferat en serie om kvinnlig könsstympning för Dagens Nyheter där jag också arbetat mycket medvetet med hur alla bilder ska vara ”empowering”.
Vad menar du mer konkret?
Om en person framställs enbart som ett offer för någonting, återskapas bilden av en människa utan egenmakt och vi som ser bilderna kan lätt hamna i ett vi och dom-tänkande. Om vi istället ser de här människorna som vem som helst som råkat ut för någonting, men som inte är det de råkat ut för, så kan vi uppnå större jämlikhet. Att någon utsatts för könsstympning betyder just det, men det säger inget mer om henne än det.
Hur gör du för att undvika att göra en könsstympad kvinna till offer när du fotograferar?
Jag försöker göra bilder som speglar personen idag, inte det lilla barnet som utsattes. Jag försöker också få fotograferingssituationen så jämlik som möjligt. Om jag ber att få fotografera någons vulva så är alltid dealen att den personen får fotografera min, om hon vill. Min känsla är att jag ofta är mer barnmorska än fotograf, först bygger jag en relation med personen, om jag lyckas med det får jag kanske ta bilden. Och ibland får jag visa den också. Personerna i mina projekt har alltid rätt att dra sig ur efteråt, de ska känna sig trygga i att jag skyddar deras intressen. Som fotograf är det ett komplicerat sätt att arbeta, men det känns rätt.
Vad tycker de fotograferade om bilderna?
När det gäller vulvaporträtten har det varit kul att titta tillsammans, flera har inte kollat på sitt underliv innan fotograferingen. Vi har pratat om vad som hänt dem och jag har visat bilder på andra vulvor som jämförelse. När det gäller de andra bilderna är det viktigt för mig att de känner igen sig, och hittills har jag lyckats med det. Däremot finns det de som inte gillar sin bild, det är förstås jobbigt, men många gånger handlar det om att de inte är sitt vackraste jag på bilderna. Jag strävar efter att visa deras starka uttryck, som kommer fram när de berättar vad de upplevt och hur de gått vidare efter könsstympningen, vilket gör att bilderna kan upplevas som mindre vackra. Och vi är ju väldigt vana vid att kvinnor ska vara leende och vackra på bild.
Ni är fler som ska vara med vid seminariet, berätta:
För att nå ut och verkligen kunna påverka är samarbeten med andra aktörer i frågan avgörande. Jag samarbetar med Amelprojektet på SÖS och deras gynekolog Bita Eshraghi ska prata, liksom en av veteranerna bland aktivister som jobbar mot könsstympning i Sverige Fana Habteab från Female Integrity/Risk. Med är även Siri Lundström som är projektledare för allt runt eventet. Hon arbetar sedan länge med feministiska frågor som en del i hållbar utveckling. Dessutom är barnmorskan Louise Lundborg, som har varit projektledare i Amelprojektet, med. Det var hon som först kontaktade mig för ett samarbete, hon är en sådan där oerhört driftig och kompetent barnmorska som får saker att hända.
Jag kände att jag var färdig, jag var färdig med att ha ont i mitt hjärta. Jag var färdig med ilskan. Det var en revolution.
Är du nervös?
Hmm, inte än, men jag har börjat ladda. Jag har tänkt ut ett intro som jag hoppas ska hjälpa mig. Och jag vilar på det en av kvinnorna sa ett par år efter fotograferingen: ”När du fotograferade, jag var rädd att någon skulle titta för när jag var liten skadade de mitt underliv, det har hänt mig för att jag har en slida. När man föder barn tittar en barnmorska. Men när du fotade mitt underliv så kom alla känslorna som jag inte har känt i hela mitt liv. Jag kände att jag var färdig, jag var färdig med att ha ont i mitt hjärta. Jag var färdig med ilskan. Det var en revolution. När du tog bilden, det var inte för att jag skulle föda barn, det var inte för att skada mig, det var för att sprida. När man pratar är det på ett annat sätt – när man visar, är man inne i själva problematiken. Det är bevis. Det slutade göra ont.”
Om hon vågade, så vågar jag.
___________________________________________________________________________________________________________________
Dagens Nyheter Insidan 20180322 ”Hon vill lyfta berättelser om kvinnlig könsstympning”.