Den 7:e november 2022 började jag jobba som barnmorska för Läkare i Världen i Stockholm. Jag ska kartlägga barriärer till vård för de allra mest utsatta människorna i regionen; papperslösa, asylsökande, EU-medborgare och tredjelandsmedborgare.
Apropå angiveri
Det är 2014 och jag är på reportageresa i Amman, Jordanien. Jag och min kollega bor i en lägenhet som hon har hyrt. Dag två ringer min svenska mobiltelefon från ett okänt nummer. När jag svarar säger en man på engelska: ”I am your landlord and I wonder if there is a man staying with you in the apartment?
Efter en stunds dividerande förstår jag att någon har angivit oss. Vår fixare, som är man, har varit i lägenheten vid olika tider både dag kväll och natt, vi har mycket att hinna med så vi jobbar större delen av dygnet. Men i Jordanien går det verkligen inte för sig att kvinnor och män, som inte är gifta med varandra, spenderar nätter tillsammans i en lägenhet. Vem som har angivit oss får vi aldrig veta och händelsen lämnar mig i en obehaglig känsla av att vara iakttagen, en känsla som skuggar resten av min vistelse. Jag blir lite nojig. Samtidigt blir jag full i skratt, något sådant knasigt skulle aldrig kunna hända hemma i Sverige!
Nu, nästan tio år senare marscherar vi taktfast mot ett eget angiverisystem, där vi som arbetar i vård, socialtjänst och skola kan komma att tvingas ange utsatta människor. Ange personer som söker vård eller går i skola, som de för övrigt har rätt till enligt lag, som vore vi gränsvakter.
Det som var otänkbart, ja skrattretande, 2014 kan snart vara på dödligt allvar här.
Jag hoppas att ni – mina barnmorskekollegor – ska ta ställning för medmänsklighet. Och att vi tillsammans vågar vägra ange. Och att vi, när vi blir rädda, för det är jag ganska säker på att vi kommer bli om den här utvecklingen fortsätter, ska hålla fast vid varandra och solidariteten.
För min egen del känns ett fängelsestraff som ett lågt pris att betala om det är vad det kostar att stå kvar i ljuset.
