Det är en vanlig dag på en stor förlossningsavdelning. Avdelningen består av ett rum med sju stålsängar som står tätt ihop. På varje säng trängs emellanåt tre kvinnor under aktivt värkarbete. Stålsängarna har galonmadrasser och några har ett trasigt tygskynke på madrassen. Dofter av blod, klorin och svett fyller rummet. På väggarna spatserar kackerlackor.
Längre in på avdelningen finns två små rum med två britsar i varje. I ena rummet ligger en nyförlöst kvinna och väntar på suturering. Blod över hela golvet. Det nyfödda barnet ligger på ett bord bredvid. Bebisen har krampat flera gånger och får syrgas på mask, det är det som finns att tillgå.
I britsen bredvid ligger en kvinna som fått missfall. Hon har ont och kvider medan resterna av fostret sugs ut med en prob av en barnmorska. I det andra rummet ligger en ensam kvinna, i en pöl av blod. På bordet bredvid ligger ett litet barn som dött. Kvinnan skakar på huvudet och gråter. Det är mitt första barn, varför lever det inte?
Snart ska barnet viras in i ett blått tygskynke och läggas på hyllan där de döda barnen läggs, i samma rum som förlossningarna sker. Jag lägger en arm på hennes axel och sitter med henne en stund.
Plötsligt skriker en av kvinnorna i värkarbete till. Hon föder på golvet, under en av stålsängarna. Bebisen skriker och en barnmorska kommer för att hjälpa till. Kvinnan får ligga kvar på golvet tills placenta kommer, halvnaken och blodig. Kvinnan med missfall får snabbt lämna britsen för kvinnan som fött på golvet. På vägen till britsen börjar hon störtblöda. Vi lägger hennes bebis tillsammans med den krampande bebisen för att kunna ta hand om hennes blödning. En barnmorska gör en manuell tömning av uterus för att förebygga mer blödning. Därefter håller vi uteruskompression.
Så fortsätter dagen. Kvinnorna föder på löpande band, många blöder. För nästan varje kvinna som föder vaginalt behöver en annan göra kejsarsnitt. Det finns ingen tid att lyssna på fosterljud. Någon gång, kanske varannan timme, går en barnmorska runt i rummet och lyssnar på fosterljud. En minut per kvinna. Jag tittar på mina fina barnmorskekollegor. De är så få; max fyra på dagen och fyra på natten – ofta färre. De kan ha upp till 7-8 förlossningar var per pass. Deras sjukhus har cirka 11 procent neonatal dödlighet och cirka 40 procent kejsarsnitt. Nästan en mamma dör per 1000 förlossningar.
När man kommer till hit som svensk förlossningsbarnmorska undrar man först hur man ska kunna hjälpa. Man vill ändra allt! Men utan resurser låter det omöjligt. Men mitt i allt finns glädje och hopp. Kvinnorna som delar både rum och säng stöttar varandra. Att diskutera eget rum här är inte aktuellt, då skulle de vara helt ensamma. Nu är de tillsammans och kan klappa på varandra mellan värkarna. Barnmorskorna har lätt till skratt och en enorm empati. De gör allt de kan för att kvinnorna ska känna sig sedda och omhändertagna. Jag ser glöden i deras ögon, de är skickliga, har sett det mesta – och de vill framåt.
Min uppgift blir främst att stötta dem i deras sätt att vilja bedriva vården. Jag tror inte på att komma och förändra deras sätt att arbeta, då det oftast inte är hållbart. Självklart ska man arbeta efter internationella riktlinjer och på ett så säkert sätt som möjligt, men det måste vara barnmorskorna som driver vården framåt. De behöver känna hur viktiga de är och vilken skillnad de gör. De behöver någon som lyssnar på deras egna förbättringsidéer och stöttar dem att ta steg framåt.
Att stärka barnmorskorna blir min roll och det jag tror kan ge dem hopp. Vi lär av varandra. Jag ser glöden av hopp i deras ögon, och jag vill att den elden ska få brinna vidare. För barnmorskorna är helt avgörande för kvinnor och barns överlevnad, här och i resten av världen. Precis som siffrorna säger. Så på årets Internationella Barnmorskedag fortsätter vi att vråla från världens alla hörn: Investera i barnmorskor!
Jag arbetar just nu som International UNV Midwife Expert på UNFPA Rwanda. UNFPA är det FN-organ som fokuserar på sexuell och reproduktiv hälsa och har en mängd viktiga projekt gällande barnmorskors utbildning och den akuta vården i samband med barnafödandet. UNFPA arbetar också för ungdomar samt tillgång till preventivmedel. Vårt motto är: Our mission is to deliver a world where every pregnancy is wanted, every childbirth is safe and every young person’s potential is fulfilled.
Frida Temple
Legitimerad Barnmorska
___________________________________________________________
Läs mer av barnmorskan Frida Temple i Jordemodern nr 2 April 2021
___________________________________________________________